Vad är, eller bör vara, förhållandet mellan politisk filosofi och politik i praktiken? Debatten kring idealism och realism i politisk filosofi, eller ”ideal och icke-ideal teori” som det ofta heter i en akademisk kontext, är en debatt som söker svar på denna grundläggande fråga om relationen mellan politisk filosofi och praktik.
Mycket av den pågående debatten tar avstamp i John Rawls filosofi. I En teori om rättvisa redogör Rawls för de rättviseprinciper som skulle gälla under två grundläggande förutsättningar. För det första att var och en av oss följer samhällets regler, för det andra att de politiska och ekonomiska förutsättningar vi har är så pass gynnsamma att ett välordnat samhälle är möjligt. Enligt Rawls definition utgår ideal teori från dessa två antaganden, medan all teoribildning om hur vi bör bestraffa brott, uppföra oss i krig, eller kämpa mot en förtryckande regering utgör exempel på icke-ideal teori.
Rawls projekt utgör ett typexempel på ideal teori då han målar upp en bild av hur ett rättvist samhälle ser ut.
Ibland benämner ideal teori istället all teoribildning som avser att beskriva politiska mål, i kontrast till teorier som beskriver hur vi bör ta oss närmare våra mål. Även om vi förstår debatten på det här sättet utgör Rawls projekt ett typexempel på ideal teori då han målar upp en bild av hur ett rättvist samhälle ser ut. Hur vi tar oss dit är en fråga som Rawls inte avhandlar, men han förutsätter att vi bör försöka uppnå det samhälle han beskriver. Hans idealistiska målbild och teorier som förklarar hur vi kan ta oss dit kompletterar därmed varandra. Enligt Rawls förutsätter all icke-ideal teori någon typ av ideal teori i den här bemärkelsen eftersom endast ideal teori kan ge oss en politisk riktning. Andra har påpekat att det verkar fullt möjligt att veta att vissa politiska alternativ är bättre än andra utan en uppfattning om hur det ideala samhället ser ut, och tvivlar därför på vikten av att formulera idealistiska politiska visioner.
Ett tredje sätt att förstå debatten kretsar i stället kring frågan om till vilken grad vi bör ta hänsyn till fakta om praktisk genomförbarhet i normativ politisk filosofi. De som ställer höga krav på känslighet inför praktiska omständigheter kallas i den här kontexten ”realister”. Här befinner sig inte Rawls alltid på ”idealisternas” sida. Hans rättviseprinciper tar hänsyn till det faktum att många endast arbetar mer om de själva tjänar på det – ett faktum som enligt vissa inte bör påverka våra mest grundläggande rättviseprinciper. Rawls tar däremot ingen hänsyn till mycket annat som präglar politik i praktiken, bland annat maktfördelning, institutionella villkor, eller historiska omständigheter. Detta väcker två frågor. Måste våra normativa politiska principer ta hänsyn till några fakta eller praktiska politiska villkor överhuvudtaget? Om de måste det, vilka typer av fakta eller villkor är relevanta?
Det är något särskilt med människan som gör att frågor om rättvisa ens är begripliga för henne.
Det verkar troligt att vi endast kan formulera normativa frågor om till exempel rättvisa givet vissa omständigheter. Rättvisefrågor uppstår endast i en värld med ändliga resurser, där konflikter om vem som ska få vad gör sig gällande, och hos vissa typer av varelser. Det är något särskilt med människan som gör att frågor om rättvisa ens är begripliga för henne. Dessa två grundläggande faktum om världens begränsade resurser och människans beskaffenhet är helt avgörande för att frågan om vad vi bör göra politiskt ska kunna ställas.
Vilka villkor vi bör ta hänsyn till, utöver dem som vi måste anta för att göra normativa politiska frågor begripliga, förblir dock en öppen fråga. Om vi förutsätter för mycket som givna faktum riskerar vi att förlora förmågan att kritisera och förändra våra mest grundläggande institutioner. Om våra teorier i stället är alltför idealiserande riskerar vi att formulera politisk filosofi som inte talar till oss.
