Om det finns en känsla som karakteriserar vår samtid är det nog denna: en förlamande maktlöshet.

Den finns i våra privata liv – hur är det möjligt att försöka leva gott när världen ser ut som den gör? Och den genomsyrar det offentliga. Vår kollektiva verklighet är präglad av larmrapporter från otaliga fronter, med klimathotet som ett övertydligt exempel. Vi vet att något behöver förändras, men likväl framstår det som närmast omöjligt att ändra kurs.

Hos Theodor W. Adorno, en av den kritiska teorins mest tongivande tänkare, finns ett begrepp som kastar ljus över detta fenomen: bannet.

Tyska ordet Bann har ofta översatts med förtrollning: Bannet paralyserar oss som om vi hade blivit förtrollade. Men det är inte begreppets enda innebörd. Svenskans bann, som är än mer idiosynkratiskt och ålderdomligt än den tyska motsvarigheten, är en intressant översättning eftersom den speglar ordets flertydighet. Bannet är inte enbart en förtrollning, det är också ett påbud och ett hot om uteslutning.

Tillsammans bildar dessa betydelser en tydlig logik. Bannet låser fast genom att skapa en sfär där ett påbud råder, samtidigt som det hotar allt som inte vill foga sig med uteslutning. Påbudet går inte att välja bort. Även det som utesluts är fortfarande påverkat av bannet eftersom det hamnar i utsatthet. På så vis finns inget område bortom bannet, ingen zon av verklig frihet. Systemet blir totalitärt.

Adorno menar att vi alla står under ett sådant bann. Bannet låser in oss i den ”falska världen”, kapitalismens byråkratiska samhälle där allt och alla instrumentaliseras och töms på mening. Adornos diagnos av den falska världen kommer från slutet av 60-talet, men vår samtid kan betraktas som en ännu mer eskalerad version av samma ordning. Kapitalismens logik bygger naturligtvis på makt – några gynnas av den rådande ordningen. Men maktfrågor räcker inte för att begripa utvecklingen.

Bannets mekanism tillför en dimension i analysen. Den förklarar hur ett system som också har anspråk på att vara demokratiskt och upplyst, ett system som genom åren har rymt många frihetsrörelser, trots allt präglas av ett fortgående förtryck.

Begreppet bann definieras aldrig explicit men finns med i de flesta av Adornos texter. I min läsning är dess logik central för att förstå hans diagnos av den historiska utveckling vi fortfarande befinner oss i, den falska världens näst intill automatiska kapplöpning. Under bannet blir det mycket svårt att bryta sig loss. Även de mest engagerade och välmenande initiativen till förändring riskerar att dras in i det förhärskande mönstret och bidra till att förtrycket förstärks.

En aspekt av mekanismen är psykologisk. I en sorts kollektiv Stockholmssyndrom perpetuerar vi det rådande när vi identifierar oss med det som förtrycker oss för att överleva.

Adorno beskriver bland annat hur detta händer med den sociala temperaturen. I ett kallt och ångestframkallande system måste man bli kall för att skydda sig. Man behöver också hålla fast vid illusionen att vara en ”helgjuten” person, och integrerar därför kylan i sin personlighet. På så sätt sprids kyla och ångest vidare mellan människorna.

En annan aspekt av bannet är att det förvandlar det som skulle kunna vara en frizon till en del av systemet. I en essä med rubriken ”Fritid” beskriver Adorno hur själva idén om hobbys, till synes självförverkligande aktiviteter att utöva på den lediga tiden, är ett symtom på ordningen som upprätthåller arbetet som styrande. Enbart genom den konstgjorda uppdelningen av livet i jobb och fritid uppstår behovet att sysselsätta sig med i bästa fall harmlös, i värsta fall produktivitetsfrämjande, förströelse. Den ”fria” tiden ger ett sken om tillfredsställelse men förstärker i själva verket underkastelsen. Fritiden är oskadliggjord.

På samma sätt blir även mer uttalat politiska initiativ lätt verkningslösa. Adorno kallar det ”pseudo-aktivitet”. Han beskriver hur till exempel Do it yourself– kulturens strävan att utmana systemet genom att dra sig undan misslyckas. Försöket att bygga små öar av spontanitet i det förvaltade samhället skapar enklaver – som antingen blir nya kollektiva totaliteter, eller teater. Som avdelade från den objektiva verkligheten får de ingen inverkan på helheten. Den icke-effektiva aktivismen ger ett sken av påverkansmöjlighet som fungerar som säkerhetsventil. Missnöjet som ville förändra går upp i rök.

Bannet gör även att befrielserörelser i själva verket kan minska frihetens utrymme. Ett talande exempel finns i Adornos föredrag om sexualtabun från 1967, där han hävdar, tvärtemot den då rådande uppfattningen att sexualiteten höll på att frigöras, att den snarare höll på att hamna i nya, värre bojor.

Just genom det förmenta uppluckrandet av normerna når repressionen i själva verket en ny och djupare form. När sexualiteten inte längre göms undan som oanständig utan integreras i samhället domesticeras och standardiseras den. Den ”avgiftas” och blir till ”en sorts idrott”, skriver Adorno. I en offentlighet som står under ett bann finns ingen verklig befrielse.

Finns det då inget hopp om att bryta bannet?

Frågan om huruvida Adorno ska läsas som renodlad pessimist eller inte delar forskarna. Många har anklagat honom för att vara resignerad och verklighetsfrånvänd. Men det finns också goda skäl för att hävda motsatsen.

I detta format är det kanske tillräckligt att säga att just tänkandets förmåga att avkoda mönstren vi lever med är det Adorno sätter sitt hopp till. Inte i den meningen att det räcker att bedriva filosofi i ett seminarierum, utan i bemärkelsen att låta tanken knåda den verklighet vi lever i, att låta de alltid ofärdiga insikterna informera den handling som trots allt, tack och lov, sker.

Adornos eget bidrag till detta finns inte enbart i hans böcker. I otaliga radio- och tidningsinterventioner konfronterar han, som i exemplen ovan, konkreta fenomen med hjälp av teorin. En praktik som skapar små utrymmen av möjlighet att tänka bortom bannet.