Det sägs att vi alla måste göra livsstilsförändringar för att klimatomställningen ska bli verklighet. Men med den omställning som sker i dag verkar det som att vissa grupper tvingas göra större förändringar än andra.
Efterfrågan på sällsynta jordartsmetaller växer i takt med att efterfrågan på grön teknik växer, eftersom de är fördelaktiga för utvecklingen av elfordon, vindkraftverk och annan teknik som vi brukar förknippa med klimatomställningen. Det fynd av sällsynta jordartsmetaller i Kiruna som offentliggjordes i början av året 2023 hyllas därför som ”goda nyheter inte bara för LKAB, regionen och svenskarna utan även för Europa och klimatet” av LKAB’s vd Jan Moström. Men är det verkligen goda nyheter för alla? Gruvnäringen tenderar nämligen att ha oproportionerligt negativ påverkan på land, egendom, kultur, hälsa och välmående för de inhemska folkgrupperna i norra Sverige.
Vi står alltså inför en situation där utvinningen av de nyfunna sällsynta jordartsmetallerna har potential att bidra till klimatomställningen för att förhindra en klimatkatastrof. Å andra sidan skulle en ny gruva på denna plats dela upp ett traditionellt renskötselområde i två separata områden, vilket skadar eller till och med omöjliggör många samers möjlighet att utöva sin kultur.
När dessa intressen kolliderar med varandra ställs frågan om vad som bör prioriteras: Utvinning av naturresurser som motiveras av sitt gagn för klimatomställningen, eller en ursprungsbefolknings möjlighet att utöva sin kultur?
För att finna en första nyckel till ett svar kan vi låta oss vägledas av John Rawls teori om Rättvisa som skälighet. Teorin bygger på idén om ett samhällskontrakt. Rawls föreslår en procedur för hur vi ska komma överens om detta samhällskontrakt, och vill att vi tänker oss en situation där vi befinner oss bakom en så kallad slöja av okunnighet. Situationen ska ses som rent hypotetisk. I denna situation står vi utan information om vilka egenskaper vi besitter. Bland annat vet vi inte vilken klassposition, vilket kön eller vilken social status vi har. Tanken är att förekomsten av sådana egenskaper inte bör påverka överenskommelsen om de principer som ska ligga till grund för strukturen i samhället.
Dessa principer ska styra fördelningen av det Rawls kallar primära sociala nyttigheter såsom rättigheter, friheter och möjligheter, inkomst och förmögenhet samt förutsättningar för självrespekt. Rawls ger också ett förslag på vilka fördelande principer som parterna bakom okunnighetens slöja skulle komma överens om.
Till att börja med menar han att det vore rimligt att utgå från en fördelning där alla primära sociala nyttigheter är jämlikt fördelade. Med detta som utgångspunkt stämmer det överens med den allmänna uppfattningen att tillåta förändringar och ojämlikheter i fördelningen såtillvida det är till allas fördel. Men det vore inte rimligt att motivera en avvikelse från denna fördelning om det sker på bekostnad av vissa, bara för att det skulle leda till sociala och ekonomiska fördelar för andra.
En persons förutsättningar för självrespekt verkar för mig vara en sådan nyttighet som riskerar att ta skada om personens möjlighet att fortsätta utöva sin kultur omöjliggörs.
En av de primära sociala nyttigheter som Rawls ofta tycks lägga åt sidan när han diskuterar fördelningen av nyttigheterna är förutsättningar för självrespekt. Ändå återkommer han genomgående till att förutsättningar för självrespekt är en av de viktigaste primära sociala nyttigheterna. En persons förutsättningar för självrespekt verkar för mig vara en sådan nyttighet som riskerar att ta skada om personens möjlighet att fortsätta utöva sin kultur omöjliggörs, såtillvida utövning av denna kultur tillhör hennes rationella livsplan.
Självrespekten är enligt Rawls ett tvåsidigt fenomen – det är en persons känsla för sitt eget värde, som tryggar personens uppfattning om att hennes individuella livsplan, hennes uppfattning om det goda, är värd att förverkliga. Den tryggar dessutom personens tro på att hon är kapabel till att förverkliga sina livsplaner. Utan självrespekt saknar vi känslan för att något är värt att göra eller kämpa för. Varje önskan blir tom och saknar lustfylldhet, varpå vi försjunker i apati.
En poäng med Rawls teori är att det inte behövs en yttre teori om nytta, det goda livet. Genom tillräckliga primära nyttigheter, såsom förutsättningar för självrespekt, kan varje person leva i enlighet med sin egen uppfattning om det goda, där det goda alltså kan förstås som en persons rationella livsplan. En rationell livsplan är mycket kort beskrivet en livsplan som inte går att förbättra, det vill säga det finns ingen annan plan som skulle vara att föredra för den enskilde personen. Bland de renskötare som skulle påverkas av gruvan kan man tänka sig att bedrivande av rennäring tillhör mångas rationella livsplan. I den mån som detta stämmer verkar alltså förutsättningar för att bedriva rennäring och utöva sin kultur tillhöra de primära sociala nyttigheterna för dessa personer.
I detta fall menar jag att vi kan tänka oss en situation där sociala primära nyttigheter är jämlikt fördelade, där naturen i Kiruna är tillgänglig för alla att nyttja med lika stor möjlighet. Ett avsteg från denna ordning vore endast rättfärdigad om det var till allas fördel. En gruva som klyver det traditionella renskötselområdet i två separata delar undergräver dock renskötarnas förutsättningar för självrespekt då det hindrar dem från att förverkliga sina rationella livsplaner. Personerna bakom okunnighetens slöja vill till nästan vilket pris som helst undvika sådana samhällsförhållanden som urholkar självrespekten, eftersom de inte vet huruvida de själva tillhör den grupp som drabbas. För mig verkar detta implicera att LKAB inte kan gå vidare med utvinningen av metallerna utan att överträda de grundläggande principer som personer bakom okunnighetens slöja har anledning att acceptera för sin egen skull.
Bredden av olika tillvägagångssätt för en lyckad klimatomställning utan att enbart förlita oss på grön teknik väcker hopp om att det går att låta metallerna vara kvar i marken utan att omställningen går förlorad.
I ljuset av den klimatomställning vi är i så desperat behov av kan ännu ett tillspillogivet verktyg för omställningen te sig något dystert. I en debattartikel skriven av tre företrädare för samiska organisationer föreslås dock andra riktningar än satsningar på grön teknik för att nå en grön omställning (DN 27/3 2023). Åtgärder såsom sparande av resurser, nedväxt i stället för tillväxt, cirkulära system för användandet av naturresurser, energieffektivisering samt ändrat beteende vad gäller konsumtion finns bland dessa. Bredden av olika tillvägagångssätt för en lyckad klimatomställning utan att enbart förlita oss på grön teknik väcker hopp om att det går att låta metallerna vara kvar i marken utan att omställningen går förlorad.
Slutligen står statligt ägda LKAB inför valet att utvinna eller inte utvinna metallerna i Kiruna. Två alternativ att välja mellan med konsekvenser som till en början verkar gå stick i stäv med våra moraliska övertygelser. Om vi ska följa Rawls kontraktsteoretiska logik menar jag att det är av värde att utforska andra åtgärder än att utvinna de sällsynta jordartsmetallerna för att uppnå det slutgiltiga mål som många av oss i det stora delar – en rättvis övergång till ett hållbart samhälle.
