I dag kan människan använda sig av generativ AI för att producera sådant som text, tal, bilder, videor eller kombinationer av dessa och anpassar resultatet till helt bestämda ändamål. Är en sådan teknologi kreativ? Är det lika bra att överlämna även det kreativa arbetet till AI?

Redan idag hävdas det exempelvis att hälften av alla artiklar ute på nätet är skrivna av AI. Men vad är egentligen kreativitet och vad kännetecknar en kreativ process?

I en kartläggning av AI och kreativitet lyfter forskaren Caterina Moruzzi fram en äldre definition av kreativitet där det skapade ska vara nytt, överraskande och värdefullt. Det låter rimligt. Tänk dig ett musikstycke av Bach när det skapades. Onekligen var det nytt. Musikhistoriker skulle säkert bedöma det eller delar av det som överraskande och med facit i hand anses Bachs musik vara värdefull.

Men räcker detta? Finns det ytterligare dimensioner i det kreativa arbetet? Är endast ”de stora” som Bach eller da Vinci kreativa? Finns det ingen relevant kreativitet i enkelt vardagligt skapande?

Här ligger redan en stor fara i hur människor relaterar till AI. Finns det inte en risk att människan i relativt enkla uppgifter förringar sitt eget arbete om hon använder sig av AI för ofta och för mycket till helt vanliga skapande uppgifter?

Om jag exempelvis som forskare eller som präst skriver en enkel text kunde det säkert vara så att en AI kan producera en motsvarande text snabbare och mer noggrant. Om jag sedan använder texten tycker jag troligen att den är värdefull, den är värd att använda, den är ny och kanske – åtminstone i vissa fall – är den överraskande. Risken finns att jag rent av tycker att resultatet är mycket bättre än vad jag själv hade kunnat få till.

Troligen bottnar detta i att AI ofta är betydligt mer noggrann än vad en vanlig människa kan vara och bygger sitt resultat på en oerhörd mycket större datamängd än vad en människa kan hantera.

Men är det verkligen resultatet som bör avgöra? Hur är det med exempel som Yves Kleins ”IKB 79” eller Piet Mondrians ”Composition C (No.III) with Red, Yellow and Blue” som finns på Tate Gallery i London? Är dessa uttryck för kreativitet? Varför, i så fall? Konsthistoriker skulle troligen hävda att dessa konstverk är kreativa uttryck. Likväl, om man ser på dessa konstverk är de hantverksmässigt enkla.

Många människor och även AI skulle kunna åstadkomma ett liknande resultat, en kopia av dem eller versioner i samma stil som dem men de skulle inte ställas ut i London och gå till historien. Det verkar som att konstnärens relation till samtiden, konstnärens uppgörelse med den dåtida konsten, konstnärens och sedan även konstverkets relation till betraktaren spelar en stor roll i bedömningen att dessa har gått till historien som konstverk.

Skapandeprocessen som också är en social interaktiv process och de relationer som är inblandade, både under skapandet och efter skapandet, spelar roll om dessa arbeten ses som konstverk och ses som uttryck av kreativt skapande. Det är alltså inte endast – och kanske inte ens främst – resultatet som avgör om något är konst eller något ses som ett uttryck för kreativitet utan till stor del även processen och de relationer som är inblandade i skapelseprocessen. Just denna problematik med en resultatinriktad syn på skapande lyfter även ovannämnda Moruzzi fram.

Borde det inte då vara på ett liknande sätt i det enkla vardagliga arbetet? Borde vi skifta fokus från resultaten till processen och relationer i skapandet för att bedöma vad som är kreativt i stället för att nedvärdera våra egna alster inför den perfektion som en avancerad maskin kan åstadkomma? Hur skulle ett sådant sätt att se på kreativitet se ut i ett enklare, vardagligare exempel när det inte är frågan om stora konstnärer som Bach, Klein eller Mondrian?

Ta ett litet folkmusikband i Hälsingland. De arrangerar och spelar kanske en äldre låt. Nog skulle man ändå till en viss grad kunna hävda att det de gör är nytt, överraskande och värdefullt: Det finns säkert något nytt element i arrangemanget och kanske något överraskande i fraseringen. Men allt detta skulle även en avancerad AI kunna åstadkomma.

Vad AI:n inte på ett självklart sätt skulle kunna åstadkomma – nu tänker jag inte på fiktiva AI:n i en sci-fi-film – är att de människor som spelar i stunden är inbegripna i en process och har ömsesidiga relationer som omfattar publiken. Musikerna kan interagera med varandra och med publiken och uttrycker sig själva. Detta kan även innebära att musikerna någon gång spelar fel. Oavsett om de lyckas väl med sin spelning går publiken kanske hem med en känsla av att de har varit med om nåt speciellt, med en känsla av att musiken var ett uttryck för kreativitet i det lilla.

Kanske är det sådana processer och relationer som vi bör fokusera på när vi försöker analysera huruvida AI är kreativ eller inte, i stället för att bländas av den perfektion som finns i det som generativ AI kan åstadkomma. Kanske borde vi lägga större fokus på vad som sker mellan människor och för all del mellan människan och maskinen i stället för att vara fixerade vid resultatet.

Med det sagt, kan forskare, skribenter, konstnärer säkert interagera med generativ AI i ett delat skapande eller ett medskapande. Sådana interaktioner i skapelseprocessen har nyligen diskuterats och analyserats av filosofen Catrin Misselhorn i förhållande till konst. Hon ställer frågan om användningen av AI leder till konstens undergång men avslutar med att bollar frågan tillbaka till människan: Är det inte människans förhållningssätt till konst idag som avgör hur utvecklingen av konst är imorgon?

Även i filosofin har delat skapande med AI föreslagits av två vietnamesiska forskare: Hoang-Hai Nguyen och Manh-Tung Ho. Här är grundtanken att människan kan träda i dialog med AI som bland annat kan bidra med sina möjligheter att snabbt hantera stora datamängder av olika slag. Medan människan ägnar sig åt de existentiella, övergripande och meningsskapande dimensionerna i filosofin kan AI stödja filosofens arbete genom att hantera stora datamängder samt tillhanda hålla sin enorma beräkningskraft: Exempelvis skulle den kunna kartlägga och analysera hur ett visst begrepp har använts i världens olika filosofiska traditioner. Forskarna menar även att användningen av AI skulle kunna stärka den filosofiska dialogen.

Men oavsett hur sådana interaktioner kommer att utvecklas sker sådan interaktion som Misselhorn eller Nguyen och Mo beskriver just inom en process i vilken människan fortfarande i högsta grad är aktiv och involverad i.