Teoretisk filosofi blev det som ledde mig vidare från den statsvetenskapliga metodlärarens nivå till teorier om sanning, kunskap och vetande. Redan under min forskarutbildning intresserade jag mig för texttolkning utifrån lite andra perspektiv än de kvantitativa som varit vanliga inom mitt område tidigare. Eftersom jag hade en termin teoretisk filosofi med mig från min grundexamen visste jag var jag skulle söka vidare. Så som docent i statsvetenskap satte jag mig alltså på skolbänken och läste in en magisterexamen i teoretisk filosofi.
Jag skrev min kandidatuppsats om vad ett vetenskapligt problem egentligen är och hur det bör formuleras för att vara relevant och undersökningsbart. En materia som jag ju som lärare hade bearbetat pedagogiskt i mängder av timmar med studenter, examinationer och föreläsningar. På kuppen deltog jag aktivt i arbetet med en lärobok för uppsatsstudenter om vetenskapliga problem som än idag anses angelägen.
Därefter skrev jag min magisteruppsats om självmordets filosofiska plats i Søren Kierkegaards text ”Sjukdomen till döds”. Det var ett styvt jobb eftersom jag valde att lämna många av de för mig naturliga verktygen från den analytiska filosofin och närma mig en dekonstruktivistisk metod där språkfilosofi, kunskapsteori och en del fenomenologi var byggstenarna. När jag examinerades fick jag veta att ämnet jag valt inte ansågs så lämpligt för forskarstudier. Sådana hade jag ju inte heller för avsikt att bedriva… Men när jag nästan femton år senare blev dekan för humanistiska fakulteten var kännedomen om ämnestraditionen inte bara inom filosofin också inom historia och religionsvetenskap en mycket bra bas.
Logikkursen öppnade mina ögon för hur bedömningar på kunskapsteoretisk grund är statistikens moder.
Som statsvetare och handledare inom mitt ämne var studierna i teoretisk filosofi närmast avgörande. Jag fick en helt annan ingång i mitt eget ämnes metodtraditioner, jag såg de principiella motsättningarna i debatten och jag blev också mycket mindre ängslig för att göra ”fel”. Det finns många sätt att ta sig an ett vetenskapligt problem, metoden är underordnad de sanningsanspråk och den kunskapsteori som influerat forskningsproblemet. Dessutom blev jag alltmera skeptisk mot den förmodade överföringen mellan exaktheten i tal (siffror) och sanning. Logikkursen öppnade mina ögon för hur bedömningar på kunskapsteoretisk grund är statistikens moder, inga uppmätta resultat är bättre än de logiska principer som avgjort vilka kvaliteter som fördes in i den kvantitativa mätningen.
Men också som dekan har jag också haft stor glädje av mina studier, inte bara som en källa till kunskap om fakultetens verksamhet. I stället är det åter frågorna om sanning och evidens som står i fokus. Hur vet jag det jag vet och på vilken grund bör jag agera? Hur dekonstruerar jag språkets övertygande förmåga? Med vilka motiv hävdar jag att kunskap inom olika områden kan jämställas – eller inte? Det här är frågor jag som dekan ägnar mig åt, om inte varje dag, så varje vecka. Eftersom jag fortsätter att vara verksam som forskare inom statsvetenskap med intresse för frågor om kunskapsteori och vetenskaplig metod är den teoretiska filosofin också fortsatt ett intresseområde för mig.
