Bo Rothstein behöver som en av de mest aktiva svenska akademikerna i den allmänna debatten knappast någon introduktion, och ännu fler lär få upp ögonen för honom i och med hans senaste bok Grundbulten. Tillit och visionen om en liberal socialism, som bäst kan beskrivas som ett inspel i den pågående debatten om den liberala demokratins kris.

Bo Rothsteins bok är på många sätt ett försök att förklara hur demokratin hamnade i den kris den står inför. Lyckas han? Det korta svaret är nej. Det långa svaret är förmodligen också nej, men boken är ändå ett värdefullt inspel i en diskussion som kommer att pågå länge till, och det gör boken helt klart läsvärd.

Jag tänker ta avstamp i den socialistiska tradition som Rothstein arbetar inom, för det är inte en marxistisk tradition. I stället är den en liberal socialistisk tradition, en socialism som har den liberala demokratins värden som utgångspunkt. Eftersom Marx varit så inflytelserik över de två stora socialistiska rörelserna under 1900-talet, socialdemokratin och kommunismen, är det ibland svårt att tänka sig en icke-marxistisk socialism, men som Rothstein påvisar är det fullt möjligt. Dock kommer det med svagheter, för genom att vägra förhålla sig till den marxistiska traditionen så har han inte tagit hänsyn till viktiga argument för eller emot hans positioner.

Tidigt i boken gör Rothstein det tydligt att han inte tycker att intressen och (klass-)kamp bör vara centrala byggstenar i ett socialistiskt projekt. I stället refererar han till idén om ”allmänningen”.

Allmänningen är en idé om ett allmänt intresse. Som exempel tar man ibland en hypotetisk sjö runt vilken det bor ett antal bönder som fiskar i sjön. Alla bönder runt sjön har ett individuellt intresse av att fiska i sjön, men man har också ett gemensamt intresse av att ingen fiskar ur sjön totalt – ett allmänt intresse. Sjön är på så sätt en allmänning.

Genom att låta idén om en allmänning, ett allmänt universellt intresse, vara hans utgångspunkt tar han tydlig ställning emot den marxistiska idén att samhället består av grupper och klasser med olika intressen, samt att politik består av en kamp mellan dessa grupper, vars intressen står i ”motsättning” till varandra.

Centralt för Rothsteins idé om det goda samhället är ”tillit” eller ”förtroende”, både mellan människor och gentemot institutioner. Denna tillit är grundbulten för ett demokratiskt samhälle: Om man inte litar på att staten förvaltar ens pengar väl blir man mindre villig att betala skatt, om man inte litar på att staten ska skipa rättvisa blir man mer benägen att lita på informella rättvisesystem.

Han jämför här Sverige med Sicilien, ett samhälle med låg social tillit, där familjen, klanen, och inte nationella myndigheter, blir fundamentala för människors liv.

Idén om vikten med tillit kan ledas tillbaka till idén om allmänningen. Om du litar på att dina grannar inte kommer fiska ur sjön, kan du nog nöja dig med din andel. Men om du misstänker att de bryter mot överenskommelser om begränsat fiske så har du incitament att fiska så mycket som möjligt för att maximera din individuella andel.

Frågan uppstår dock, vad som kommer först – tilliten eller institutioner som förtjänar tillit? Är det sicilianska samhället dåligt för att där saknas tillit, eller saknas det tillit för att samhällsinstitutionerna ej fungerar? En höna-eller-ägget-fråga.

Det finns nog också, kan vi anta, en performativ dimension i frågan. Med det menar jag att tillit till samhället nog i viss utsträckning kan påverka samhället positivt. Det är ju essensen i det så kallade ”allmänningens dilemma”, att misstanke mot dina medmänniskor ökar incitamentet för dem att vara misstänksamma och därmed egoistiska. För att motverka detta bör du ha tillit, det är gott i sig självt.

Frågan ställs på sin spets när Rothstein kritiserar den moderna vänsterns kritik av idén om opartiskhet. Idén att moderna institutioner och myndigheter kan göra opartiska bedömningar och beslut är enligt honom centrala för att samhället ska fungera. Om denna tro på opartiskhet försvinner så försvinner också tilliten till institutionerna, och vi går mot Sicilien. Men, är det viktigare att tro att institutionerna är opartiska, än att de faktiskt är opartiska? Detta resonemang kan tolkas som att tron på institutionernas opartiskhet är så viktig att man inte bör påpeka när de beter sig partiskt.

Jag menar inte att det är här Rothsteins faktiska position, utan att ett resonemang om samhället som sätter ”tron” på samhället, och inte samhället i sig, i centrum riskerar att hamna i den här fällan. Det gör också att man lätt kan vända på hans kritik. När han säger att Göteborgs universitet inte längre kan kallas universitet på grund av införandet av vithetsstudier som ämne, ifrågasätter han då inte Göteborgs universitets, och kanske till och med alla universitets, legitimitet?

Om vi följer logiken linan ut skulle hans kritik av akademin kunna leda till att människor förlorar förtroendet för den forskning som bedrivs på universiteten, och börjar rulla med ögonen när statsvetarprofessorer förklarar att demokratin är viktig och måste försvaras. Av dessa skäl tror jag personligen vi bör fokusera mer på sakernas faktiska tillstånd, och mindre på folks attityder till dem.

Boken är också som bäst när Rothstein diskuterar faktiska sakförhållanden, som till exempel vilka egenskaper ”bra institutioner” tenderar att ha. Han påvisar att universella anslag, såsom barnbidrag och föräldrapenning, ofta åtnjuter mycket högre förtroende än stöd riktat till specifika grupper, exempelvis socialbidrag och andra former av ekonomiska bidrag för fattiga. De senare brukar över tid bli till slagpåsar för högern, och anslagen minskas successivt i takt med att översynen blir allt större, dyrare och mer inhuman.

Rothstein påpekar också korrekt att de grupper som har minst förtroende för samhällets institutioner ofta är de som har varit utsatta för denna byråkrati. Sjukskrivna, långtidsarbetslösa och samhällets mest marginaliserade. Detta resonemang, som enligt min uppfattning är korrekt, väcker dock frågan: om universella program är så mycket bättre, varför ser vi då en tydlig rörelse mot mer behovsprövade bidrag, mer byråkrati och färre universella avdrag, bidrag och anslag?

Ett marxistiskt sätt att förklara detta är att det ligger i högerns och överklassens intresse att införa behovsprövning, eftersom de vet att det på sikt kommer att minska förtroendet för välfärdsstaten, vilket också är syftet. De vill inte att mannen på gatan ska ha högt förtroende för välfärdsstaten, för de vill undergräva den.

Det är här som idén om allmänningen och förkastandet av en marxistisk idé om intressen haltar. För en marxist har inga problem med att förstå varför vissa segment av samhället vill underminera förtroendet för allmänningen – men det är oklart hur Rothstein kan förklara det.

I den andra delen av boken skissar Rothstein en idé för att demokratisera arbetet och instifta en liberal socialism. Hans idé är vad man i marxistiska termer brukar kalla marknadssocialism – ett system där arbetarägda kooperativa företag tar de privata företagens plats men fortsätter fungera och konkurrera på en marknad, precis som privata företag gör i dag.

Resonemang är intressant, och det är positivt att i dessa tider av kris sticka ut hakan med genuint radikala förslag. Jag delar också hans kritik av exempelvis Katalys, som i sin senaste rapport om ojämlikheten i Sverige föreslår en tillbakagång till 1980-talet. För att vänstern ska överleva tror jag att den måste utvecklas bortom efterkrigstidens socialdemokrati, och Rothstein verkar dela den visionen.

Dock har Rothsteins vision vissa teoretiska problem, problem som kunde ha undvikits om han på allvar hade fört en dialog med den marxistiska traditionen. För inom denna tradition har det förts en aktiv diskussion om marknadssocialism.

Ett av de viktigaste argumenten emot marknadssocialism i marxistisk teori är att så länge företagens överordnade mål är att maximera profit, kommer den kapitalistiska logiken att bestå. Kooperativ kommer fortfarande att behöva pressa löner och fortsätta exploatera de som jobbar hos dem, för att kunna konkurrera med andra kooperativ. Samma dynamik som präglar kapitalismen i dag kommer prägla den kooperativa kapitalismen. Dylika argument är inte på något sätt fatala för marknadssocialismen. Men eftersom Rothstein inte förhåller sig till den marxistiska traditionen bemöter han inte sådana argument alls.

Sammanfattningsvis är Rothsteins bok väldigt intressant. Den väcker viktiga frågor, är fylld av provocerande förslag, djupa insikter och en del roliga kuriosa. Den är definitivt läsvärd, och jag tycker det är positivt att fler böcker ges ut som på allvar försöker utveckla vänstern bortom den stagnation som präglat den de senaste årtiondena. Dock tycker jag att många av hans resonemang skulle behöva slipas ett varv till. Och framför allt skulle han behöva, om inte anamma en marxistisk analys, åtminstone förhålla sig till att en sådan finns.