Nästan två och ett halvt millennium efter Sokrates död har ett tjugotal personer samlats i ett båthus i Höganäs hamn.

De samlade är framför allt filosofiska praktiker med lite olika bakgrund – från klinisk psykologi, akademisk filosofi, traumateater och filosofikaféer – inresta från Danmark, Finland, Belgien och olika delar av Sverige. Svensk filosofi är inbjudna för att oberoende bevaka evenemanget.

Syftet med denna tvådagars sommarworkshop är att utforska en metod för filosofi distinkt från hur filosofi i dag bedrivs och lärs ut vid universiteten.

En fråga sätter agendan: Vad är sokratisk dialog? Ett bastubad är också utlovat.

Direkt efter välkomsthälsningar och praktikaliteter klargörs det att metoden, samtalsformen eller praktiken – hur man nu bäst ska förstå sokratisk dialog – även om den såklart tar sin inspiration från Sokrates, inte är förbunden till att efterlikna vad Sokrates själv, som historisk person (eller Platons påhitt), faktiskt gjorde.

Det är snarare en välkänd (och något självförhärligande) liknelse som Sokrates använder för att beskriva sig själv som utgör ledstjärnan: En barnmorska för idéerna.

Likt en barnmorska anser sig Sokrates ha förlöst sina samtalspartners idéer, hjälpt dem att krysta ut vad de egentligen tänker.

En vanlig pastisch på Sokrates metod är att den består i att fråga – oupphörligt men öppensinnat – som en femåring: Varför? Det var något av detta Isaiah Berlin hade i åtanke när han hävdade att alla föds som filosofer – att det är deras så kallade uppfostran som får dem att sluta ifrågasätta.

Denna bild av Sokrates kan användas för att skänka något av historiens och traditionens vikt till uppmaningen att vara kritisk. Filosofen måste vara redo att ifrågasätta allt och alla. Ingen respekt för konventioner. Ingen respekt för auktoriteter.

Men bilden anspelar också på en naivitet, något av barnets oskuldsfullhet. När ingen vedertagen sanning går säker blir kritiken urskillningslös – och filosofen opartisk. Fördomsfri som ett barn.

Sokratisk dialog har något av detta. Men det ska också vara något mer, eller åtminstone något mer specifikt.

Metoden har sitt ursprung i den tyske filosofen Leonard Nelsons (1882–1927) arbete under 1920-talet. Han ska ha presenterat sokratisk dialog som ”inte konsten att lära ut filosofi utan konsten att lära ut hur man gör filosofi, inte konsten att lära ut om filosofer utan konsten att göra studenter till filosofer”. Kontrasten, antar jag, är till hur filosofi lärdes ut – fortfarande lärs ut? – vid universiteten.

Initiativtagarna till helgens workshop är nybildade Sokratiska institutet, med Tulsa Jansson, Martin Berzell och Mathias Tistelgren i styrelsen. Martin har tyvärr fått förhinder och närvarar inte vid workshopen. Han är annars verksam som lektor vid Linköpings universitet.

Men Tulsa Jansson och Mathias Tistelgren är på plats. Båda har mastersexamen i filosofi och mångårig erfarenhet av att göra filosofi med en bredare allmänhet. Tulsa har dessutom tidigare grundat Svenska sällskapet för filosofisk praxis – som nyligen kritiserats av Torbjörn Tännsjö för sitt ”flum” om ”existentiell hälsa” och lett till ett replikskifte mellan Kalle Grill (13/5, 15/5) och Tännsjö (14/5) i Svensk filosofi, i vilket även andra yrkesverksamma filosofer vägt in (27/5, 5/6).

Varför har ni grundat Sokratiska institutet? Vad är syftet med det här initiativet?

– En förhoppning är att sokratisk dialog ska finnas med på grundkurser vid universiteten och högskolorna, berättar Tulsa Jansson. Delvis för att visa filosofistudenter att det finns en annan yrkesväg, för att visa på värdet av metoden, och för att visa hur den är distinkt från andra sätt att göra filosofi på.

Och hur är sokratisk dialog distinkt?

– Det är egentligen inte så olikt det goda seminariet.

Hon nämner Sven-Ove Hanssons Verktygslåda för filosofer, en bok jag själv blev uppmanad att läsa när jag skrev min kandidat i filosofi. Tulsa och jag delar vissa erfarenheter från filosofiundervisningen i Lund.

– När det var ett riktigt bra seminarium, vilket jag tyckte var allt för sällan, då var det inte så olikt hur sokratiska samtal ser ut.

Distinkt, men inte så olikt?

Vi sitter i en ring. En person är samtalsledare, eller ”facilitator” som det kallas. Vi instrueras att föreslå frågor: Hur vet man när man ska lämna någon? Kan man leva utan åsikter? Varför är vi fascinerade av det som är udda? Kan man vara för personlig?

Gruppen väljer fråga och uppmanas sedan att försöka besvara den. Samtalsledaren ifrågasätter ibland själv svaren, men uppmanar främst resten av gruppen att väga in. Argument lyfts fram från samtalet, förtydligas och blir föremål för gruppens kritiska granskning.

Vi sitter tysta. Tittar på någon som tittar i taket.

– Målet är uppnått, konstaterar Kristof Van Rossem. Han tänker!

Kristof Van Rossem är mångårig utövare och utbildare i sokratisk dialog, särskilt inbjuden för att leda flera av helgens sessioner. Under dagen har det börjat framgå att ingen barnmorska är den andra lik. Kristof, till exempel, är synnerligen förtjust i att fråga om någon i gruppen kan återge vad någon annan sagt – ordagrant! Detta, tydligen, för att hålla oss alerta och för att garantera att vi faktiskt förstått.

Jag kan inte hjälpa tänka att vi sällan menar att säga vad vi ordagrant sade. Inte minst av den enkla anledning att vad som menas av någon i ett givet sammanhang aldrig kan utläsas endast från orden de använder.

Men enligt Kristof van Rossem är deltagarnas ord samtalsledarens arbetsmaterial. Här är metaforen om barnmorskan vägledande: Samtalsledarens roll är neutral och opartisk. Denne bidrar inte till innehållet utan arbetar med det som redan finns hos deltagarna.

När den första dagen lider mot sitt slut och vi strosar längs hamnen efter att ha avnjutit det utlovade bastubadet (med alkohol till självkostnadspris), undrar jag vad de andra deltagarna tänker om liknelsen till barnmorskan. Några tycker att den kan bli lite överdriven.

I Platons dialoger finns det andra metaforer än barnmorskan, påpekar de. Sokrates själv liknar sig även vid en bålgeting – som sticker hål på argumentationen och provocerar fram reflektion. I dialogen Meno liknas han vid en stingrocka – som paralyserar omdömet och försätter samtalspartnern i aporia.

Nästa dag frågar jag Mathias Tistelgren hur han ser på dessa olika metaforer för Sokrates metod i förhållande till det som är sokratisk dialog.

– Jag tänker att barnmorskan beskriver hela processen, förklarar han. Bålgetingen och stingrockan är snarare verktyg man kan använda sig av: Att provocera och utmana eller att sätta antaganden i parentes.

Vad exakt i bilden av barnmorskan är det som ska inspirera, om man också tillåts provocera och paralysera? Tulsa Jansson ger sin bild av metoden:

– Vi är mer än vi tror att vi är. Och vi måste bli ”pushade” för att komma ur vårt vardagliga, rutinmässiga tänkande. Introspektion är inte tillräckligt. För att våga behöver vi samtalsledare och ett säkert rum. Vi vet mer tillsammans.

Samarbetet anses vara en viktig aspekt: Barnmorskan hjälper föderskan. Men det framgår också att även deltagarna hjälper varandra, att målet är gemensamt.

Här finns kanske en intressant skillnad till filosofiundervisningen vid universiteten. Som distinkt för det moderna universitetet, i kontrast till det medeltida, är att undervisningen ämnar fostra självständiga forskare.

Sokratisk dialog fostrar inte deltagarna till forskare. Barnmorskepraktiken kanske snarare ska sägas föda fler Sokrates? Frågvisa och förundrade människor.

Kanske har det målet en plats även inom det samtida universitetets uppdrag, som en av förhoppningarna med Sokratiska institutet är. Det kan rentav tyckas vara i linje med samma romantiska bildningsideal som drev fram det moderna universitetet. Men om inget annat så visar helgens workshop att förundran kan frodas ganska väl i båthus.