När jag gick mitt sista år på gymnasiet och var vilsen i mitt kommande yrkesval såg jag en professor i etik delta i ett samtalsprogram på teve. Där och då bestämde jag mig för att jag också ville bli professor i etik.
Jag drar samma berättelse varje gång någon frågar om mitt karriärval. Jag säger: ”Hon satt där i tevestudion och var så skarp och sa så smarta saker. Jag ville göra samma sak och vara lika cool, så jag började helt enkelt studera på institutionen där hon jobbar.”
I de undantagsfall där hon är driftig och villig nog kan hon åta sig den så kallade tredje uppgiften: Det utåtriktade arbetet.
Trots att det var detta som drog mig till filosofistudierna så är det långt från självklart att arbetsuppgiften ”vara skarp på teve” ingår i filosofens yrkesroll. Att arbeta som filosof i det moderna Sverige innebär i regel en akademisk anställning vid, eller knuten till, ett högre lärosäte. Som i de flesta universitetsyrken förväntas filosofen forska och undervisa, och i de undantagsfall där hon är driftig och villig nog kan hon åta sig den så kallade tredje uppgiften: Det utåtriktade arbetet.
Sådant ges sällan särskilt mycket status. Det utåtriktade arbetet är oftast oavlönat, inte meriterande och akademikern får ingen som helst utbildning i hur det ska göras.
I somras hade jag förmånen att få delta i ett program som gick emot den normen. Vi var en skara filosofer som blev tränade i utåtriktat arbete. Vi drillades av duktiga journalister i att skriva texter som även intresserar den filosofiskt ointresserade, att tänka som skribenter med filosofisk kompetens snarare än som filosofer och anamma journalistisk metod jämte vår filosofiska metod.
Jag blev så inspirerad att jag ville skriva för varje dagstidning och tidskrift jag kunde komma på och jag kände en närhet till mitt artonåriga jag som drömde om att guida allmänheten till ett bättre tänkande.
Den som vill slå slag i saken och skriva en debattartikel, vara skarp i samtalsprogram, prata i en podd eller delta i offentliga panelsamtal får snällt göra det på sin fritid.
Men inspiration är inte tillräckligt. Det måste finnas tid och plats för den tredje uppgiften. För de flesta av oss finns det ingen naturlig plats för det utåtriktade arbetet i en arbetsdag. Den som vill slå slag i saken och skriva en debattartikel, vara skarp i samtalsprogram, prata i en podd eller delta i offentliga panelsamtal får snällt göra det på sin fritid.
Även om det råder brist på tid, har vi flera forum för filosofiskt utåtriktad verksamhet i Sverige. Det finns flertalet filosofiskt inriktade podcasts, samtalsprogram på teve, debattforum i dagspress och förstås Svensk filosofi.
Att det finns filosofiskt utrymme i offentligheten tycks visa på en efterfrågan på filosofi. Vilken sorts filosofisk gärning är det som efterfrågas? Två roller i offentligheten tycks utkristalliseras ganska tydligt: Filosofen som folkbildare och filosofen som debattör.
När filosofen är folkbildare har hon en ganska modest och förklarande framtoning. Hon iklär sig rollen som begreppslig städare. Hon ordnar och sorterar i en stökig och slarvig begreppsvärld, utan att hävda något chockerande eller omstörtande. Denna folkbildande verksamhet ser vi i texter som Anna Follands ”Vad är social hållbarhet?” eller Åsa Wikforss ”Vad är filosofi?”. Båda är tydliga exempel på förklarande begreppsanalys som ämnar att bilda snarare än att debattera.
En kunnig filosof kan både klargöra en begreppsapparat och framföra ett starkt argument i samma text.
När en filosof engagerar sig som debattör är hon polemisk och självklart argumenterande både i framtoning och i innehåll. Filosofen gör tydliga ställningstaganden, som Jesper Ahlin Marcetas ”Världen behöver humaniora” eller David Brax ”Regeringen vet inte vad forskningen behöver”. Men en filosof som engagerar sig i en pågående debatt kan också göra det för att fylla ett teoretiskt tomrum, som när Jesper Olsson fördjupade diskussionen om Elon Musks heilande. En kunnig filosof kan både klargöra en begreppsapparat och framföra ett starkt argument i samma text.
Men ibland tycks filosofen hamna i en annan, mer diffus och kanske sämre förstådd roll. Ibland är filosofen nämligen mer lik en essäist som tillåts att utforska, ställa frågor och tänka högt utan att ha färdiga, säkra svar. Kanske är syftet med denna roll att stimulera filosofiska tankar hos mottagaren. Filosofen hjälper då människor att tänka själva, snarare än att ge dem färdigpaketerade svar. Denna typ av öppet tänkande ser vi i texter som Anton Emilssons “Bernard Williams: Etik, en fråga om stil?” och i Ulrika Carlssons text “Tanken är en syra som fräter”. Denna roll liknar kanske den roll Sokrates målade upp för filosofen: som barnmorska för människans tankevärld.
Är det någonting som jag lärt mig av att drillas i utåtriktat filosofiskt arbete, så är det just att det som efterfrågas är en öppensinnad filosof med brett intresse. En sådan filosof kan väcka till tankar utan att framstå som docerande eller trångsynt – och ryktet säger att det är vad mottagare vill ha.
Det är i växlingen mellan att förklara, argumentera och pröva som filosofin blir livfull.
Det är svårt att balansera filosofens utåtriktade arbete utan att kliva fel. Självklart behöver filosofen i sin tredje uppgift inte välja en enda roll, om hon inte vill. Jag tror att många filosofer ständigt växlar mellan sina roller: Ibland är hon städare, ibland polemiker, ibland barnmorska. Och det är i växlingen mellan att förklara, argumentera och pröva som filosofin blir livfull.
Filosofens tredje uppgift ska nog inte handla om att framstå som klokast i rummet. I stället ska filosofens tredje uppgift handla om att skapa rum där vi kan förstå, ifrågasätta och tänka tillsammans.