Repatriering av föremål eller mänskliga kvarlevor reser ofta svåra, starkt känslomässiga etiska frågor. Vem eller vad är rättmätig innehavare av föremål eller mänskliga kvarlevor? I kraft av vad är de i så fall det? Finns andra överväganden som kan övertrumfa legitima ägaranspråk och i så fall vilka?
Historiska museet vid Lunds universitet är innehavare av två oidentifierade samiska kranier. Sydsvenskan rapporterade nyligen att universitetsledningen beslutat att ge sitt stöd till Lule-Bodens sameförenings begäran att återlämna kranierna (10/9). I Sydsvenskan beskrivs olika överväganden som legat till grund för beslutet. De förtjänar lite noggrannare uppmärksamhet.
Ett övervägande är att beslutet är i enlighet med FN:s urfolksdeklaration. Deklarationen stipulerar att ursprungsbefolkningar har rätt att kontrollera ceremoniella objekt och rätt att förfoga över sina mänskliga kvarlevor. Samer är ett urfolk och det framgår av artikeln att lokala sameföreningar klassas som rättmätiga mottagare av samiska kvarlevor.
Ett annat övervägande är att kranierna är plundrade. De är att betrakta som stöldgods.
Ett tredje övervägande är att beslutet är en del av försoningsarbetet mellan ”staten och det samiska folket”.
I artikeln beskrivs också ett övervägande som talar emot att gå med på begäran att återlämna kranierna. Lunds universitet lyfter fram kraniernas stora vetenskapliga värde. De kan ge värdefull information om forntida människors livsvillkor, vad de åt, vilken hälsa de hade, hur gamla de blev och vad de dog av. Sammantaget gjorde universitetet bedömningen att de överväganden som talar för att återlämna kranierna väger tyngre än kraniernas vetenskapliga värde.
Vad lagen kräver är en sak, vad moralen kräver är ibland något annat.
Det finns ingen anledning att betvivla att universitetsledningen fattat ett rimligt beslut. Däremot fins anledning att problematisera de överväganden som beskrivs i artikeln. En sådan problematisering kan kasta värdefullt ljus över andra repatrieringskrav.
Till att börja med är det värt att notera att FN:s urfolksdeklaration är en rekommendation från FN:s sida. Den är inte juridiskt bindande och även om den vore juridiskt bindande, så är det fortfarande en öppen fråga huruvida den i alla enskilda fall bör efterlevas. Vad lagen kräver är en sak, vad moralen kräver är ibland något annat. Snart sagt alla kan nog ställa upp på att det i vissa fall är på sin plats att bryta mot lagen. Vidare, det finns repatrieringskrav som inte förlitar sig på Urfolksdeklarationen av den enkla anledningen att kravet inte berör något urfolk.
För att applicera Urfolksdeklarationen på enskilda fall förutsetts att det är klarlagt vem som är rättmätig ägare av ett föremål eller en mänsklig kvarleva. Detsamma gäller det övervägande som handlar om att kranierna är plundrade och kan betraktas som stulna. Det är en mycket rimlig moralisk princip stöldgods bör återbördas till de rättmätiga innehavarna.
Det framgår av Sydsvenskans artikel att de lokala sameföreningarna ”klassas som rättmätiga mottagare” av kranierna. Det viktiga i sammanhanget är dock inte själva klassningen utan om klassningen är korrekt. Det kan den mycket väl vara, men det är en erkänt svår filosofisk fråga att avgöra vem, och på vilka grunder, som är rättmätig innehavare av mänskliga kvarlevor. Är exempelvis en bröstarvinge rättmätig mottagare eller innehavare av en avliden förälders kvarlevor? Om en person inte har några bröstarvingar, vem är då rättmätig innehavare? Om vi inte vet vem den avlidne är, vem, om ens någon och varför är då en sådan innehavare?
Även om vi kan vara säkra på att ett museiinnehav är resultatet av plundring eller stöld, så är det i vissa fall rimligt att argumentera att den moraliskt försvarbara hållningen är att museet bör fortsätta inneha kvarlevorna.
Utan övertygande svar på frågor som dessa vilar repatrieringskrav som förlitar sig på antaganden om rättmätiga innehavare på tämligen lösa grunder. Även om vi kan vara säkra på att ett museiinnehav är resultatet av plundring eller stöld, så är det i vissa fall rimligt att argumentera att den moraliskt försvarbara hållningen är att museet bör fortsätta inneha kvarlevorna.
Det är värt att komma ihåg att det finns krav på repatriering av föremål eller mänskliga kvarlevor där innehavet inte är resultatet av stöld. Somliga krav är legitima, men kan inte motiveras av principen att en rättmätig innehavare bör återfå sina ägodelar.
Det tämligen vaga resonemanget som hänvisar till försoningsarbetet mellan ”staten och det samiska folket” grundar sig inte på specifika idéer om rättmätiga ägare. I stället fokuserar det på historiska oförrätter. Statliga myndigheters nuvarande innehav av samiska kranier uppfattas av många som en symbol för ett ouppklarat förflutet, där rasbiologiska ”forskningsresultat” av studier på bland annat samiska kranier användes i ytterst tveksamma politiska syften. Många samer uppfattar repatrieringen av mänskliga kvarlevor som en viktig del av försoningsarbetet. Det råder dessutom ingen tvekan om att detta försoningsarbete spelar en avgörande roll för många samers självförståelse, identitet och känsla av upprättelse.
Lunds universitet ansåg att försoningsprocessen i vilken en repatriering av kranierna är en del har ett större värde än kraniernas vetenskapliga värde. Det är inte lätt att på goda grunder göra sådana värderingar.
Vi får hoppas att regeringen fattar sitt beslut (liksom andra beslut) med utgångspunkt från vetenskapligt belagda fakta och med utgångspunkt från välgrundade normativa uppfattningar.
Det är dock värt att notera att antagandet att det är möjligt att framtida tekniker eller vetenskapliga metoder skulle kunna användas på kranierna för att generera nya forskningsresultat har obetydlig tyngd i en sådan värdering. Om antagandet tillmäts stor vikt, så skulle det innebära att inga eller ytterst få repatrieringar är rättfärdigade någonsin. För att på goda grunder avslå en begäran om repatriering med utgångspunkt från innehavets vetenskapliga värde behövs starka skäl för att det finns en viktig kunskapslucka att fylla och att det är tillräckligt sannolikt att nya tekniker, när de tillämpas på innehavet, skulle bidra till att fylla denna lucka.
Repatriering av föremål eller mänskliga kvarlevor väcker komplexa etiska frågor. För att lösa dem på ett ansvarsfullt sätt behövs inte bara tillgång till en adekvat beskrivning av historiska skeenden, vilka intressenter som är involverade och hur starka deras intressen är. Om intressena strider mot varandra, måste de vägas mot varandra.
Det innebär att ett ställningstagande till en begäran om repatriering kommer att involvera normativa uppfattningar (eller värderingar) av generell natur om vilka intressen som är värda att beakta, varför de är värda att beakta och hur tungt de väger i en konflikt med andra värden.
Det är nu upp till regeringen att fatta det avgörande beslutet om repatriering av kranierna. Det är värt att understryka att regeringens beslut skiljer sig från Lunds universitets beslut att ge stöd till Lule-Boden sameförenings begäran om ett återlämnande av de två kranierna.
Regeringen kommer förhoppningsvis lägga vikt vid universitetets beslut, men har också andra etiskt relevanta överväganden att beakta. Vi får hoppas att regeringen fattar sitt beslut (liksom andra beslut) med utgångspunkt från vetenskapligt belagda fakta och med utgångspunkt från välgrundade normativa uppfattningar.
