Mejlet kom med strålande nyheter: Ett av de stora svenska universiteten utlyser en fast tjänst i filosofi med lysande arbetsvillkor! Det händer inte ofta. Förmodligen satte många juniora forskare kaffet i halsen och kastade sig över Word för att börja skriva en ansökan.
Men vänta lite. Mejlet skickades på morgonen den 1 juli. Ansökan stänger den 15 augusti. Plötsligt känns kaffet som skvätt ut över hela pyjamasbröstet kallt och kladdigt. Det är ju semester?
Juniora forskare har det tufft. De första åren efter disputation präglas ofta av arbetsveckor på 60 timmar, 20 sidor långa ansökningar till dussintals temporära tjänster och ännu längre ansökningar till ännu fler utlysningar av forskningsmedel. Vill man hålla sig kvar i branschen behöver man räkna med minst ett eller ett par flyttlass, helst utomlands. Och givetvis är många i den ålder då man vill bilda familj.
För juniora forskare är en oväntad utlysning av en fast tjänst därför som en ny regnbåge på himlen, med löfte om en kruka med skimrande guld. Men ändå… Det är ju semester?
Utlysningen väcker minst två frågor, varav minst en är djupt filosofisk: Kan man göra skada genom att erbjuda?
Utlysningen väcker minst två frågor, varav minst en är djupt filosofisk: Kan man göra skada genom att erbjuda? Nyheten om den utlysta tjänsten är som sagt strålande. Samtidigt landade den i inkorgen hos en grupp människor som är utsatta för hård press, precis vid den tid på året då många av dem har planerat för att ta ledigt i några veckor.
De kan inte bortse från mejlet. De måste söka tjänsten. Och eftersom utlysningen är internationell behöver deras ansökan vara så bra att den kan konkurrera med hundratals andra. Bara en av alla dem som nu river upp sina sommarplaner kommer att erbjudas tjänsten. För denne är erbjudandet troligtvis helt och hållet gott. Men för alla andra? Har många av dem kanske snarare lidit skada av att erbjudas en fantastisk möjlighet?
Den andra frågan som utlysningen väcker är mer praktisk och gäller lärosätenas ansvar. De borde inte göra sådant som i onödan försämrar välbefinnandet för människor i den akademiska sektorn. Har de kanske brustit i det ansvaret genom att göra utlysningen i semestertider?
Beslutsfattarna visste att utlysningen skulle riva upp semesterplanerna för människor som mer än något annat behöver vila.
Beslutsfattarna på våra universitet är i allra högsta grad medvetna om villkoren för nydisputerade forskare. De har nästan allihop själva arbetat på sina semestrar och kämpat hårt i många år för att nå den höga position i karriärstegen som medför att de kan ge sina juniora kollegor fina erbjudanden.
Beslutsfattarna visste att utlysningen skulle riva upp semesterplanerna för människor som mer än något annat behöver vila. Var det ansvarsfullt av dem att skicka mejlet den 1 juli? Borde de inte ha tagit större hänsyn i planeringen, så att de kunde lämna erbjudandet en månad tidigare? Eller väntat en månad?
Själv hör jag inte till målgruppen och lider ingen skada av detta gyllene tillfälle att få en fast forskartjänst. Jag betraktar tillsättningen från sidan. Glad över att någon för mig ännu okänd person kommer att få sitt liv förändrat till det bättre. Dock något skeptisk till förfarandet. Kunde det inte ha väntat?
