Det egna livet är varken meningsfullt eller meningslöst, anser nästan var femte svensk.

Detta resultat av Kairos Futures undersökning från 2023 tyckte jag var mer anmärkningsvärt än det som uppmärksammades mest: Att bara 60 procent ansåg sina liv meningsfulla. Hur ska man tolka de där 18 procentens varken-eller-svar? Kunde de inte bestämma sig? Visste de inte vad som egentligen menades med att ett liv är meningsfullt? (Ingen definition angavs.) Tyckte de att livets värde handlade om något annat än ”mening”?

I Myten om Sisyfos skriver Albert Camus att den första filosofiska frågan är den om självmord. Det vill säga: Är livet värt att leva? Man kan se det som ett iskallt sätt att omformulera det som verkligen betraktats som en av filosofins huvudfrågor genom tiderna: Vad utgör det goda livet? 

Men det är en formulering som också ifrågasätter den traditionella frågans outtalade antagande, nämligen att livet kan vara gott, att det finns åtminstone ett sätt att leva som är gott. Såtillvida en av filosofins huvuduppgifter är att ifrågasätta antaganden är Camus fråga än mer filosofisk, än djupare.

Filosofen Karsten Harries har kommenterat angående Camus fråga att den verkar förutsätta ett visst svar – ett nekande svar – om inte i strikt logisk mening så på ett psykologiskt plan. Om man frågar ”Älskar du mig fortfarande?” är det för att man börjat tvivla, och det är oklart vad för slags svar som skulle kunna stilla detta tvivel. Vad frågeställaren egentligen önskar är inte ett svar i ord utan ett bevis i handling. Bara det skulle kunna övertyga henne. 

På samma sätt ligger det till med Camus fråga, enligt Harries. Den ende som skulle ställa den är någon som tappat livslusten. Och vilka teorier om det goda livet skulle kunna rubba den känslan? När Camus fråga uppkommer, skulle man kunna säga, är det redan för sent för ett jakande svar.

Det outforskade livet är inte värt att leva. Så lyder Sokrates ord, och akademiska filosofer upprepar gärna detta som en PR-slogan för filosofistudier. Det är förvisso en ståndpunkt man kan argumentera för, men det är värt att påpeka att reflektion också är ett symptom på depression, eller i alla fall modfälldhet. Grubbla (verb): oupphörligt tänka (på svåra problem). Precis som att specialister i etik inte beter sig bättre än andra så är det tveksamt om de är lyckligare än andra, eller att deras liv är mer meningsfulla.

”Tanken är en syra som fräter” skriver Doktor Glas, och det gäller i hög grad det slags filosofiska tänkande som ifrågasätter antaganden, konventioner och undermedvetna böjelser. 

Många människor tycker uppenbarligen att det känns meningsfullt att gifta sig med den de älskar – men reflektion leder lätt till slutsatsen att äktenskapet ”bara är ett papper”. Många katoliker tycker det är djupt meningsfullt att ta nattvarden – men de skulle inte kunna redogöra för hur vin och oblat kan omvandlas till Kristi kropp och blod genom att en gubbe i kaftan uttalar några ord över dem. Folk tycker om att hjälpa andra – men innebär inte detta att de hjälper andra bara för den egna tillfredsställelsens skull, inte för den andres?

Camus skriver att självmord är en ”bekännelse”: En bekännelse att livet blivit för mycket för en eller att man inte förstår sig på det. Men det är en försvinnande liten del av befolkningen (inklusive den svenska) som någonsin försöker begå självmord. Detta borde väl också tolkas som en bekännelse: nämligen att de, hur svårt de än har det, tycker livet är värt att leva.

Förutom att Myten om Sisyfos är pessimistisk och deprimerande (även om Camus i slutänden föreslår ett sätt att leva med livets meningslöshet) så är den också lite elak. Augustinus skrev: Om du frågar mig vad tiden är för något så vet jag inte, men om du inte frågar mig så vet jag. Detta stämmer in på så mycket annat, inte minst livets värde. 

Att ställa en filosofisk fråga är att undergräva en trosföreställning, ett antagande, eller en omedelbar intuition. När frågan rör självaste existensen är ett sådant undergrävande rent våldsamt. 

Svarar man ”ja” på Camus fråga kan man vänta sig följdfrågan: Varför då? Kairos Futures ställde den inte, men det är sannolikt att de tillfrågade automatiskt ställde den till sig själva. Enligt devisen att ett liv utan reflektion inte är värt att leva kan det sägas följa att man måste kunna ge ett svar på denna fråga. Kan man inte det så har man sagt emot sig själv: Man har visat att man inte tänker tillräckligt mycket för att ge värde åt sitt liv, enligt Sokrates högdragna kriterium.

Filosofin är som bekant det ämne som kan reflektera över sina egna grunder utan att därmed övergå i ett annat ämne. Tanken att bara det utforskade livet är värt att leva är just självreflexiv på detta sätt: Den handlar bland annat om sig själv. Man skulle till och med kunna säga att den är cirkulär – inte så att den undergräver sig själv, eller är en tautologi, men den bejakar sig själv. Inte konstigt att den som ägnar sitt liv åt att tänka tycker att tänkande är nödvändigt för ett meningsfullt liv – eller i alla fall gärna hävdar detta. Har då detta etos någon relevans för alla dem som ägnar sig åt annat, som tycker att filosoferande är tråkigt och meningslöst?

Det har förvisso funnits filosofer genom tiderna som inte upphöjt tänkandet till det främsta värdet i livet utan i stället propsat på att det goda livet består i sinnlig njutning, eller kärlek, eller att vara förbunden med Gud, eller att skapa något eller delta i något som är större än en själv. Men om man jämför med befolkningen i stort så är etos av det sokratiska slaget starkt överrepresenterade bland filosofer. 

Det märks till exempel i den samtida litteraturen om kärlek i analytisk filosofi, där den centrala debatten handlar om vad som utgör goda grunder för att älska någon. En framstående grupp etiker hävdar att (sann) kärlek är rationell i den bemärkelse att den uppstår av goda skäl, till exempel att personen som är föremål för den delar ens värderingar, eller att man har ett meningsfullt förhållande med denne som växt fram under en längre tid, eller att man i vederbörandes goda egenskaper ser deras okränkbara värdighet – att hon har, som Kant sa, ett egenvärde. 

De mest absurda slutsatser följer på vart och ett av dessa synsätt (och har uttryckligen bejakats av dess förespråkare): Att man inte bör vara vän med någon som är baseboll-fantast om man själv tycker baseboll är ytligt och meningslöst (Bennet Helm); att det inte kan finnas obesvarad kärlek (Nico Kolodny); att ett litet barns omedelbara tillgivenhet till sina föräldrar inte är kärlek (J. David Velleman).

Triumferande och med stort patos rycker här filosofen kärleken ur händerna på de sentimentala romantikerna, de ironiska psykoanalytikerna och de krassa biologerna. Genom att kalla kärlek ”rationell” tror man sig upphöja dess status, ge den en komplimang. Samtidigt – vare sig man uttalar detta eller ej – ställer man ett krav på människor att reflektera över sina bevekelsegrunder, inte bara ifråga om deras handlingar utan också vad gäller känslor och band till andra. För utan sådan självrannsakan kan man inte säkerställa att ens kärlek är sann kärlek.

De tre synsätten om kärlek – att den består i att man värdesätter den andres värderingar, förhållandet man har med honom, eller det faktum att hon har ett egenvärde – konkurrerar med varandra men är alla märkta av en filosofens arbetsskada – eller också en läggning som föranleder människor att studera filosofi. 

Det har talats mycket de senaste femton åren om underrepresentationen av kvinnor inom den akademiska filosofin – vad den beror på, hur den ska åtgärdas, huruvida den gör filosofin fattigare. Fortplantar den sig själv (som en studie av Wesley Buckwalter och Steven Stich spekulerat), för att kvinnliga studenter känner sig främmande inför de synsätt och tillvägagångssätt de stöter på när de tar sig igenom de mansdominerade litteraturlistorna?

Men det finns en annan fråga som filosofer borde ställa sig om förhållandet mellan filosofin och filosoferna: Är det inte ganska troligt att det finns en självselektion bland dem som ägnar sig åt akademisk filosofi, en som leder till en snedvridning i vilka synsätt som blir dominanta inom ämnet? Det ska väl en särskild personlighetstyp till att ägna sig åt att tänka så mycket, och så abstrakt och principfast, och detta torde generera en viss typ av åskådningar, något som får viktiga konsekvenser framför allt inom etiken.

Underligt nog har det skrivits föga om denna fråga inom detta annars så självreflekterande ämne. Nietzsche är det stora undantaget. De flesta filosofer genom historien, skrev han, har varit för mesiga för att kunna förföra och erövra visdomen. För visdomen är som en kvinna som bara älskar en krigare.

Jag skulle vilja kalla mig själv en filosof under återhämtning, men sanningen är att jag är obotlig. Ändå gör jag vad jag kan för att mota bort symptomen, motarbeta min djupa drivkraft att fundera över allt, att ifrågasätta alla grunder på ett sätt som oftast bara leder en till insikt om hur tillfälliga – grundlösa – de flesta värderingar och bevekelsegrunder är. I stället för att alltid väga anledningar mot varandra försöker jag nu låta lust, tycke och magkänsla bestämma vad jag ska göra. 

”Tycker du att ditt liv är meningsfullt eller meningslöst?” Om jag tillfrågades skulle jag i ren protest vilja svara: varken-eller.