Vanligtvis ser man en mugg på andra sidan bordet och det känns som om det faktiskt finns en mugg där ute i världen. Hela upplevelsen framstår som verklig.

Man står framför en spegel, kanske för man handen över armen, och bilden som möter en tas genast emot som ens egen. Ens handling känns verklig och påtaglig, och beröringen upplevs som levande och närvarande.

Men detta sätt att erfara världen är långt ifrån allmängiltigt.

Kanske har du själv haft en sådan upplevelse, där man tappar känslan av verkligheten eller sig själv. Du har kanske känt dig märklig ibland, som om du inte längre har kontroll över de rörelser som din kropp utför eller orden som lämnar din mun. Eller kanske har människorna och föremålen runt omkring dig plötsligt framstått som främmande, avlägsna och dimmiga, som om de skymtas genom ett dis.

Eller kanske känns dessa beskrivningar helt främmande för dig. Du har aldrig upplevt något liknande. Ändå känner du kanske igen en bekant filmsekvens: Protagonisten, handlingsförlamad av chock, hamnar i ett tillstånd där tiden saktar ner, ljuden upplevs som dämpade och förvrängda, och världen smalnar av till ett drömskt, grunt skärpedjup.

Dessa upplevelser, vilka jag med möda försökt beskriva, motsvarar i stort tillstånden depersonalisation och derealisation.

Som namnen antyder innebär det förstnämnda en känsla av avskildhet från jaget (från ens kropp, handlingar eller känslor) medan derealisation präglas av en ogenomtränglig känsla av overklighet inför omvärlden.

Dessa tillstånd förekommer inte sällan samtidigt. Medan upp till 74 % av befolkningen kan erfara sådana övergående episoder någon gång i livet, är det endast kring 1–2 % som drabbas av det så kallade depersonalisation–derealisation-syndromet, ett kroniskt tillstånd.

I fall där tillståndet blir kroniskt är effekten på välbefinnandet långt ifrån neutral. Den påverkar livskvaliteten påtagligt negativt. Det är delvis denna destruktiva inverkan som gjort depersonalisation till ett återkommande intresse hos psykologer och psykiatriker.

Men vilken roll kan filosofin ha i detta sammanhang? Är det inte rimligt att tro att främst psykologisk eller klinisk forskning bör tilldelas ansvaret för att utforska frågorna här?

Tvärtom hävdar jag att tillstånd som depersonalisation, derealisation och andra förändrade medvetandetillstånd utgör en sällsynt möjlighet för filosofin: både för att fördjupa förståelsen av dessa tillstånd i sig och för att kasta ljus över den osynliga struktur som bär upp vår vardagliga erfarenhet.

Ett verktyg i denna strävan är en reviderad form av det teoretiska instrumentet fenomenal kontrast. Metoden, ursprungligen använd i diskussioner om vad perception faktiskt kan representera, går ut på att ställa två upplevelser mot varandra som känslomässigt skiljer sig åt, trots att de inträffar i likartade sammanhang och handlar om liknande objekt.

Ett typiskt exempel är detta: Föreställ dig att du betraktar en tall innan du förstod att det var en tall – och sedan igen efter att du lärt dig känna igen just tallar. Formen och färgen kan vara i stort sett identiska, men din erfarenhet är annorlunda.

Denna skillnad i fenomenologi (i hur upplevelsen ter sig för dig) kan användas för att påvisa att visuell erfarenhet har förmågan att representera mer än bara drag som form och färg som gäller basala egenskaper i det visuella fältet, oberoende av igenkänning. Den kan även bära egenskaper såsom att något är en tall, det vill säga en särskild kategori i naturen.

Vanligtvis använder man sig av fantasin för att skapa och jämföra sådana perceptuella kontraster. Men när det gäller atypiska eller förändrade tillstånd behövs ingen fantasi: Kontrasten är verklig, kroppslig, konkret. Visserligen förlorar man den plötsliga insikten i fantasin, den introspektiva aha-upplevelsen, men man vinner något annat: tydligt observerbara skillnader, som kan analyseras både kvantitativt och kvalitativt. Metoden är dessutom inte nödvändigtvis kopplat enbart till den visuella perceptionen utan kan tillämpas på bredare domäner av medvetandet.

Då kan vi fråga oss: Vad är grunden för upplevelsen av att äga sin egen kropp eller känslan av att ha kontroll över sina handlingar? Vad gör att omgivningen framstår som verklig och närvarande?

Depersonalisation och derealisation är långt ifrån ensamma om att väcka sådana frågor. Ta till exempel somatoparafreni, ett tillstånd där en person förnekar äganderätt över en egen kroppsdel och ibland till och med försöker göra sig av med kroppsdelen. Eller Capgras syndrom, där någon är övertygad om att en närstående blivit utbytt mot en identisk dubbelgångare. Sådana tillstånd belyser djupa frågor om vad som ligger till grund för kroppslig själväganderätt och känslan av igenkännande.

Ändå erbjuder depersonalisation och derealisation kanske ett ännu rikare fält för filosofisk undersökning. Depersonalisation berör flera dimensioner av jaget: kroppsliga, agentiva, emotionella och narrativt formade. Derealisation stör den tysta grundkänslan av verklighet som annars omger våra upplevelser. Även upplevelsen av tid och rum förvrängs ofta. Och medan symptomen kan framträda var för sig, är de ofta samtidiga, vilket tyder på att olika aspekter av medvetandet är sammanlänkade. Är det något som saknas i derealisation jämfört med den vanliga upplevelsen eller innebär fenomenologin kring derealisation något extra?

Vad som är ännu mer påfallande, till skillnad från vanföreställningar, är att dessa upplevelser inte innebär att personen misstar verkligheten. Den drabbade är medveten om att världen i sig är densamma och att det är upplevelsen som har förändrats. Denna självmedvetenhet kan dessutom ge värdefulla insikter i vanföreställningars natur och självkännedom.

När något så grundläggande som känslan av att vara sig själv eller att världen är verklig börjar vackla blir det vi annars tar för givet synligt. Det är inte längre självklart att kroppen är “min”, att det jag ser verkligen är där eller att jag styr över vad jag säger och gör.

Genom att undersöka det som störs kan filosofisk analys hjälpa oss att förstå hur den ovanliga och framför allt, genom kontrast, den vanliga upplevelsen av oss själva och världen uppstår och vidmakthålls.