I delar av det svenska samhället råder en duktighetskultur och många viktiga samtal hämmas av rädslan att ha fel. Med den bekväma tystnaden följer risker som behöver lyftas fram, menar den amerikanska filosofen Jonathan Ichikawa i sin bok Epistemic Courage.
Epistemiskt mod är förmågan att söka kunskap och förmedla den även när vi inte är helt säkra på att ha rätt.
I boken reflekterar Ichikawa kring etiska aspekter på tro och kunskap. Epistemiskt mod är förmågan att söka kunskap och förmedla den även när vi inte är helt säkra på att ha rätt. Ichikawas poäng är att tystnaden inte är gratis, även om det kan kännas så. Han menar att vi inte ser farorna med passivitet lika lätt som vi förstår riskerna med att förhasta oss.
Ichikawa skrev boken under pandemin och han hämtar flera av sina exempel från den perioden. När Covid-19 bröt ut var den amerikanska läkaren Pierre Kory akutläkare på ett sjukhus i Wisconsin. Från sin position såg Kory tidigt att världen hade drabbats av ett virus med hög dödlighet. Han hade behandlat liknande symptom med kortikosteroider, men hindrades att pröva metoden på Covid-patienter eftersom den inte hunnit godkännas. Hans tro på behandling med steroider beskrevs som önsketänkande.
Kory sa upp sig och flyttade till New York där han kunde ge den vård han ansåg lämplig. Tack vare Korys epistemiska mod – han litade på sin övertygelse och tog risker för att följa den – räddades sannolikt många liv i hans behandlingsrum. Medicinhistorien skulle nämligen ge honom rätt: Kortikosteroider godkändes senare efter att försök visat på deras effektivitet mot Covid-symptom.
En och samma person kan användas som exempel både på samhällsnyttigt epistemiskt mod och på dess överdrivna form: epistemisk vårdslöshet.
Men historien om Pierre Korys våghalsighet tar inte slut där. Ichikawa berättar vidare hur samma läkare senare förordade Covid-behandling med ivermektin, en medicin som vanligen används mot parasitangrepp. Inspirerad av några framgångsrika behandlingar skrev han artiklar om ivermektin och framträdde i The Joe Rogan Experience – en av världens största poddar. I strid med den officiella linjen beskrev han ivermektin som ett mirakelmedel. Desperata patienter skaffade veterinärversionen av medicinen och intog doser avsedda för hästar och kor.
Det visade sig att Kory hade fel om ivermektinets effekter. Han går därför också till historien som en av dem som felinformerade om Covid-19, påpekar Ichikawa. En och samma person kan alltså användas som exempel både på samhällsnyttigt epistemiskt mod och på dess överdrivna form: epistemisk vårdslöshet.
Ichikawas framställning är mer logiskt än historiskt orienterad, men det är svårt att läsa honom utan att tänka på medlöparnas roll i Förintelsen och andra brott mot mänskligheten. Det är ibland viktigt att använda magkänslan och agera innan alla bevis ligger på bordet. Epistemiskt mod är i den meningen en samhällsbärande egenskap som kan påverka historiskt betydelsefulla händelseförlopp. Men hur blir man epistemiskt modig?
Epistemiskt mod ska inte ses som den absoluta motsatsen till passivitet utan som ett mellanting mellan förstelning och våghalsighet.
Ichikawa menar att vägen framåt är att gradvis utveckla förmågan att lyssna och anpassa sig till varje situations krav på engagemang. Epistemiskt mod ska inte ses som den absoluta motsatsen till passivitet utan som ett mellanting mellan förstelning och våghalsighet.
Med avstamp i Aristoteles Nikomachiska etik definierar Ichikawa dygderna som balanspunkter mellan två laster. Generositet är det goda mellanläget mellan girighet och slösaktighet, intimitet ligger i gränslandet mellan fräckhet och undvikande, ödmjukheten återfinns i spänningsfältet mellan skamlöshet och blygsel. På motsvarande sätt kan epistemiskt mod placeras in mellan feghet och vårdslöshet.
Epistemisk vårdslöshet beskrivs mer ingående i Quassim Cassams bok Vices of the Mind. Cassam använder bland annat USA:s misslyckade invasion av Irak som ett exempel, där USA gravt underskattat det lokala motståndet. I strid med experternas prognoser trodde sig Donald Rumsfeld och George W Bush kunna vandra in som frälsare och möta det irakiska folkets jubel. Det är inte vad Ichikawa skulle beskriva som epistemiskt mod. De amerikanska ledarna gjorde sig snarare skyldiga till epistemisk vårdslöshet.
När Pierre Kory förordade behandling med steroider hade han goda skäl att göra det. Han hade behandlat flera patienter med framgång och var säker på sin sak. Han riskerade sin karriär för att rädda liv i början av en pandemi inför vilken mänskligheten stod handfallen.
I nästa läge fick han tunnelseende. Han blev indragen i en politisk strid där ivermektin fick stor publicitet. Positioner förstärktes och konflikten eskalerade. När motståndarna skärpte tonen gjorde även Kory det. Han beskrev sina motståndare som ”helt galna” och påstod att ingenting kunde få honom att ändra inställning.
Korys beteende i det här läget, menar Ichikawa, följer ett mönster av ogrundad epistemisk tro kopplad till en ideologisk konflikt där antagonisterna blir immuna mot varandras argument. I konfliktens hetta är det lätt att hamna på ett sluttande plan mot epistemisk vårdslöshet. Det gäller att både prata och lyssna. Det gäller att se kunskap som preliminär.
Först när vi öppnar munnen eller vässar pennan tar vi ansvar för vår övertygelse.
Jag ser därför dialogiskt mod som en önskvärd förlängning av epistemiskt mod. Först när vi öppnar munnen eller vässar pennan tar vi ansvar för vår övertygelse.
Eftersom jag arbetar med utbildning funderar jag kring epistemiskt mod i det sammanhanget. Jag är intresserad av koncept och metoder som kan hjälpa oss att starta och upprätthålla ett aktivt kunskapssökande, modeller som åskådliggör värdet av ställningstaganden och trosföreställningar, som betonar deras roll i det kollektiva lärandet.
Vågar vi inte tala med varandra om moral och politik blir det andra som tar initiativet och formar vår värld.
Epistemiskt mod som begrepp verkar användbart i pedagogikens och didaktikens samtal om konflikter, emancipation och politiska känslor i klassrummet. Det kan hjälpa oss att förklara värdet av att ta ställning i en värld där etik och moral står lågt i kurs och där vissa auktoriteter tycks kräva blind åtlydnad. Begreppet är särskilt relevant i dag när ungdomars tilltro till demokratin är låg, samtidigt som deras politiska engagemang sviktar.
Men Ichikawas bok visar att begreppet är användbart i hela samhället. Att söka information och uttrycka sin ståndpunkt, att engagera sig i det ännu obestämda, är viktigt för alla medborgare. Vågar vi inte tala med varandra om moral och politik blir det andra som tar initiativet och formar vår värld.
