Tove Pettersen är professor i filosofi vid Centrum för tvärvetenskaplig genusforskning, Universitetet i Oslo. Pettersens expertis ligger inom området feministisk filosofi och teori, moralfilosofi och filosofihistoria. Hon är specialiserad på omsorgsetik och Simone de Beauvoirs existentialistiska filosofi. Pettersen har fått utmärkelser för sina akademiska bidrag, bland annat På kanten-prisen, för sitt arbete inom feministisk filosofi.

Under tre år från och med 2016 var Pettersen ordförande i den internationella Simone de Beauvoir-föreningen. Förutom att vara författare till boken Filosofiens annet kjønn – introduksjon til den feministiske filosofien (2001), som beskriver kvinnans position inom filosofin, har hon publicerat böckerna Comprehending Care (2008), Skriv (2015) och Simone de Beauvoir. A Humanist Thinker (2015). Bland hennes senaste artiklar finns “Texts Less Travelled. The Case of Women Philosopher” (2018), “Den gamle (mannen) som Den andra” (2020), “Simone de Beauvoir and the ‘Lunacy’ Known as ‘Philosophical System’” (2020), “Caring for More Than Humans: Ecofeminism and Care Ethics in Conversation” (2020), “Feminist Care Ethics: Contributions to Peace Theory” (2021) och “Kjærlighet er ikke alt. Simone de Beauvoirs etiske og eksistensfilosofiske perspektiv” (2022).

Vår idé att kontakta Tove Pettersen dök upp efter att vi hade deltagit i Sokratisk Aften på Universitetet i Oslo, där hon var föreläsare. Hennes engagemang gjorde starkt intryck på oss, inte bara som filosofistudenter, utan också som feminister och kvinnor.

Vid den här tiden var vi helt nya studenter, i möte med en fakultet som inte hade särskilt stor kvinnlig representation i kurslitteraturen. Att inte se oss själva reflekteras i studierna manifesterades i en känsla av nederlag och djup besvikelse. Samtidigt fick den stora institutionen oss att känna oss små och maktlösa. Vart skulle vi ens rikta vår kritik? Hur skulle vi bli hörda? Pettersens presentation förändrade denna oro. Om hon inte var rädd för att tala emot orättvisan och bristen på representation, behövde kanske inte vi vara det heller. Vi bestämde oss för att kontakta filosofidrottningen.

För oss gjorde intervjun med Pettersen inte bara ett akademiskt intryck, utan också ett djupt personligt intryck. Efter att ha lämnat hennes kontor kände vi oss på något sätt pånyttfödda som filosofistudenter. Vår förståelse av relationen mellan filosofi och människans personliga liv fick en helt annan betydelse. På samma sätt hoppas vi att du som läsare kan uppfatta denna spänning mellan raderna. Efter att ha läst hoppas vi att du både tar till dig det akademiska och teoretiska innehållet i intervjun, men också det personliga och andliga i det.

Trevlig läsning!

­­­­I boken Filosofiens annet kjønn skriver du: “En feministisk läsning innebär vidare inte bara att se på vad som explicit sägs om kön, utan också att leta efter det som har undertryckts i texten, det texten förtiger, vad den implicerar, vad som kan ha ignorerats i mottagandet av den – samt vilka konsekvenser detta kan ha”. Hur anser du att bristen på kritisk läsning av kurslitteraturen påverkar dagens filosofistudenter?

– Många studenter är faktiskt kritiska till det texturval de möter i kurslitteraturen i filosofi. De har bland annat påpekat att kvinnor är underrepresenterade, att de inte känner igen sig i de problemställningar som tas upp och att teman kopplade till kön och ras – som många är intresserade av – inte adresseras. Då ger, enligt mig, kurslitteraturen ett felaktigt intryck av vilka som har varit filosofer, vad filosofer har varit intresserade av och vad filosofi är. För det är inte så att det inte har funnits några viktiga kvinnliga filosofer. Det är inte heller så att de kanoniska filosoferna inte har diskuterat kön eller ras. Detta har varit frågor och problemställningar många filosofer har förhållit sig till, däribland Platon, Aristoteles, Hume och Kant. När dessa teman utelämnas i framställningen av deras filosofi – vilket ofta sker i introduktionsböcker – får studenterna intrycket att detta är frågor som inte berör filosofin. Det ger vidare ett intryck av att om du är intresserad av dessa teman måste du vända dig till andra ämnen – vilket alltså inte är sant.

– Ändå är dessa teman ofta frånvarande i filosofilitteraturen. Denna frånvaro kan påverka studenterna till att tro att den som inte säger något om exempelvis kön, klass, ras eller sexualitet är mer neutral, objektiv och därmed mer filosofisk än den som påpekar denna brist. Det är inte sant. Att tiga om dessa frågor är ett val man gör, ett val med både epistemiska och politiska implikationer eftersom vissa gruppers bidrag och problemställningar exkluderas från den filosofiska diskursen. Låt mig bara precisera – absolut alla filosofer behöver inte ha kön, klass, sexualitet eller ras som sin huvudfokus. Det jag argumenterar för är att alla filosofistudenter på introduktionsnivå måste få kännedom om att detta också är filosofiska frågor, och få kännedom om kvinnor och minoriteter och deras bidrag till filosofihistorien. På introduktionsnivå bör detta vara lika självklart som att ha kunskap om Hume, Kant och Descartes reflektioner om kön som deras epistemologi.

Simone de Beauvoir skriver i Det andra könet: “Inget samhälle definierar sig någonsin som Den enda utan att omedelbart ställa upp Den andra framför sig.” Det filosofiska samhället vi introduceras för i introduktionskurserna består till stor del av de så kallade “filosofkungarna” som står i kanon. Hur tror du att kanonbegreppet är med och förstärker kvinnan som Den andra i akademin?

– Detta är en viktig fråga och en intressant koppling. Jag tror att en av anledningarna till att andelen kvinnor inom filosofi är låg kan kopplas till att kvinnor inte framställs som en del av det filosofiska samhället. Kvinnor identifierar sig kanske inte lika lätt med filosofiämnet när många kursplaner fortsätter att presentera en kungaräkning – utan att ens problematisera denna framställning. Det har gjorts empiriska undersökningar som visar att kurslitteratur med en skev könsbalans skapar intryck av att kvinnor inte har varit filosofer, eller att kvinnor inte har kommit med bidrag som förtjänar erkännande och en plats i kurslitteraturen. Detta förstärker intrycket av kvinnan som Den andra. De är inte en del av samhället, de är filosofins andra kön.

– Denna uppfattning påverkar troligen kvinnors motivation att fortsätta med ämnet eftersom det säger något om sannolikheten att lyckas inom denna disciplin. Hur frestande är det för en ung kvinna att satsa på en karriär inom en disciplin där kurslitteraturen ger intryck av att kvinnor under 2 500 år inte har bidragit med filosofi av tillräckligt god kvalitet för att bli en del av kanon?

– Detta påminner mig om en annan amerikansk studie från 2016, där nybörjarstudenter i filosofi blev tillfrågade om de uppfattade filosofiämnet som en maskulin eller feminin disciplin. Nybörjarstudenterna hade ingen åsikt om detta, men senare under studietiden – alltså efter att de hade avslutat introduktionskurserna – uppfattade de flesta disciplinen som maskulin. Studien drog slutsatsen att detta påverkade många kvinnors motivation, de ville inte fortsätta med filosofi. Mycket tyder alltså på att huruvida kurslitteraturen på introduktionsnivå är representativa när det gäller kön har betydelse för den enskilda studentens önskan att fortsätta med filosofistudierna.

Om någon hade frågat mig om filosofiämnet är en feminin eller maskulin disciplin så skulle jag ärligt talat ha sagt maskulin.

– Hade du en sådan uppfattning av ämnet innan du började studera?

Nej, det hade jag inte. Tror du att allt detta härstammar från patriarkala värderingar? Det kan vara så att denna tanke undergräver idén om att mannen är den som skapar kulturen och att det är han som försörjer, medan kvinnan tiger och lyssnar på vad han har att säga. Kanske påverkar det tanken om att kvinnan tillhör den privata sfären, alltså hemmet, och mannen den offentliga sfären som har med kulturliv och produktionen av kunskap att göra.

– Om vi förhåller oss till filosofin, så tror jag att uppfattningen om filosofi som maskulin kan hänga samman med filosofins traditionella sätt att förstå rationalitet på. Studenter möter nämligen inte bara en filosofikanon bestående av män, de upplever också att kanoniserade filosofer explicit uttalar att kvinnors förmåga att tänka är mindre än mäns. Många av de kanoniska filosoferna har diskrediterat kvinnors filosofiska kompetens. När nya studenter måste studera en manlig kanon – samtidigt som många av dessa erkända män har uttalat sig negativt om kvinnors rationalitet – skapar denna presentation av filosofiämnet ett intryck av att filosofi är en maskulin aktivitet.

Kan det också ha något att göra med att man inom filosofin ofta negligerar känslor?

– Det kan absolut också ha något att göra med det. Ett annat kännetecken för den traditionella filosofin är att den ofta baserar sig på ett dikotomiskt tänkande, som till exempel att ställa känslor i motsats till förnuftet. Vidare framställs dessa två inte bara som åtskilda, de placeras också in i en hierarki där förnuftet står över känslorna. Kvinnan har i filosofihistorien ofta associerats med känslor, inte med förnuftet, vilket återigen förstärker uppfattningen av både kvinnor och känslor som något sekundärt inom filosofin.

– Att problematisera detta dikotoma tänkande har varit ett viktigt ärende inom den feministiska filosofin. Det innebär att den feministiska filosofin inte bara försöker rekonceptualisera idén om vad förnuftet och känslorna är och hur de förhåller sig till varandra, utan även det binära könstänkandet. Inom filosofihistorien, som jag är intresserad av, har man traditionellt förhållit sig till två könskategorier. Alla som har kategoriserats som kvinna, eller associerats med något feminint, får status som Den andra. Feministiska filosofer är därför intresserade av det binära könssystemet, inte för att de (nödvändigtvis) stöder det, utan för att de synliggör och problematiserar de två könskategorier som filosofihistorien är grundad på.

Då ligger väl nyckeln i att förändra dikotomierna – kanske till och med totalt förstöra dem?

– Detta är en central fråga inom den feministiska filosofin: Vad är lösningen när man kritiserar denna binära könsförståelse? Är det att omvända könshierarkin, införa fler kategorier eller upplösa könskategorierna? Detta är en fråga som diskuteras mycket och där det finns oenighet inom den feministiska filosofin, men när det gäller den traditionella filosofihistorien är detta inte ett tema. Den är byggd på en binär och hierarkisk förståelse av kön som något en feministisk läsning – för att återgå till den första frågan – snabbt kommer att identifiera och problematisera.

Men om vi bara fokuserar på kvinnan, bidrar vi då inte till att försumma andra minoriteter?

– Detta är en viktig fråga. Jag tror inte att fokus på kvinnans position som Den andra inom filosofin bidrar till att underminera andra minoriteter och deras status inom filosofin. Jag tror tvärtom att det gör oss bättre rustade att identifiera andra former av underrepresentation. Den feministiska filosofin är nämligen intresserad av att identifiera vilka mekanismer som gör att vissa grupper ses som Den andra. När exempelvis Simone de Beauvoir analyserar kvinnan som Den andra är hon intresserad av att veta vad det är som gör kvinnan till Den andra – och inte den första eller den jämlika.

– När vi förstår varför vissa grupper ses som Den andra – vilket vi kan lära oss om genom att studera kvinnans situation som Den andra, eftersom den har varit så dominerande – kan vi försöka använda denna kunskap i förhållande till andra grupper. Det är just detta jag har arbetat med i samband med ålderdom och ålderism. Jag har bland annat skrivit en artikel som heter “Den gamle (mannen) som Den andra” (2020). Här argumenterar jag för att Beauvoirs analys av kvinnan som Den andra i Det andra könet (2001) används för att analysera äldre mäns situation i hennes bok Ålderdomen (2016). Beauvoir säger inte detta explicit, men hon överför alltså analysen av kvinnan till en annan grupp för att förstå deras status. Naturligtvis finns det också skillnader mellan olika grupper. Min poäng här är att insikten om varför kvinnan har setts som Den andra kan vara användbar även i förhållande till andra grupper. Feministiska filosofer har utvecklat en teoretisk verktygslåda i arbetet med att analysera kvinnors ställning: Alla har fri tillgång till de analyser, begrepp och metoder som finns där, för att använda dem för att förstå andra situationer och grupper – och även för att modifiera och förkasta dessa verktyg och på den grunden utveckla nya.

Vad är det som gör Beauvoirs analys så användbar?

– En anledning är att Beauvoir inte berövar individen sitt aktörskap. Alla människor har kraft och förmåga att handla. På denna grund är möjligheten att göra något, och att skapa förändring, öppen för alla. Samtidigt visar Beauvoir hur externa strukturer – både materiella och immateriella – formar vår tillvaro. Trots att Beauvoir insisterar på att vi alltid befinner oss i en given situation, ger hon ändå inte upp människans autonomi. Hon tänker inte dikotomiskt. Det är inte så att vi antingen är bestämda av externa krafter eller fria att göra precis som vi vill. Vår frihet är situerad. Denna kombination är användbar. Den ger mycket kunskap, motivation och kraft.

Kan vi också säga att Beauvoir använder en slags kombination av både aktivism och filosofi när hon skriver om diskriminering och sexism?

– Det vet jag inte. Aktivism är ju ett negativt laddat ord inom akademin.

Jag har fått intrycket att man ofta påstår att en av styrkorna med den feministiska filosofin är att den utgår från en slags akademisk aktivism. Den feministiska filosofin har en brinnande önskan om att skapa förändring. Är detta då fel?

– Jag håller med dig i viss mån, men för många inom akademin är det något negativt att kallas aktivist. Anledningen är att vara aktivist anses vara motsatsen till att vara akademiker och syssla med vetenskap. Här har vi återigen att göra med en traditionell dikotomi, som inte nödvändigtvis är ett bra sätt att förstå dessa två aktiviteter på.

– Låt oss fördjupa oss lite i just detta. Filosofi kan, som jag ser det, användas på minst två olika sätt. Å ena sidan kan filosofin användas för att försvara och upprätthålla de existerande strukturerna i samhället. Å andra sidan kan filosofi göra det motsatta, alltså användas för att argumentera för (radikal) förändring. Detta hänger för övrigt samman med det vi talade om inledningsvis, om att ändra kursplanen: Om du vill att de nuvarande strukturerna – eller kurslitteraturen – ska förbli som de är, uppfattas du som neutral. Om du däremot inte accepterar rådande förhållanden och vill ha förändring, kan du snabbt bli stämplad som politisk och aktivistisk – inte som akademisk. Min poäng är att båda positionerna kan beskrivas som politiska, den ena försvarar det bestående medan den andra vill ändra det. Ändå uppfattas bara den ena som neutral, objektiv och universell.

– Att tiga om de problem som präglar de nuvarande samhällsstrukturerna eller om de epistemiska partiskheterna som finns inom filosofin, signalerar en filosofi som vill bevara status quo. Det är faktiskt något mycket politiskt över att hävda att något inte är politiskt; det placerar nämligen fenomenen i en sfär som är relativt immun mot diskussion och motargument. Det är en form av naturalisering av det bestående. Feministiska filosofer har dock inga problem med att säga att deras positioner inte är värdefria och att de strävar efter könsrättvisa både inom och utanför akademin.

– Så, för att återgå till frågan, feministiska filosofer vill förändra förtryckande strukturer, men de strävar också efter att vara goda akademiker. 

Baserat på det du säger, kan man dra slutsatsen att den traditionella filosofin är präglad av patriarkala och konservativa värderingar?

– Ja, det är helt rimligt att säga att den traditionella filosofin är präglad av patriarkala strukturer. Vidare kan vi också säga att den traditionella filosofin kan framstå som konservativ – i den meningen att den vill bevara – medan den feministiska filosofin är radikal, eftersom den strävar efter att skapa förändringar.

I dina tidigare föreläsningar, bland annat vid Sokratisk Afton, har du redogjort för maskulina och feminina inlärningsformer. Hur kan dessa två hindra eller möjliggöra för Den andre?

– Det finns inga specifika metodregler inom filosofin, som det gör i de flesta andra ämnen. När studenter ska lära sig att bli bra filosofer, sker detta ofta genom att observera hur filosofi praktiseras i klassrummet, på konferenser, i seminarier eller i diskussioner. Det finns många sätt att beskriva den diskursiva stil som kännetecknar filosofin. Arrogant, konfrontativ, som en kampsport, eller som en tävling där det gäller att utse en vinnare och en förlorare, är några förslag. Min poäng i föreläsningen var att många – ofta kvinnor – är socialiserade att delta i diskussioner på helt andra sätt. De är skolade att inkludera alla i samtalen, att lyssna noga på vad som sägs, att se saker från samtalspartnerns perspektiv – och samtidigt bygga vidare på de poänger som utvecklas i samtalet. Om du har ett sådant förhållningssätt till hur en filosofisk dialog också bör vara, kan du snabbt mötas av nederlag om den du talar med bara är intresserad av att vinna.

– Denna stil kan göra många obekväma när de deltar i filosofiska diskussioner – eftersom de inte kan eller vill samtala på ett sådant sätt. Att inte vilja delta i en sådan diskursiv kultur kan faktiskt vara ett etiskt val. Hur som helst, responsen på den konfrontativa filosofiska stilen är ofta tystnad. Om den diskursiva normen är sådan att du ska attackera din samtalspartner och hävda dig själv, kan den som försöker förstå och inkludera samtalspartnern snabbt betraktas som mindre filosofiskt kompetent – och det är ett stort problem.

– Detta är en av anledningarna till att jag för några år sedan var med i forskningsgruppen Gender and Philosophy, där vi försökte etablera det vi kallade en Inter Nordic Master in Philosophy. Planen var att ha fyra filosofiämnen på masternivå i feministisk filosofi i Oslo, Reykjavik, Jyväskylä i Finland och Aarhus i Danmark. Tanken var att studenterna skulle kunna ta en masterexamen i feministisk filosofi i alla dessa städer. Dessutom skulle filosofiundervisningen utgå från en inkluderande feministisk pedagogik, där den konfrontativa diskursstilen inte var normerande för hur filosofi uttrycktes, vare sig av lärarna eller studenterna. Vi genomförde ett spännande pilotprojekt, men lyckades inte etablera ett permanent samarbete mellan filosofiavdelningarna. Det har alltså gjorts försök att förändra eller utvidga repertoaren för hur man “utövar filosofi”. Att hitta bra argument och skäl är helt centralt i filosofin, men det finns mer än ett sätt att göra det på.

Det är väldigt intressant – särskilt att olika grupper är socialiserade till att diskutera på olika sätt, åtminstone kvinnor. Jag vill med detta understryka att det har gjorts flera studier som bevisar just detta. Kan du berätta mer om detta? Som jag förstår det, visar du vikten av att alltid ha ett könsperspektiv i åtanke i varje analys.

– Den allra första artikeln jag publicerade handlade faktiskt om skillnader i diskurseringsstrategier mellan kvinnor och män. Utgångspunkten var empiriska studier av hur män talade med andra män, hur kvinnor samtalade med andra kvinnor, och hur samtalen förlöpte när kvinnor och män talade tillsammans. Kvinnorna väntade typiskt på sin tur innan de talade, avbröt sällan samtalspartnern, lyssnade, bekräftade den som talade genom att till exempel nicka och följde upp det som sagts. I gruppen av män var tendensen att varje samtalspartner tog upp ett nytt ämne och talade om detta utan att referera till vad som sagts tidigare – tills han blev avbruten av någon som startade på ett nytt ämne.

– Det är nyttigt att behärska båda samtalsformerna, men när de blandades var det kvinnorna som inte nådde fram. Det är länge sedan denna studie gjordes, men jag tror nog att sådana diskursiva strukturer fortfarande finns i många miljöer, även inom filosofiämnet. Den som avbryter och inte väntar på sin tur, som inte följer upp det som sagts, dominerar faktiskt samtalet. De som inte är bekanta med denna form blir antingen tysta och låter bli att visa vad de kan, eller de blir “tvungna” att använda en diskursiv strategi som de inte gillar.

För att undvika att detta scenario utspelar sig, kan det vara korrekt att säga att vi som filosofistudenter har en slags plikt att motverka en fortsatt uppblomstring av en sådan diskursiv kultur? Alltså att vi alltid måste vända blicken inåt varje gång vi deltar i filosofiska samtal, för att förhindra att någon blir främmande i samtalet?

– Det skulle jag absolut säga, men det gäller inte bara filosofiska samtal. Det gäller för de allra flesta samtal. Jag tänker dessutom att de som undervisar i ett klassrum eller ett seminarium har ett oerhört stort ansvar för att se till att alla blir hörda, och för att lära studenterna att utforska filosofiska frågor tillsammans på olika sätt.

Så här långt, baserat på dina svar, verkar det som om akademin spelar en stor roll i att upprätthålla de patriarkala strukturer som definierar kvinnan som Den andra. Finns det något mer än det vi har frågat om – alltså mer än brist på kritisk läsning, brist på representation, eller skillnader i lärandestilar – som kan förstärka kvinnans position som Den andra inom akademin?

– Sexism och diskriminering spelar också en roll. Jag var på en workshop i Trondheim i våras, där temat var kvinnors ställning inom norsk filosofi. Där fanns representanter från studenter och anställda från de flesta norska universitet. Det var ganska chockerande att höra hur kvinnliga studenter nyligen har blivit utsatta för direkt sexism och grova övergrepp. De berättade om akademiska och sociala miljöer där de hade upplevt direkt fientlighet kopplad till kön. När jag håller föreläsningar om kvinnors underrepresentation inom filosofi nämner jag alltid den explicita diskrimineringen och sexismen, men jag erkänner att jag har tänkt att det är de mer dolda och subtila strukturerna som är huvudförklaringen till könsobalansen. Efter att ha hört filosofistudenter berätta om öppet sexistiska attityder, kommentarer och diskriminering, är det tyvärr fortfarande mekanismer som också förstärker kvinnors position som Den andra.

Inför intervjun diskuterade vi hoppet om att det är just den här generationen filosofistudenter som kommer att skapa en förändring och förhoppningsvis avsluta den skeva könsbalansen som drabbar filosofiämnet. Varför just denna generation? Kan det ha något att göra med media?

– För mig är det ganska absurt att Norge, som ett av de mest jämställda länderna i världen, fortfarande har en sådan könsobalans inom filosofi. Kvinnor inom filosofi, både anställda och studenter, har upprepade gånger rapporterat genom åren att de känner sig exkluderade och diskriminerade. Ändå har inga stora förändringar skett – och det är oacceptabelt. Jag hoppas att den här generationen filosofistudenter kan samla sig och bryta igenom. Detta säger jag inte bara för studenternas skull, utan också för filosofiämnets egen utvecklings skull.

Jag är helt enig. Samtidigt tror jag att det nu är mindre tabu att prata om obehagliga erfarenheter man har haft på universitetet. Man känner inte längre en brännande skam när man pratar om diskriminering eller sexism. På samma sätt är det enklare att prata med andra kvinnliga studenter om obehagliga upplevelser man har haft. Jag vet inte om jag går för långt om jag påstår att det har blivit lättare att prata om obehagliga sexistiska upplevelser efter #metoo. Detta menar jag i den bemärkelsen att kvinnor upplever att det faktiskt är värt att ta upp de svåra samtalen – att det faktiskt leder till förändring. Kanske har denna generation av filosofistudenter blivit indirekt påverkad av detta?

– Det är en väldigt intressant och bra förklaring. Inom filosofi har det kanske varit särskilt svårt att prata om dessa saker eftersom det förväntas att man ska framstå som mycket rationell, objektiv och distanserad för att bli tagen på allvar. Om du som kvinna säger att du känner obehag i en specifik situation bekräftar du ju bara stereotypen att kvinnor fokuserar på det partikulära snarare än det universella, och känner mer än de tänker. Det är viktigt att studenterna samlar sig och stöttar varandra, och att det inte är en eller några få som tar på sig hela ansvaret för att adressera de problem vi har pratat om.

Till sist vill vi fråga dig om har du några rekommendationer på vidare läsning, utöver din egen bok Filosofiens annet kjønn, för de som är intresserade av denna tematik?

– Epistemic Injustice (2007) av Miranda Fricker är oerhört viktig. Kristie Dotsons artikel “How is This Paper Philosophy?” (2012) rekommenderar jag också. Dessutom har vi förstås Sally Haslanger och Jennifer Saul som också har gett bra analyser av denna tematik – och Simone de Beauvoir, naturligtvis! Det är också både spännande och viktigt att läsa texter av filosofer utanför den etablerade kanon. Jag undervisar själv i en kurs som heter Feministiskt tänkande i historiskt perspektiv där vi studerar texter av kvinnliga filosofer som nu helt har fallit i glömska, men som haft stor betydelse under sin tid.

Vad med din egen bok? Varför skrev du den, och hur kan den inspirera nya filosofistudenter?

– Jag skrev den för att förmedla vad feministisk filosofi handlar om och hur otroligt spännande detta fält är – både till nya filosofistudenter och andra intresserade. Jag hoppas att boken inspirerar fler att orientera sig mot den del av filosofin där det är ett explicit mål att avslöja förtryckande strukturer och där filosofisk självreflektion är en självklarhet. För mig är det där framtiden för filosofin ligger.

Intervjun publicerades först i Filosofisk Supplements nummer “Den andre”. Artikeln i sin helhet publicerades först på Salongen den 10/6 2024 (länk). Den är översatt från norska av Edit Karlsson och publicerad med skribenternas och redaktionens tillåtelse.