Erik Angner skrev i går en text om de svenska universitetens associationsform här på Svensk filosofi. Angner och jag är överens på flera punkter men några förtydliganden är ändå på sin plats.
Angner reagerar på ett uttalande från migrationsminister Johan Forssell (M), som nyligen sa: ”Våra universitet är statliga myndigheter som lyder under regeringen”. Detta apropå Stockholms universitets protester mot uppdraget att ta fram ett medborgarskapsprov.
Protesterna från Stockholms universitet är välgrundade, men Forssell har på en punkt rätt i sak: Våra universitet är statliga myndigheter som lyder under regeringen. Närmare bestämt är nästan alla svenska universitet förvaltningsmyndigheter av samma slag som Trafikverket och Försäkringskassan.
Många i forskarvärlden, inklusive jag själv, har den senaste tiden påtalat att detta är ett stort problem som behöver lösas. Det måste bli svårare för politikerna att direkt styra svensk forskning och högre utbildning. Det är därför bra att det nu verkar som att regeringen har för avsikt att utreda frågan.
Här spelar dock detaljerna stor roll. Förslaget att associationsformen ska förändras har ibland likställts med förslaget att universiteten ska privatiseras eller bli stiftelser. Detta missförstånd har snedvridit debatten avsevärt.
Det finns ett mer lovande förslag: att en ny typ av myndighetsform ska tas fram som är mer ändamålsenlig för universitetens uppdrag. Detta var huvudförslaget senaste gången frågan utreddes och är en lösning som forskarvärlden gång på gång också efterfrågat. Angners kontrast mellan status quo och privata universitet bidrar till att denna mer lovande möjlighet förbises.
Det viktiga är dock att en ny, mer adekvat organisationsform skulle kunna göra det mycket svårare för auktoritära politiker att påverka universiteten på otillbörliga sätt.
Angner skriver också att ”[d]et är osannolikt att en ny organisationsform skulle räcka till för att skydda svenska universitet från […] auktoritära politiker” som Viktor Orbán och Donald Trump. Det viktiga är dock att en ny, mer adekvat organisationsform skulle kunna göra det mycket svårare för auktoritära politiker att påverka universiteten på otillbörliga sätt. De nuvarande reglerna tillåter att en Trump-liknande regering i Sverige stänger ner våra universitet över en natt. Detta måste åtgärdas – och att en sådan ändring inte i sig är hela lösningen på problemet utesluter inte att det är en avgörande, och angelägen, del av lösningen på problemet.
Angner efterfrågar också ”tydliga sociala normer för ’armslängds avstånd’ och mot klåfingrigt beteende från politiskt håll” som är ”förenade med sociala sanktioner av något slag”. Det vore bra om sådana normer fanns, men i dagsläget lyser de med sin frånvaro. Forssells uttalande tycks exempelvis inte ha lett till några sociala sanktioner, vilket väl bland annat beror på att liknande uttalanden i dag är regel snarare än undantag. Tidigare i år sa till exempel Patrick Reslow (SD) att ”fler politiker borde lägga sig i” universitetens förehavanden. De sociala sanktionerna uteblev.
Så: Att sätta sin tilltro till politikers välvilja eller till sociala normer som ännu inte finns riskerar att landa i önsketänkande. (Däremot kan en ändring av reglerna för universitetens associationsform bidra till att de normer som Angner efterfrågar faktiskt blir verklighet.)
Allt detta är förenligt med att det dessutom är en god idé att ”[protestera] mot varje förskjutning i auktoritär riktning”, som Angner föreslår. Det ena utesluter inte det andra.