Ganska ofta när jag genom åren föreläst om hållbarhet och klimatetik så har någon i publiken sagt: ”När ska du prata om elefanten i rummet?” ”Vadå, vilken elefant?” har jag tänkt till dess jag insett att frågeställaren velat att jag ska berätta att den viktigaste faktorn för att lösa problem så som klimatförändringarna är hur många människor som finns och att jag ska säga att det viktigaste vi kan göra att se till att det föds färre människor. 

Jag har suckat och irriterat mig på att fokus därmed flyttats från vad jag tror är betydligt viktigare problem. Klimatfrågan handlar inte om hur många som konsumerar eller ens om hur mycket som konsumeras. Det handlar om att fossila bränslen används för att producera varor och tjänster. Vi måste fokusera på hur kol, olja och gas kan fasas ut så snabbt som möjligt. 

Men när ”hur många kan vi egentligen vara”-frågan fick en förnyad aktualitet efter en omtalad artikel 2017 gick det inte längre att bara sucka till svar. Jag skrev ett svar samt en bloggpost där jag argumenterade att frågan var felställd. Det slutade med att jag under ett helt år arbetade med att belysa befolkningsvariabeln betydelse för att uppnå hållbarhetsmålen i ett projekt tillsammans med Henrik Andersson och Olle Torpman på Institutet för Framtidsstudier.

I en just publicerad översiktsartikel så går jag och mina två projektkollegor igenom den forskning som finns inom filosofi och närliggande ämnen kring huruvida befolkningspolicyer kan rättfärdigas. Vi fann flera nyligen publicerade artiklar som argumenterade att befolkningsminskande åtgärder kan rättfärdigas av omsorg för framtida generationer och miljön. De argumenterade oftast för att det går att rättfärdiga vissa ”mjuka” policyer som så att säga ”nudgar” individer till att skaffa färre barn än vad de tänkt, men dock inga mer restriktiva förbud.

I artikeln visar vi dock att även om de flesta etiska teorier på ett abstrakt plan inte utesluter ett sådant rättfärdigande för mjuka befolkningspolicyer så kan vi inte dra slutsatsen att politiken därmed bör verka för en minskande befolkning. Dels är det ytterst oklart hur det skulle ske. Vår artikel reder ut en del av den begreppsliga komplexitet som råder kring idén om att avsiktligt påverka individers reproduktiva beslut. Det är också oklart om befolkningspolicyer uppnår den effekt som avses, alltså att färre föds. 

Ett än viktigare skäl att ifrågasätta befolkningspolicyer har att göra med dess historia. Befolkningsminskande åtgärder och program har lett till några av historiens värsta övergrepp på individers mänskliga rättigheter. Befolkningspolicyer har använts för att kontrollera socialt oönskade individers sexualitet. 

Vår artikel identifierar en mängd skäl till varför befolkningspolicyer är etiskt problematiska. Nästa gång någon frågar mig om elefanten i rummet känner jag mig säker på att det i alla fall inte är befolkningspolicyer.