Kan filosofer jobba empiriskt? Eller har man lämnat filosofin då och börjat ägna sig åt något annat? Som Filippa Ronquist visar så pågår det inom den politiska filosofin en metodologisk debatt om ideal kontra icke-ideal teori som handlar om hur man filosofiskt förhåller sig till den politiska verkligheten eller det samhälle som människor faktiskt lever sina liv i, särskilt i förhållande till rättvisa och orättvisa.
Diskussionen om hur ”ideal” och ”icke-ideal” ska, kan eller bör närmare förstås lämnar vi huvudsakligen därhän här. Vi nöjer oss med att konstatera att vad man än menar med icke-ideal teori så handlar det i alla fall om att faktiska sakförhållanden i samhället villkorar filosofin på något sätt. Hur är en öppen fråga.
När man som vi har blivit vana vid att verka inom tvärvetenskapliga forskningsmiljöer – där empiriska, teoretiska och tolkande ansatser möts – framstår det fokus som filosofiska teorier om rättvisa ofta har som snävt, närmast programmatiskt.
Frågor om ekonomisk rättvisa handlar regelmässigt om fördelning av resurser eller nytta enligt någon distributiv princip, snarare än om ett intresse av att filosofiskt utforska vilka livserfarenheter som är förknippade med att leva ekonomiskt torftiga, eller för den delen ekonomiskt vidlyftiga, liv. Hur är det? Vad gör det med människors tolkningar av sig själva och sina relationer till andra? Även inom fördelningsparadigmet kan filosofiska teorier komma till korta på grund av att man bortser ifrån – eller inte intresserar sig för – hur ekonomier faktiskt fungerar (tänk Ronald Dworkins tankeexperiment om en auktion där överlevande efter ett skeppsbrott delar upp grejer mellan sig).
Man behöver inte vara expert på ekonomi för att filosofera om ekonomisk orättvisa, men man bör i alla fall inse att det finns relevant kunskap att inhämta och beakta utanför filosofin.
Peter Dietsch har visat på ett typiskt problem, nämligen att filosofiska teorier om rättvis fördelning tenderar att ta existensen av pengar för given, utan att beakta eller förstå det faktum att hur pengar uppstår och försvinner i en modern ekonomi – till exempel genom krediter – har distributiva effekter. En uppenbar aspekt på det är att de som är resursstarka redan har större tillgång till kredit, vilket förstärker befintliga ojämlikheter. Man behöver inte vara expert på ekonomi för att filosofera om ekonomisk orättvisa, men man bör i alla fall inse att det finns relevant kunskap att inhämta och beakta utanför filosofin.
Filosofer som har gjort allvar av detta på ett annat sätt är Jonathan Wolff och Avner de-Shalit. Med utgångspunkt i att människors erfarenheter, tolkningar och vittnesmål över ojämlikhetsfrågor och mänskliga kapaciteter är en filosofiskt relevant kunskapskälla har de för sin senaste bok City of Equals intervjuat ett stort antal personer i städer runt om i världen, i syfte att förstå vad det är som gör att en stad upplevs som jämlik och inkluderande att leva i.
Ett sådant arbetssätt handlar så klart inte om att göra ”allmänheten till facit” – ingen empirisk forskare tror det om sina data – men man kan fråga sig varför filosofers intuitioner skulle ha epistemiskt företräde framför andra – ofta mindre priviligierade – människors erfarenheter och tolkningar av den värld de lever i. Det är inte orimligt att hävda att empiriskt oinformerad filosofi om orättvisa faktiskt begår den epistemiska orättvisan att trivialisera utsatta människors kunskap om hur det är att leva i den filosofiskt välanvända kategorin ”de sämst ställda”.
Empiriskt informerad kan man så klart bli på olika sätt. Tillsammans har vi nyligen genomfört en kvalitativ fältstudie om kontanter. Det direkta syftet har varit att ta reda på hur personer som är fattiga och socialt marginaliserade påverkas av det faktum att kontanterna fasas ut från den svenska betalningsmarknaden och knappt fungerar som betalningsmedel längre. Den samlade kunskapen säger nämligen att den starkaste indikatorn på kontantberoende är fattigdom – inte ålder eller funktionsnedsättning. Den fattige har ingen kredit. Det större syftet var att med kontantfrågan som exempel utforska levda erfarenheter på marginalen av den digitala transformationen av samhället.
Vi intervjuade personer som är kontantberoende för att de inte har råd att inte vara det, eller vars marginaler är så små att de bara litar på kontanter för om man ser pengarna så vet man när de är på väg att ta slut. Vi intervjuade personer på hjälporganisationer som ger hjälp och stöd åt utsatta grupper där många kontantberoende människor finns. De berättade om den skoningslösa känslan av att samhället springer ifrån en, att inte spela någon roll, att de preferenser och behov man har är irrelevanta i ljuset av det digitala imperativet.
Förnedringen i att ha pengar i handen men ändå inte kunna betala för sig är en del av det digitala utanförskap som i vårt samhälle systematiskt konstrueras genom att hela infrastrukturen stöps om.
Förnedringen i att ha pengar i handen men ändå inte kunna betala för sig är en del av det digitala utanförskap som i vårt samhälle systematiskt konstrueras genom att hela infrastrukturen stöps om – inte bara för betalningar utan också för delaktighet överhuvudtaget (den kontantberoende har vanligen inte Bank-ID) men också av vad det anses normalt att klara av. Det här är en ekonomisk orättvisa som inte direkt handlar om fördelning av resurser utan om hur ekonomiska institutioner normaliserar digitala kapaciteter som de mest utsatta inte har.
Om man lever i den stress som fattigdom innebär så kan det vara omöjligt att orka lära sig nya saker, ny teknik, ens om man hade haft råd med den. ”Ska det vara så här tills jag dör?”, som en av våra informanter sa. Inte en enda av dem förväntade sig att någonting skulle bli bättre för dem.
Denna strukturella och normativa omstöpning av hur det är meningen att man ska kunna, orka och vilja leva görs med full medvetenhet om och lika full likgiltighet inför det faktum att de grupper för vilka detta inte fungerar alls är de som är utsatta redan: Personer som är fattiga, gamla, sjuka, funktionsnedsatta, nyanlända.
I skärningspunkten mellan ekonomisk och epistemisk orättvisa finns en fattigdom där bristen inte bara handlar om pengar, utan om tid, relationer och erkännande. För att kunna teoretisera om orättvisa på ett sätt som är ens någorlunda adekvat för den där välbekanta kategorin ”de sämst ställda” så finns stoffet i levda erfarenheter som dessa. Och då behöver man lyssna på och lära av dem, som en del av det filosofiska arbetet. Kanske är detta ett sätt att bedriva icke-ideal teori, eller så är icke-ideal teori också alltför idealt. Vi provar att kalla det för fältfilosofi.
