Ungefär samtidigt med andra världskrigets utbrott anländer fyra unga kvinnor till Oxford för att påbörja sina universitetsstudier: Iris Murdoch, Mary Midgley, Philippa Foot och Elizabeth Anscombe. De blir studiekamrater, sedermera kollegor – och vänner för livet.

Idag refereras de till som Somerville-gruppen, efter det college där de var verksamma som studenter eller forskare. De har nu blivit föremål för ytterligare en kollektivbiografi efter Benjamin Lipscombs Oxfordkvartetten (utkommen på svenska 2023), den här gången skriven av Clare Mac Cumhaill (Durham University) och Rachael Wiseman (University of Liverpool), i svensk översättning av Peter Staffansson.

Kvinnorna i Oxford är en berättelse om den brittiska filosofins historia under 1900-talets första hälft, om fyra väldigt olika tänkare och människor, och om människan som ett metafysiskt djur.

Mary Midgley och Iris Murdoch blir inskrivna vid Somerville college hösten 1938. Där träffar de efter en tid Philippa Foot, som kom till Somerville för att gå PPE-programmet året efter Murdoch och Midgley börjat läsa klassisk humaniora, och den bångstyrige katolske konvertiten Elizabeth Anscombe. Snart kommer de fyra att förenas i ett uppror mot den moralfilosofi som var förhärskande i Oxford innan och under kriget.

Av de fyra är det (kanske föga förvånande) de mer analytisk strikta, Anscombe och Foot, som vunnit störst erkännande inom akademin. Foot publicerade i slutet av 50-talet ett par inflytelserika artiklar till försvar för en etisk naturalism som hade ifrågasatts från åtskilliga håll. Anscombe har lämnat ett stort avtryck i filosofihistorien både med sina välformulerade angrepp på den samtida moralfilosofin och i sin roll som förvaltare av Wittgensteins litterära kvarlåtenskap.

I Kvinnorna i Oxford ges emellertid alla fyra generöst med utrymme. Midgley gjorde ett långt uppehåll i sin akademiska karriär till förmån för familjeliv och publicerade sina akademiska verk sent i livet, men var hela tiden verksam som folkbildare i brittisk public service och en ivrig försvarare av filosofins roll i samhället. Murdoch är för allmänheten främst ihågkommen som romanförfattare, men hennes filosofiska gärning har kommit att uppvärderas på senare år. Hon var en av de första att introducera de franska existentialisternas idéer, främst Sartres, för en engelskspråkig publik.

De inledande kapitlen av Kvinnorna i Oxford fungerar utmärkt som filosofihistorisk översikt. Boken ger en tydlig bild av de tankeströmningar som dominerade filosofin i England under 1900-talets första hälft och hur dessa uppstod. De fyra kvinnorna inträdde vid Oxford kort efter att A.J. Ayer publicerat, och vunnit ett enormt inflytande med, sin Språk, sanning och logik. Resultatet av Ayers projekt var en värld utan värden, där metafysik är nonsens och moraliska omdömen reduceras till subjektiva känsloyttringar.

Det var denna bild av människan och moralen som de fyra vände sig emot. I Foots fall var det efter att ha konfronterats med bilderna från de befriade koncentrationslägren efter kriget. Upplevelsen av detta fick henne att bestämma sig för att bli moralfilosof – i ljuset av krigets grymheter kunde hon, likt de tre andra, inte acceptera Ayers emotivism. I deras mening måste det tvärtom vara något allvarligt fel med en filosofi som inte förmådde säga att nazisternas förbrytelser var objektivt moraliskt fel.

Skildras görs också det bredare intellektuella klimat som rådde vid Oxford under kriget och som tillät de fyra unga kvinnorna att utveckla sina idéer i de krigsinkallade männens frånvaro, handledda av den brokiga skara akademiker som av olika anledningar blivit kvar.

En av dessa krigsodugliga män var teologen och filosofen Donald MacKinnon, som kom att bli de fyras handledare. Om Ayers filosofi skrev han: ”Elimineringen av metafysiken är framför allt ett angrepp på människan till förmån för en metod”. MacKinnons idé om människan som ett metafysiskt djur anammades av de fyra unga kvinnorna och löper som en röd tråd genom berättelsen (den engelska originaltiteln är just Metaphysical Animals).

Den utgör en motbild mot Ayers och hans efterföljares logiska positivism: En filosofi som i vetenskaplighetens namn avfärdar allt som inte uppfyller kriterierna för empirisk verifierbarhet eller logisk nödvändighet verkar helt enkelt inte kunna säga oss så mycket om vad det innebär att vara människa.

Det menade åtminstone kvinnorna i Oxford, och som läsare lämnas man med känslan att en filosofi utan de verktyg som de ville begagna sig av för att förstå världen och människan är en begränsad, andefattig filosofi.

Fast det blivit allt vanligare att de fyra läses som en skola ges här en komplex och nyanserad bild av den relation de hade till varandra, intellektuellt såväl som privat. Kvinnorna i Oxford tjänar som en påminnelse om att det finns olika sätt att ta sig an filosofiska problem som alla äger sin riktighet och filosofiska relevans, i en tid där den analytiska filosofins tillstånd ofta kan upplevas som stelnat.

Den framhåller också att filosofi är ett kollektivt förehavande, något som bäst görs tillsammans, i skarp kontrast till den manliga solipsism som åtminstone ytligt sett dominerar i filosofihistorien (Midgley gjorde den berömda observationen att de flesta filosofiska genier i historien tycks ha varit ungkarlar). Det är knappast heller någon slump att boken är skriven av två kvinnliga filosofer som också de är både vänner och kollegor.

Som filosofihistorisk biografi rymmer boken inte särskilt mycket tekniska detaljer. Det erbjuds inga rekonstruktioner eller kritiska utvärderingar av Somerville-gruppens argument. Den som på allvar vill fördjupa sig i deras respektive filosofiska ståndpunkter gör därför bäst i att vända sig till ursprungskällorna.

Det är icke desto mindre oerhört givande – och inspirerande – läsning. Utöver skildringen av en historisk epok och dess filosofiska klimat är boken till brädden fylld med anekdoter, personliga och akademiska.

Det råder ingen brist på berättarglädje. Filosofihistoriska redogörelser och resonemang varvas med berättelser om Iris Murdochs romantiska och litterära utsvävningar, om Philippa Foots kamp för att frigöra sig från sin överklassbakgrund (hon var dotterdotter till den amerikanske presidenten Grover Cleveland), och Elizabeths Anscombes benägenhet att ständigt reta upp sin omgivning i det rigida Oxford, exempelvis genom att föreläsa iklädd byxor i stället för kjol.

Men utöver det rent historiska och biografiska intresset finns också en djupare angelägenhet – parallellerna till vår tids omvärldsläge och akademiska klimat är tydliga, även om de aldrig nämns rakt ut. Mac Cumhaill och Wisemans bok kan fungera som en uppmaning att tillsammans rikta vår uppmärksamhet mot, och tänka kring, våra faktiska mänskliga angelägenheter – kring det som faktiskt betyder något.