Efter att själv ha tampats med depression och skav i tillvaron fann gymnasieläraren Maria Lindquist hjälp och stöd i existensfilosofin, en upptäckt som fick henne att lämna lärarlivet och sadla om till existentiell vägledare. Nu, några år och erfarenheter rikare, har hon sammanställt en handbok för den som också vill prova på att filosofera sig ut ur sin kris.

Boken består av tio kapitel som grundar sig i teman och kriser författaren har stött på under sina år som vägledare. Varje kapitel inleds med en kort historia där en persons livssituation presenteras samt hur denne blivit hjälpt av att tänka mer filosofiskt på sin livssituation. I de flesta fall leder detta nya tankesätt även till livsstilsförändringar, såsom byte av arbetsplatser eller omprioriteringar av tid.

Berättelserna är verkliga såtillvida att de är baserade på personer Maria mött i samtal, men varje “person” läsaren möter är sammansatt av flera olika och anonymiserade individer. Efter varje solskenshistoria följer några mer generella diskussioner rörande tematiken som berörts, tips på sätt att tänka på sin egen tillvaro samt personliga inblickar i Lindquists bruk av dessa verktyg för att hantera sin egen livskris. Varje kapitel avslutas sedan med frågor kopplade till kapitlets aktuella teman samt utrymme för läsaren att reflektera kring och besvara dessa frågor för sig själv i skrift.

Författaren är tydlig med att boken inte ska läsas som en psykologisk behandling och uppmanar läsare med allvarliga problem att söka vård. Så trots att boken tar upp djupa kriser såsom Lindquists egna suicidala tankar samt porträtteras som en guide, tolkar jag det som att målgruppen främst är de som upplever att vardagen skaver. Detta faktum tar lite udden av bokens titel och Lindquists egen historia som signalerar att boken kan användas när det krisar ordentligt och inte bara när det är obekvämt. Däremot är det en viktig brasklapp för att ingen läsare ska få för sig att försöka bota en faktisk depression genom att endast anamma ett existensfilosofiskt förhållningssätt (vilket jag tror många med mig skulle tycka vore en dum idé).

Boken riktar sig främst till folk utan filosofisk vana eller förkunskaper. Detta märks dels på dess inbjudande utformning och vardagliga språk, dels i det faktum att det inte bedrivs några komplicerade resonemang eller hänvisas till enskilda filosofer och deras idéer, även om den som är bekant med existensfilosofin kan se spår av dess föregångare. Detta är å ena sidan en nackdel för den redan insatte eller filosofiskt intresserade som lämnas utan den filosofiska hårdvara som titeln skvallrar om. Å andra sidan är syftet med boken inte att lära ut filosofi utan att öppna ögonen på den som tidigare inte funderat på existentiella frågor eller som gjort det utan att kunna sätta ord på dem, samt sätta dessa i relation till vardagen.

Det sistnämnda anser jag att Lindquist gör. Dessutom finns en lista med rekommenderad läsning för den som vill fördjupa sig mer i tankarna som träder fram i boken. Värt att notera är att även om den primära målgruppen inte är akademikern eller filosofen, så skulle även sådana kunna finna glädje i boken eftersom dess fokus på filosofins plats i en igenkännbar vardag kan erbjuda nya insikter och möjligheter att applicera redan ägd kunskap på ett mer personligt plan.

Det främsta och återkommande filosofiska temat är, föga förvånande för den som är bekant med existensfilosofin, individens eget ansvar och ångesten i det fria valet. De flesta personer som läsaren möter i boken löser sina problem genom att i samtal reflektera över hur de egentligen vill leva för att sedan ta ansvar för sig själv och sin omgivning och förändra det som förändras kan. I de fall ansvarstagande och förändring är omöjligt, av materiella eller relationella skäl, förändrar i stället personerna sitt förhållningssätt till dessa omständigheter.

Detta är även författarens övergripande råd, och dennes uppmaning till läsaren kan sammanfattas som “stanna upp i det svåra, hitta det du kan förändra, ta ditt ansvar och förändra detta!” Även här tycker jag det märks att boken främst riktar sig till dem som upplever mindre, men påtagliga, kriser i livet. Uppfordran att ta ansvar för sig själv och sina tankar kan vara god och hjälpsam i vissa lägen, såsom när en är stressad över ett arbete en inte ens trivs med och behöver prioritera om sin tid, medan samma uppmaning snarare utgör ett hån i andra, svårare situationer.

Boken marknadsförs som en både praktisk och teoretisk guide, och även om den vägleder läsaren in i upptäckandet av skav och kriser är det inte alltid helt uppenbart vad det är för praktiska råd läsaren ska ta till sig när hen väl insett att hen har ett existentiellt skav. Ibland exemplifieras användbara övningar och frågor, ibland inte. Men eftersom de lyckliga sluten på berättelserna i boken alla är ett resultat av vägledda samtal och övningar vars innehåll till merparten är dolda för läsaren verkar det rimligt att anta att ett praktiskt råd är att uppsöka vägledning.

En krass läsning kan uttolka boken som del i en reklamkampanj för att uppmuntra existentiell vägledning. En annan, snällare tolkning, är att boken uppmanar läsaren som upptäckt skav i vardagen att läsa vidare själv eller nöja sig med de tips på reflektioner som boken faktiskt erbjuder.

Som helhet är utformningen och upplägget av boken bra och främjar dess syfte. Genom att börja i det vardagliga och igenkännbara för att sedan gå vidare in i abstrakta resonemang leds läsaren successivt in i reflektion kring sitt eget liv. Eftersom de olika berättelserna berör vitt skilda men allmänmänskliga teman, som exempelvis döden och behovet av kreativitet, bör de flesta hitta åtminstone en historia som de relaterar till och dras in av.

Tyvärr är de röda trådarna inte alltid självklara och jag upplever att kapitlens underrubriker, teman och berättelser inte alltid hänger ihop. Kanske är detta poängen, att livet är stökigt och att samma person kan uppleva en mängd olika skav och känslor. Men eftersom historierna inte är verkliga fall utan syftar till att fungera som relaterbara exempel tror jag att de, i vissa fall, hade kunnat gynnas av att spetsas till ytterligare eller kortas ned för att tydliggöra tematiken och därmed göra varje kapitel mer riktat mot ett särskilt reflektionsområde. Med det sagt fyller berättelserna en viktig funktion och förankrar resonemang som förs med relaterbara känslor och upplevelser, vilket i sin tur gör innehållet mer begripligt och lättillgängligt. Detta ser jag som bokens stora förtjänst.

Sammanfattningsvis är boken enkel att ta till sig. Vem som helst skulle kunna plocka upp den, läsa ett kapitel och introduceras till nya sätt att se på sitt liv. Den uppfyller därför sitt löfte om att vara ett verktyg för att läsare ska börja reflektera kring och utöka förståelsen för sin egen livssituation och sina skav i relation till breda existensfilosofiska teman. Boken kan rekommenderas till både novisen och veteranen inom existensfilosofi eftersom den knyter an den så ofta abstrakta filosofin till vardagen – vilket gynnar varje läsare, oavsett nivå.

Dock avråder jag dem som har svårt för självhjälpstrenden, smetiga uttryck som “tiden är en dans” eller existensfilosofi överlag, från att läsa boken. Detta eftersom engagemang samt en tilltro på och uppskattning av formen, är a och o för att få ut något av läsningen.

Om författaren

Maria Lindquist är existentiell vägledare med utgångspunkt i Norrköping. Hon har en bakgrund som gymnasielärare och har studerat existensfilosofi, existentiell psykologi och psykoterapi via Södertörns högskola och Mälardalens universitet. Hon leder samtal i de stora livsfrågorna och hjälper människor i situationer som kan vara svåra att hantera på egen hand. Filosofi för livskrisare är hennes första bok.

Om förlaget

Eget Förlag ger ut snabblästa handböcker på temat kunskap på nolltid. Enligt förlaget är syftet med deras utgivning att erbjuda läsare ny och konkret kunskap som de kan använda direkt. Förlaget grundades 2011, finns i Norrköping och har gett ut ett åttiotal böcker.