Att skönlitteratur gör oss klokare är en sedan länge vedertagen sanning. Varningsklockorna ringer varje gång nya rapporter om vårt lands usla läsvanor publiceras och en återkommande fråga i media är hur vi ska få våra unga att läsa mer. Litteraturens kognitiva, eller kunskapsfrämjande, fördelar verkar vara obestridliga och med goda skäl. Säkerligen lär vi oss nya fakta, utökar vårt ordförråd och bekantar oss med nya perspektiv när vi läser. Dessutom stödjer forskningen flera av dessa antaganden. 

Men det finns filosofiska skäl till att ifrågasätta tesen. Om skönlitteraturen ger oss kunskap, vad för typ av kunskap är det? Till att börja med bör vi notera att skönlitteratur är en bristfällig källa till fakta. Till skillnad från vetenskap och filosofi har den inte sanning som sitt främsta mål. Ofta handlar det ju om rena fantasier: fiktiva städer, karaktärer och händelseförlopp. Läsaren som hämtar nya trosföreställningar genom fiktion åtar sig därför en epistemisk risk, då det är lätt att lära sig fel. 

För att påvisa att skönlitteraturens värde är kopplat till dess kapacitet att främja kunskap räcker det dessutom inte att påvisa ett kausalt samband mellan litterär konsumtion och inlärning. Det krävs att man även visar att det är det litterära verkets förtjänst. En icke-svensktalande person kan lära sig svenska när hon läser Hemsöborna, till exempel, men den förtjänsten kan knappast tillskrivas Strindberg: Det är läsarens ansträngning som förtjänar beröm. 

För att kunskapen ska vara relevant tillkommer ofta ett ytterligare krav: Nämligen, att det också främjar det estetiska värdet av verket. Det är inte säkert att ett verk med mycket kunskapsvärde också för den sakens skull är bättre. Ponera att man lägger till ett långt appendix med historiska fakta i slutet av en roman – gissningsvis skulle vi lära oss massor av detta, men det skulle inte vara relevant för vår bedömning av romanen såsom roman. 

I den här debatten har det därför bildats två läger: kognitivisterna mot anti-kognitivisterna. Kognitivisterna har till stor del ägnat sig åt att identifiera en unik form av kunskap som skönlitteraturen har att erbjuda oss, som också utgör del av det litterära värdet. Hit hör förslag som moralfostran, breddande av perspektiv och utforskande av möjligheter. Anti-kognitivisterna, å andra sidan, menar att litteraturens värde är autonomt: Även om litteraturen kan lära oss något, så bör det förbli irrelevant för vår bedömning av verket. 

I en mycket omtalad text från 1992 skriver Jerome Stolnitz att om det finns något som kan kallas för konstnärlig sanning, det vill säga en typ av sanning eller kunskap unik för konsten, så är den, som bäst, banal. Ofta lämnar vi en bok med känslan av att ha lärt oss något djupsinnigt, men om vi pressas till att svara på vad det var vi faktiskt har lärt oss så mynnar det ut i triviala påståenden. Stolnitz tar Jane Austens Stolthet och fördom som exempel och föreslår att det man lär sig av romanen kan sammanfattas som: Envis stolthet och ignoranta fördomar håller isär två attraktiva individer. Inte mycket att hänga i julgranen, är hans poäng.

Man kan förstås bemöta Stolnitz genom att poängtera att all kunskap inte behöver uttryckas i påståenden som antingen kan vara sanna eller falska. Till exempel så finns praktisk kunskap (lära sig att cykla) eller fenomenologisk kunskap (känslan av att vara kär). Alternativt kanske kunskap kan ersättas med fördjupad förståelse, eller liknande. En populär kandidat i denna kategori är en rad teorier vi kan dubba som perspektivistiska. Idén är att skönlitteraturen bekantar oss med värdefulla perspektiv, i synnerhet moraliska perspektiv. Då dessa perspektiv till stor del framhävs med hjälp av författarens konstnärliga skicklighet (stil, narrativ uppbyggnad, kreativa uttryck), så har de även en tydlig förankring i verkets estetiska karaktär. 

Det är ett sannerligen icke-banalt förslag då nya perspektiv har potentiellt inflytande över våra handlingar och kan ändra på sättet vi ser på världen. Kanske kan skönlitteraturen rentav göra oss till bättre människor? Det verkar råda konsensus om det när årets nobelpristagare i litteratur, László Krasznahorkai, prisas för ett författarskap som “upprätthåller tron på konstens möjligheter”.

Men även här finns en invändning: Varför hyllar vi verk med moraliskt förkastliga perspektiv, som till exempel Vladimir Nabokovs Lolita eller Bret Easton Ellis American Psycho? Dessutom är det svårt att empiriskt pröva dessa förbättringar hos läsare. Och borde man inte kunna mäta sanningshalten i dessa perspektiv? Ska inte de konstnärliga sanningarna hållas till samma rigorösa standard som de empiriska vetenskaperna? 

Om kognitivisterna lyckas möta dessa invändningar kommer vi förmodligen att få en förbättrad uppfattning om hur vi kan hämta kunskap om världen, som på anti-kognitivismens sida, med sina krav på empirisk verifikation, verkar snudd på inskränkt. Huruvida de har lyckats med detta än är ännu inte klart, men att det finns mycket att vinna på det är säkert. Skönlitterära verk representerar trots allt ofta vår egen värld, så den egentliga frågan är: Hur kan vi inte lära oss något nytt om den?