Om vi föreställer oss att vi fäller ett moraliskt omdöme som exempelvis att ”alla bör behandlas med lika värdighet och respekt” så menar vi att det är något som är eftersträvansvärt. Det är värden som vi tänker oss ligger till grund för hur vi ska handla moraliskt. Men hur ska vi förstå dessa värden? Är de något vi upptäcker eller är de resultatet av moraliskt resonerande?

Det finns dem som hävdar att värden och normer är konstruerade genom mänskligt agentskap snarare än att de skulle existera oberoende av vad våra uppfattningar om dem är. Detta är den idé som ligger till grund för det som vi kan kalla etisk, eller metaetisk, konstruktivism.

Carla Bagnoli beskriver detta som att den centrala idén för konstruktivister går ut på att värden och normer är konstruerade av oss för ett specifikt syfte. Konstruktivister hävdar att det är genom mänskliga aktörer som moraliska värden och normer uppstår. De är inte givna, utan det är vi som konstruerar dem.

Det finns såklart olika sätt att se på själva konstruktionen, likväl som det finns olika sätt att ge svar på vem som är aktören. Vi kan tänka oss att det är en intern process där det är våra egna förnuftsöverväganden som ger uttryck för själva konstruktionen. Man kan också föreställa sig att det är genom sociala relationer och kollektiva överenskommelser som denna idé om att vi konstruerar tar sig uttryck.

Men vad innebär då ett försvar av denna idé, där vi konstruerar snarare än upptäcker värden och normer? Det finns såklart olika sätt att både besvara och försvara idén, vilket även ger upphov till olika förståelser av hur vi konstruerar och därmed även olika tolkningar av konstruktivism.

Ett sätt att förhålla sig till denna idé är att göra som den kantianska konstruktivisten Christine M. Korsgaard. Hon argumenterar för att moraliska värden formas på så vis att vi genom en självkonstituerande rationell procedur kritiskt granskar och reflekterar över de krav som moralen ställer på oss. Korsgaard menar att vi bör förstå den konstruerade verkligheten som ett sätt att finna praktiska lösningar på praktiska problem och därmed upptäcka de principer som ska vägleda oss.

Ett annat sätt att förhålla sig till denna idé är att göra som den Humeanska konstruktivisten Sharon Street. Hon hävdar i stället att den normativa substansen måste komma från någonstans som inte självt utgör den konstituerande standarden.

Street försvarar tesen att denna normativitet måste komma från ett ”kontingent faktum”. Det innebär att vi har en attityd till att värdera. Attityden inbegriper våra oreflekterade emotioner, och det är genom att ta ett steg tillbaka från dem som vi kan bedöma huruvida dessa ger upphov till normativa skäl som är koherenta med vårt system av värden, normer och skäl. Det är således både vår oreflekterade och reflekterade attityder till själva värderandet som konstruerar dessa normer och värden.

Ytterligare ett sätt som vi kan förstå idén att vi konstruerar snarare än upptäcker moraliska värden och normer är att göra som socialkonstruktivisten Carl-Henric Grenholm. Han hävdar att det är kollektivt agentskap som utgör grunden för denna konstruktion.

Det innebär att moraliska värden och normer konstrueras genom intersubjektiva överenskommelser, kollektiva attityder och sociala relationer och existerar likt institutionella fakta relativt till de aktörer som konstruerar dem. Med institutionella fakta menas de fakta som är beroende av mänskliga aktörer och deras institutioner för sin existens, som exempelvis pengar, språk, universitet med mera.

Hur ska vi då ställa oss till rimligheten hos dessa olika tolkningar och framställningar av idén att vi konstruerar moraliska värden och normer? Vilken ter sig bäst lämpad som metaetisk teori? Detta kan man om intresset finns läsa mer om i min kommande avhandling som behandlar just frågan om metaetisk konstruktivism.