Den gängse definitionen av objektifiering är att reducera en människa, eller en grupp av människor, från handlande aktörer till passiva objekt. Objektifiering är alltså ett socialt fenomen, bestående av en viss typ av mellanmänsklig interaktion mellan individer, grupper eller andra sociala entiteter. Begreppet används ofta med moralisk laddning i vardagliga sammanhang och för olika politiska syften, som i – ”Pornografin bör förbjudas eftersom den objektifierar kvinnor”.

De flesta filosofer som diskuterat begreppet är överens om att objektifiering är, i någon mån, moraliskt problematiskt. Generellt sett anses problematiken bestå i en missanpassning mellan den objektifierades sociala och moraliska status, men det råder oenighet om exakt hur vi ska förstå denna missanpassning och hur allvarlig den är.

Objektifiering kan ha en eller flera omoraliska komponenter: Det kan vara orätt och det kan vara skadligt. Vidare kan orätten och skadan ses som på olika vis sammanhängande eller separata. De som anser att objektifiering är moraliskt orätt trycker ofta på att den som objektifieras utsätts för något som hon har en moralisk rätt att slippa: Hon behandlas som eller görs till något hon i själva verket inte är, och har en moralisk rätt att inte anses vara.

De som menar att objektifiering är skadligt menar ofta att det orsakar moralisk skada. Moralisk skada kan förstås som skada på en persons moraliska status eller kapacitet som moralisk agent. Den anses ofta följa som en konsekvens av den orätt som beskrivs ovan. Vissa menar också att moralisk skada kan innefatta eller leda till en djupare form av psykologisk skada, som uppstår när en moralisk agent börjar betvivla eller till och med förneka sitt eget moraliska värde. Att lida moralisk skada anses också ofta medföra förhöjd risk att skadas fysiskt.

I litteraturen finns två strömningar som skiljer sig åt, både vad gäller hur objektifiering definieras och hur moraliskt problematiskt det anses vara. Inom den ena strömningen definieras objektifiering som framställning eller behandling av en person som ett objekt. Denna definition öppnar upp för möjligheten att objektifiering är prima facie – i bemärkelsen endast skenbart – orätt eller skadligt, men i själva verket moraliskt neutralt. Ett annat, närliggande, sätt att se på objektifiering är som pro tanto orätt – i betydelsen att det finns moraliska skäl som talar emot den – men att det samtidigt kan finnas skäl som rättfärdigar eller talar för den.

Ett exempel på en kontext där objektifiering kan anses rättfärdigad är vid tvångsvård: Den svenska vården lägger generellt sett stor vikt vid autonomi och det är en uttalad policy att patienter ska ges möjlighet till delaktighet i den vård de får. Här anses alltså behandlingen av en person som ett objekt, i form av förnekande av till exempel autonomi och kroppslig integritet, åtminstone pro tanto eller prima facie orätt. Samtidigt anses det ibland rättfärdigat att ansvariga läkare fattar beslut om vård av patienter som motsätter sig detta, till exempel i fall där de bedöms utgöra en fara för sig själva eller andra. I sådana fall behandlas patienten i någon utsträckning som ett objekt, utan att det anses vara moraliskt orätt eller skadligt för denna – åtminstone inte allt sammantaget.

När objektifiering definieras som behandling eller framställning av en person som ett objekt anses det alltså vanligtvis vara potentiellt orätt mot eller skadligt för den objektifierade, men inte nödvändigtvis så. Ibland kan det rent av anses vara av godo för den som objektifieras, sett till den större kontexten.

Filosofer inom den andra strömningen menar dock att objektifiering ska förstås snävare, som ett fenomen vilket alltid är moraliskt orätt. Enligt denna definition likställs objektifiering inte med framställning eller behandling av en person som objekt, utan med görande av en person till objekt, i social bemärkelse. Denna syn på objektifiering lägger större vikt vid social betydelse än den tidigare: Att bli objektifierad är att få sin sociala betydelse eller sitt sociala varande påverkat på ett negativt sätt. Att så definiera objektifiering har varit framträdande inom bland annat anti-pornografirörelsen. Där argumenteras ibland för att pornografi inte bara framställer kvinnor som sexuella objekt utan också bidrar till att ändra kvinnors sociala betydelse. Synen gör också vanligtvis en starkare koppling till skada än den andra strömningen. Objektifiering anses så gott som alltid skada de som utsätts.

Båda strömningarna har gemensamt att de förknippar det moraliskt orätta och skadliga i objektifiering med någon form av obalans mellan den objektifierade och den som utför objektifieringen. Oftast förstås denna som en obalans mellan social status och moralisk status eller i grader av moraliskt agentskap. Den kan dock också förklaras i termer av social makt. Så förstådd är objektifiering tätt förknippad med – av vissa ansedd som en grundläggande del av – förtyck.

Makt förstås ofta som handlingskapacitet, framför allt som kapaciteten att påverka andras handlingar, och förtyck som en systematisk frånvaro av detsamma. Att objektifiera, speciellt förstått som att göra andra till objekt i social bemärkelse, är därför ett utmärkt sätt att skapa och upprätthålla en social maktposition: Ett objekt är något som en agent kan styra och kontrollera genom sina handlingar och som självt saknar kapaciteten att handla. Den som objektifierar tar handlingsutrymme, medan den som blir objektifierad förnekas det. Att objektifiera är alltså ett utmärkt sätt att begränsa inflytandet från vissa sociala grupper, som till exempel socio-ekonomiska klasser, kön eller genus, olika funktionsvariationer, ålder eller etnicitet.

På senare tid, efter introduceringen av begreppet epistemisk orättvisa, har filosofer argumenterat för att objektifiering även är ett epistemiskt problematiskt fenomen. Epistemisk objektifiering är ett relativt ungt begrepp och förstås oftast som en typ av vittnesorättvisa. Denna orättvisa sker när en person reduceras från en aktiv epistemisk agent – en vetare – till ett passivt informationsobjekt – en informationskälla. Det kan till exempel innebära att agenten inte ses som kompetent att förstå innehållet i eller värdet av den information hon förmedlar. Vid yttrande av ett vittnesmål kan då personens tolkning av en händelse – som att en icke-samtyckt sexuell handling ägde rum eller att personen utsattes för kränkande behandling på grund av sin sociala grupptillhörighet – ses som felaktig, även om själva händelseförloppet anses återges korrekt. Orätten i och den potentiella skadan av epistemisk objektifiering är delvis den samma som tidigare beskrivits, en moralisk sådan, men här skadas utöver det moraliska agentskapet även den objektifierades epistemiska agentskap.

Detta för oss till en central aspekt av objektifiering: En viktig skillnad mellan objekt och agenter är att objekt inte har subjektiva upplevelser eller kapaciteten att tolka dessa. Förnekandet eller ignorerandet av subjektiva upplevelser kan alltså utgöra objektifiering, oavsett om vi förstår den som behandling eller görande av en person eller grupp till objekt.

I vår sociala samvaro, både på individ- och samhällsövergripande nivå, fattar vi dock hela tiden mer eller mindre medvetna beslut om vems upplevelser och vilka tolkningar av dessa som ska tas i beaktande, samt vilka av dem som ska ligga till grund för beslut och handlingar. Detta är såklart helt nödvändigt – i ett samhälle ryms många människor med olika subjektiva upplevelser som de tolkar på olika vis. Ofta är det vår uttalade strävan att lyssna till och låta beslut och handlingar ta hänsyn till och återspegla så många av dessa upplevelser som möjligt.

Det är dock inte alltid genomförbart att inkludera precis alla i varje beslut, eller att handla så att allas upplevelse av vad som sker bekräftas; inte ens vad gäller de som direkt påverkas av besluten och handlingarna. Här finns farhågan att implicita fördomar riskerar att spela in och påverka bedömningar av vilka upplevelser som ska få inverka på beslut och handlingar, eller vem som ens får utrycka sig.

I rättegångar med bristande annan bevisning, till exempel, måste en domstol fatta ett beslut om vems vittnesmål som ska betraktas som mest tillförlitligt, i bemärkelsen att det återger den korrekta tolkningen av ett händelseförlopp. Var det ett avsiktligt utfört mord, som åklagaren yrkar, eller ett oplanerat dråp som den tilltalade hävdar? Var det en våldtäkt, som målsägaren påstår, eller samtyckessex? 

Ett domslut ändrar inte det faktiska händelseförloppet i ett skeende – det bestämmer inte om det funnits uppsåt att mörda eller samtycke till sexuella handlingar – men genom att fastslå vems berättelse som ska ligga till grund för beslutet så kan domstolen i vissa fall påverka ett händelseförlopps eller en individs sociala betydelse. Beslutet bidrar till att bestämma vilka händelseförlopp och individer som ska paras ihop med vilka begrepp och vems, om någons, utsaga som ska betraktas som sann och vägledande.

Därför är det viktigt att vara uppmärksam på om det finns mönster i vilkas upplevelser som faktiskt får mest uppmärksamhet i vår kollektiva samvaro och som ligger till grund för beslut och handlingar. Kan vi se mönster i vilka sociala attribut de personer vars utsagor ses som handlingsvägledande tillskrivs, eller i vilka sociala gruppers kollektiva upplevelser som diskuteras? Kan vi se mönster i vilka som framställs eller behandlas som aktiva agenter respektive passiva objekt? Vilka som tar eller ges handlingsutrymme och vilka som påverkas av andras handlingar och beslut, utan att själva ges möjlighet att vara delaktiga i dem? Om vi kan det, hur kan vi förklara förekomsten av dessa mönster? Hur och varför har de uppkommit och vad får de för konsekvenser – för enskilda individer, för olika sociala grupper och för samhället i stort?

Medvetenhet om objektifiering, dess natur och dess konsekvenser, kan hjälpa oss att besvara dessa frågor. Objektifiering är en effektiv mekanism för social ojämlikhet, oavsett om den utförs medvetet eller ej. Den som objektifierar ger sig själv makten att känna, tolka och handla – den som objektifieras förnekas den. Det är ett litet kugghjul i det komplexa maskineri av sociala orättvisor vilket kan leda till förtyck. Men om vi vill ta dessa problem på allvar, och göra vårt bästa för att motverka dem, är kunskap om sådana detaljer högst användbar.