Det är ett ögonblick som jag inte glömmer. Jag hade precis erbjudits en forskartjänst i Tyskland, som en del av ett större europeiskt projekt om harmonisering av EU:s rättsordningar. Någon dag efter jag sagt ja fick jag besked om att jag hade tilldelats stipendium för att fullfölja mina filosofistudier vid Sorbonne. Plötsligt uppenbarade sig ett lyxigt dilemma efter sex-sju års gråa universitetsstudier på väldigt liten budget. Men, som jag brukar förklara för mina barn, i-lands-problem år också problem. Jag blev tvungen att välja spår där och då.
Jag hade precis tagit ut en kandidatexamen i filosofi efter att ha skrivit en c-uppsats om Nelson Goodmans ”nya” induktionsproblem. Den var kanske inte så originell men ändå, vill jag hävda nu när jag inte läst den på mer än tjugo år, helt okej. Samtidigt var juridiken ett yrke som verkade värt att satsa på. Sex-sju år på väldigt liten budget gjorde att försörjningspotentialen hade betydelse. Flera av de jag studerade filosofi med är idag professorer i samma ämne. Men jag visste att det var snålt med doktorandtjänster och på den tiden var mitt intryck att dessa bara gick till personer som redan hade arbetat som assistenter åt professorer vid filosofiska institutionen.
Juridiken framstod som säkrare, även ur perspektivet av framtida doktorandstudier. Jag hade redan fuskat litet i rättsvetenskap efter att jag samtidigt som mina studier arbetat extra – host – som assistent åt professorer vid Juridiska fakulteten. De juridiska fakulteterna hade mer pengar och muskler än filosoferna. En tid i det juridiska EU-maskineriet kunde stärka mina rättsvetenskapliga aktier, tänkte jag. Jag valde bort Sorbonne. Min franska var ändå tämligen värdelös, tröstade jag mig med. Jag talade i och för sig ingen tyska alls, men flyttlasset gick till Niedersachsen.
I ett drygt år försökte jag förklara för unga forskningsassistenter samt en senior tysk professor varför svensk civilrätt var så annorlunda. Jag började genom att i ett seminarium presentera Axel Hägerström, som man ju gör. ”I know many of you say that Sweden has only made one important contribution to philosophy and that was that we killed Descartes”, sade jag på engelska eftersom min tyska var för dålig och fortsatte ”…but Swedish lawyers beg to differ – we’ve also had professor Axel Hägerström.” Därefter gick jag sorgfälligt igenom Hägerströms syn på begreppsbildning och metaetik och varför det spelade roll i vår rättskultur. Övriga seminariedeltagare förstod inte över huvud taget varför jag tog upp ämnet. De ville höra vem som fick betala om en förbipasserande person krossade fönstret på ett brinnande hus för att rädda husägarens hund. De var mindre intresserade av värdenihilism.
Jag beslutade mig tidigt för att stryka Adolf Phalén ur min presentation.
***
För mig har filosofin alltid varit en del av min syn på juridik och på rättsvetenskapen. Min filosofiska studier var primärt i vetenskapsteori. Även om Popper, Kuhn och Feyerabend inte omedelbart låter sig överflyttas till den traditionella rättsvetenskapen, rättsdogmatiken, så fanns det ändå mycket att hämta ur denna diskussion. Rättsvetenskapen har alltid haft en faiblesse för att hitta olika sätt att fula ut kollegor som inte är tillräckligt metodologiskt renläriga. Poppers försök att hitta ett demarkationskriterium passar väl in i den rättsvetenskapliga traditionen av vetenskaplig snålhet, även om den juridiska forskningen som inte arbetar med observationer i normal bemärkelse – och inte heller lägger särskilt stor vikt vid sanning som värde när det gäller vetenskapliga påståenden – behövt hitta sina egna vägar för att neka forskningsfinansiering åt discipliner som majoritetsforskarsamhället ogillar. En aning paradoxalt är att den doktorsavhandling som kanske bäst förvaltar arvet från den traditionella, empiriskt hållna vetenskapsteorin hör till det postmoderna facket, Eva-Maria Svenssons banbrytande undersökning Genus och rätt (1997).
För egen del var det inte i första hand 1900-talets vetenskapsteori som jag tog med mig in i mina forskarstudier. Min doktorsavhandling Kausalitet handlade om – som titeln avslöjar för den som ändå sökt sig till en sida som heter Svensk filosofi – orsaksfrågor. Närmare bestämt handlar den om frågan om orsaksbegrepp och hur detta eller dessa begrepp hänger samman med orsaksbedömningar. Juridiska prövningar förutsätter väldigt ofta orsaksbedömningar, inte minst när det gäller bedömningar av ansvar (som är min specialitet).
Den tilltalade döms för mord bara om hon orsakat döden, giftutsläppet medför ett skadeståndsansvar enbart om utsläppet orsakat en skada och personen som anklagas för att smittat sin kollega med en allvarlig smitta genom att hosta i hans ansikte kan bara dömas för misshandel om kollegan faktiskt orsakats sjukdomen genom hostandet.
Många av de orsaksfrågor som domstolarna brottas med har koppling till den filosofiska diskussionen. Vad krävs för att en faktor ska anses som en orsak och när är den överflödig? Måste en orsak föregå effekten? Vad är de grundläggande komponenterna i ett orsakssamband – händelser, eller något annat?
I modern ansvarsrättslig forskning av mer teoretiskt slag har den juridiska analysen av dessa teman tagit intryck av filosofin. Den dominerande synen på hur man konkret bör utföra orsaksbedömningar i ansvarssammanhang utgår från diskussionen om nödvändiga och tillräckliga villkor i John Stuart Mills A System of Logic och har i mer sofistikerade sammanhang ofta tagit intryck av John L. Mackies idé om s.k. INUS-villkor. För att ge några exempel.
Jag inspirerades själv av dessa perspektiv. De har också har kommit att få större betydelse i den praktiska juridiken, i rättstillämpningen. Innan jag disputerade sade en senior kollega att den typ av rättsvetenskap jag ägnade mig åt hade ett akademiskt värde men inte skulle leda till några ”konsultuppdrag på stan”. Jag skulle aldrig kunna sälja rådgivningstimmar för 4000 kr i timmen, varnade han.
Några år senare tog Högsta domstolen upp Mills orsaksanalys och när jag infann mig på en advokatbyrå för en konsultation i ett stort skadeståndsmål fann jag delägaren på byrån i en fåtölj med David Hume i handen. Treatise, inte Enquiry. Delägaren ville tala om orsakssamband och vad som egentligen händer när en biljardboll träffar en annan. Tvisten handlade om miljarder kronor. Jag gav några förslag på hur argumentationen kunde läggas upp, utan att hänvisa till Hume. Byrån vann. Hume vann.
Håller man på med orsaksfrågor fastnar man lätt i kontrafaktiska resonemang. Vad hade hänt om inte det hade hänt. Jag kan inte låta bli att fundera över vad som hänt om jag valt Sorbonne över Tyskland. Jag vill ändå tro att jag hade kunnat tråckla mig in i den akademiska filosofin. Min hybris har intalat mig att jag har näsa för det här livet. Men jag är glad att jag inte valde den vägen.
Hade jag varit verksam i den akademiska filosofin hade jag – tänker jag mig – fått större möjligheter att på djupet borra mig ned i olika frågor. Moralisk fiktionalism, till exempel. Det skulle jag vilja tänka mer på. I mitt yrkesliv finns det inte riktigt tid för metafysik. De filosofiska inslag som förekommer i mitt rättsvetenskapliga är av parasitiskt slag. Jag får nöja mig med att använda andras djupborrande i metafysik. Samtidigt kan denna användning av filosofin fungera som en brygga mellan akademin och (en del av) verkligheten, den tillämpade juridiken. I bästa fall kan översättningar av fackfilosofiska tankar till juridiska sammanhang göra nytta för båda världar.
Det gör det inte till mindre av en halvmesyr förstås och jag har fortfarande inte gett upp tanken på att söka mig till doktorandutbildningen vid filosofiska institutionen för att borra djupare i fiktionalism. I Stockholm, inte vid Sorbonne. Min franska är immer noch värdelös.
