Anarkism är den yttersta maktkritiken

Foto: Mia Swerbs/Unsplash
De flesta är överens om att människor behöver tvingande institutioner som upprätthåller ordningen i samhället. Tänk om de har fel. Kanske är det enda rättfärdiga styrelseskicket inget styrelseskick alls. Andrés G. Garcia skriver om anarkismens filosofi.
Andrés G. Garcia

Jag misstänker att när människor tänker på politik, föreställer de sig ofta att ämnet handlar om hur staten bör organiseras, vilka befogenheter den bör ha och vilka mål den bör eftersträva. Det ligger därför nära till hands att, i likhet med Robert Paul Wolff, betrakta politisk filosofi som just statsmaktens filosofi.

Med andra ord, enligt detta synsätt är politisk filosofi ett sätt att tillämpa filosofiska metoder på frågor om hur staten bör vara uppbyggd, vilka gränser den bör ha och vilka syften den bör tjäna. Det innebär naturligtvis att traditioner som ifrågasätter statens legitimitet framstår som närmast antipolitiska, även när de bygger på genomarbetade analyser av hur människor bör leva och fatta gemensamma beslut.

Det slår mig att detta begränsade perspektiv också präglar vår syn på samhällsengagemang. En politiskt engagerad person antas vara någon som vill påverka hur staten fungerar, medan den som står utanför detta ramverk betraktas som likgiltig och oengagerad – även om hon på andra sätt försöker påverka hur människor samverkar.

Den klassiska anarkismen utmanar detta snäva synsätt. Anhängare beskriver den som en politisk tradition som motsätter sig auktoritet, dominans och hierarki – inte bara statens, utan även maktstrukturer inom arbetsliv, sociala relationer och ekonomiska system. Som rörelse tog anarkismen form under första hälften av 1800-talet och utvecklades under det följande seklet av tänkare och aktivister som Pierre-Joseph Proudhon, Max Stirner, Michail Bakunin, Pyotr Kropotkin, Errico Malatesta, Emma Goldman, Voltairine de Cleyre och många andra.

Klassiska anarkister betraktar inte staten som en unik och isolerad företeelse, utan som ett uttryck för en bredare tendens där vissa människor förlänas rätt att ge order och andra mer sårbara människor får en skyldighet att lyda.

Trots interna meningsskiljaktigheter delar klassiska anarkister en övergripande kritik av maktstrukturer. De betraktar alltså inte staten som en unik och isolerad företeelse, utan som ett uttryck för en bredare tendens där vissa människor förlänas rätt att ge order och andra mer sårbara människor får en skyldighet att lyda. Därför kom de flesta klassiska anarkister att anse att maktstrukturer inte enbart kan avskaffas genom att eliminera staten. Kritiken måste även riktas mot arbetsgivare som kontrollerar arbetare, patriarkala strukturer som förtrycker kvinnor och kapitalistiska system som centraliserar ekonomisk makt i händerna på fåtalet.

Det är just denna bredare kritik som skiljer klassiska anarkister från många filosofer som kallar sig ”filosofiska anarkister” och ”högerlibertarianer”. De senare grupperna tenderar att begränsa sin kritik till statens legitimitet, ofta med hänvisning till upplysningsidéer om självägande. För dem ligger problemet främst i att staten utövar tvång över individen, och deras lösning blir därför att avskaffa statens monopol på våldsutövning.

Klassiska anarkister håller med om att staten är ett problem, men menar att frihet kräver mer än frånvaro av dagens statsmakter. För dem handlar det om att bryta alla institutioner som möjliggör underordning, det systematiska utnyttjandet av andras sårbarheter och så vidare – oavsett om sådana fenomen upprätthålls av staten, av privata aktörer eller genom orättmätiga sociala normer.

Klassiska anarkister vill således inte ha en värld där staten avskaffats men där rättigheter att straffa, fängsla och med våld upprätthålla egendomsordningen har överlämnats till privata företag. Då har man nämligen inte avskaffat staten i strikt mening – man har bara privatiserat den.

Men om staten, kapitalismen och andra hierarkiska system avskaffas – vad finns kvar? Vad sätter den klassiska anarkismen i deras ställe?

Här finns ingen enkel modell, eftersom rörelsens förespråkare är skeptiska till idén om en enda permanent, universell lösning. I stället förespråkar de decentraliserade och frivilliga samarbetsformer som betonar jämlikhet och ömsesidig hjälp. De ser framför sig en flexibel och dynamisk samhällsstruktur där människor bildar organiska sammanslutningar utifrån sina behov och omständigheter. Dessa sammanslutningar skulle inte vara statiska eller styrda av en överordnad instans, utan ständigt föränderliga och anpassade efter de krav och utmaningar som råkar uppstå genom människors frivilliga deltagande.

Såväl som att uppfattas som antipolitisk väcker den klassiska anarkismen ofta associationer till våld, kaos och vandalism. Men den idé som anarkister för fram är snarare en vision om ett samhälle där frihet och jämlikhet förenas.

Såväl som att uppfattas som antipolitisk väcker den klassiska anarkismen ofta associationer till våld, kaos och vandalism. Men den idé som anarkister för fram är snarare en vision om ett samhälle där frihet och jämlikhet förenas genom spontant samarbete och självstyrande gemenskaper.

Dessa ideal förtjänar att granskas mer noggrant av västerländska analytiska filosofer, särskilt eftersom de tycks ha ett intuitivt stöd även bland anarkismens mest kritiska motståndare. Det är nämligen min erfarenhet att när traditionen väl förklaras för människor är den vanligaste reaktionen sällan att idealen är omoraliska eller avskyvärda. I stället avfärdas de ofta som orealistiska – en invändning som förstås alltid har riktats mot rörelser som ger en bred kritik av en rådande ordning.

Kanske är den klassiska anarkismen en omöjlighet. Kanske kan den göras möjlig över tid. Oavsett vilket så rymmer den ett perspektiv som jag tror förtjänar att tas på allvar och som kan visa sig ovärderligt även inom ramen för filosofiska projekt som syftar till att påvisa maktstrukturers rättmätighet.

Bidra till att främja filosofins roll och närvaro i samhället.

Foto: Nathalia Segato/Unsplash
Under 1900-talet vande vi oss vid att tänka på ”mänskliga rättigheter”. Kanske borde vi på ungefär samma sätt börja tänka på naturens rättigheter? Filosofen Patrik Baard och juristen Yaffa Epstein resonerar kring om, och i sådana fall hur, rättigheter kan vara ett lämpligt sätt att erkänna naturvärden.
Patrik Baard, Yaffa Epstein
Är AI en ny form av agens som påverkar människor? Vad gör denna nya teknologi med vår relation till oss själva, varandra och det icke-mänskliga? Johan Marticki forskar om vad som händer med mänsklig agens i en värld som blir alltmer fylld av algoritmer och AI. Här berättar han om tematiken i sin nypublicerade avhandling.
Johan Marticki
Foto: Sint-Katelijne-Waver
Augustinus av Hippo är en av historiens viktigaste teologer. Han vördas som helgon i flera av de största kyrkorna och hans skrifter studeras än i dag flitigt i humanistiska ämnen. Martin Westerholm skriver om vad vi kan lära oss av Augustinus filosofi.
Martin Westerholm
Foto: aitac/Unsplash
Alla har någon gång i livet upplevt kärlek – antingen genom att älska eller bli älskade. Men vad är kärlek egentligen? För att hitta svar vänder sig Felix Maier till de antika grekiska filosoferna.
Felix Maier
Foto: Oscar Chevillard/Unsplash
På 1950-talet utforskade Maurice Merleau-Ponty det litterära skrivandet genom närläsningar av romankonstens stora mästare. Han fann att litteraturen för oss närmare den verklighet som skildras. Lovisa Andén skriver om tänkaren som bröt med Jean-Paul Sartre och förenade modernismens litteratur med fenomenologins filosofi.
Lovisa Andén
Foto: Wikimedia Commons (CC BY-SA 4.0)
Mikael Johansson har gjort den första översättningen av Marcus Aurelius ”Självbetraktelser” på över hundra år. Här berättar han om den romerske kejsarens stoiska livsfilosofi och om vad vi kan lära oss av stoikerna i dag.
Mikael Johansson
Foto: Joshua Kettle/Unsplash
Hur kan vi egentligen veta någonting? Det har nog varit den mest centrala frågan inom epistemologin sedan Platon. En av de största debatterna handlar om huruvida kunskap är ett normativt begrepp eller inte. Balder Ask Zaar ger här en överblick av debatten och sina skäl för varför kunskapsbegreppet i slutänden inte är normativt.
Balder Ask Zaar
Faltonia Betitia Proba, född i Rom omkring år 320, betraktas i dag som den första kristna kvinnliga poeten. Sigrid Schottenius Cullhed berättar om Probas liv och gärning – och om hur hon under senantiken förde samman kristendomen och den romerska traditionen.
Sigrid Schottenius Cullhed
Foto: National Cancer Institute/Unsplash
I sitt forskningsprojekt undersöker Ellen Svensson frågor kring AI-paternalism inom sjukvården. Hur påverkar AI relationen mellan läkare och patient? Och vilka risker medför AI-baserade beslut för patienter?
Ellen Svensson
Foto: Stefano Zocca/Unsplash
Antikens filosofer hade en föreställningsvärld som skilde sig fundamentalt från vår. I vår läsning av dem bär vi med oss våra egna idéer till deras texter, vilket kan påverka vår förståelse. Idéhistorikern Anton Svanqvist reflekterar över problemet med att försöka förstå över tid och rum.
Anton Svanqvist