Hållbarhet i universitetssammanhang. Ursäkta? Visst, jag kan tänka mig att universitetsämnen som hållbar utveckling (som sådant) eller energi och miljö har med just hållbar utveckling att göra. Alternativt hur hållbarhet som begrepp kan förstås tillräckligt brett för att inkludera frågor om jämlikhet. Men utöver sådana områden, hur kan hållbarhet vara ett ämne med generell relevans i en högre utbildningskontext? Ungefär så gick åtminstone mina första tankar när jag under en kurs för universitetslärare blev introducerad för ämnet. Lite korkad som jag är lät jag alltså min okunskap fördunkla mitt sinne. Men med tiden skulle jag inse att det fanns djupare, filosofiska resonemang bakom chimären jag själv hade byggt upp. Låt mig här förklara.
Jag fick förklarat för mig att organisationen UNESCO har beslutat att högre utbildning, precis som andra samhällsinstitutioner, i dag är bundna till att genomföra sin undervisning på ett sätt som främjar hållbar utveckling. Dessvärre är ett sådant krav intetsägande utan vidare utläggningar om vad undervisande för hållbar utveckling innebär. Lyckligtvis finns sådana utläggningar. Högre utbildning ska, förutom att utbilda människan i det ämne hon valt att studera, genom sin undervisning fostra olika typer av allmänna kompetenser. Relevanta kompetenser är, bland andra:
- Kritiskt tänkande. Förmågan att ifrågasätta normer, åsikter och handlingssätt, samt att kunna reflektera över sina egna handlingar och observationer.
- Normativt tänkande. Förmågan att förstå och reflektera över normer och värden som ligger till grund för mänskliga handlingar i konfliktsituationer och osäker kunskap.
- Systemtänkande. Förmågan att analysera komplexa system och kunna förstå sätt på vilket system är del av olika områden, samt att kunna hantera osäkerhet.
- Självmedvetenhet. Förmågan att reflektera över sin egen samhällsroll samt kontinuerligt kunna värdera och motivera sina handlingar, känslor och önskningar.
Filosofiskt utbildade personer inser snabbt att ovan nämnda kompetenser är sådana en filosofiutbildning just erbjuder. Detta understryker vikten för filosofi med hänsyn till UNESCO:s hållbarhetsmål. Men det här är inte tänkt att vara en ryggdunkande text för oss filosofimänniskor. Sådana texter finns redan. Det som väckte mitt intresse var i stället varför just dessa (med flera) kompetenser anses vara högre utbildnings version av det större och globala hållbarhetsansvaret, enligt UNSECO. Varför behöver samhällsmedborgare erhålla dessa kompetenser för att mänskligheten ska kunna nå globala hållbarhetsmål? Jag fick aldrig riktigt svar på denna fråga, men uteblivandet av svar fick mig att tänka på filosofen Bertrand Russell.
I en essä från 1933 förklarade Russell att den dåvarande globala utmaningen berodde på följande problem: de korkade är tvärsäkra medan de intelligenta är fulla av tvivel. Då var problemet fascism (vilket i och för sig tycks vara ett problem även nu). I dag är problemet en förutsagd ohållbar framtid.
Russells insikt är inte unik. Exempelvis tillhör Oscar Wilde mängden av tänkare med liknande påståenden. Poeten William Butler Yeats får utgöra ett sista exempel när han 1920 i The Second Coming skrev att de bästa saknar all övertygelse, medan de värsta är fyllda med passionerad intensitet. Påståendena av Russell, Wilde och Butler Yeats påminner även om vetenskapliga observationer av en psykologisk bias – Dunning-Kruger-effekten – som förstås som tendensen hos människor med låg förmåga (inom ett visst område) att överskatta denna förmåga hos sig själva. Det tycks vara just en överskattad förmåga som Russell, Wilde och Butler Yeats finner hos tvärsäkra människor med passionerad intensitet.
Insikterna från ovan nämnda tänkare och vetenskap har en sak gemensamt. De innehåller alla ett visst mått av vad jag här kommer att kalla för praktisk realism angående människan. En sådan realism försöker inte beskriva det som teoretiskt särskiljer människan från annat, må det vara Aristoteles förnuft eller Deutschs universella förklaringsförmåga. Nej, en praktisk realism tar hänsyn till hur den allra vanligaste människan tänker igenom sin vardag – hennes mest vanliga praktik. Om hon tycks handla utefter mönster som i någon bemärkelse anses irrationella, känslostyrda eller dumma (möjligtvis på grund av egen överskattad förmåga) flyr inte detta faktum den praktiska realismens lins. Sådant handlande ingår i stället när man med hjälp av denna typ av realism försöker dra slutsatser om vad som bör göras. Vidare så blundar inte heller realismen för den potentiella sanningen att den allra vanligaste människan faktiskt har passionerad intensitet; den omfamnar snarare ett sådant faktum.
Globala målbilder för hållbar utveckling kan inte uppfyllas i ett världssamhälle där en överväldigande majoritet av medborgarna saknar eller överskattar nödvändiga kompetenser för att ta hållbart rationella beslut.
I enlighet med en sådan realism möjliggörs en tolkning av vad som skulle kunna vara UNESCO:s förklaring av högre utbildnings hållbarhetsansvar. Globala målbilder för hållbar utveckling kan inte uppfyllas i ett världssamhälle där en överväldigande majoritet av medborgarna saknar eller överskattar nödvändiga kompetenser för att ta hållbart rationella beslut. Det spelar ingen roll hur mycket kunskapsmässigt handlingsförnuft en intellektuell minoritet besitter om problemets natur är av sådan art att allas handlande har betydelse. Och det spelar inte heller någon roll om den intellektuella minoriteten, faktamässigt, försöker förklara något för någon som är tvärsäker om hon ej är mottaglig, på grund av bristande förnuftskompetenser.
Poängen med UNESCO:s filosofi är inte att framkalla nästa rockstjärneprofessor i hållbar utveckling, utan i stället att höja den förnuftsmässiga lägstanivån hos samhällsmajoriteten.
Det är därför högre utbildning också bör, eller till och med måste, ta ansvaret att förverkliga dessa viktiga filosofiska kompetenser hos människor. Poängen med UNESCO:s filosofi är inte att framkalla nästa rockstjärneprofessor i hållbar utveckling (eller filosofi), utan i stället, i realismens vardagsgrå anda, att höja den förnuftsmässiga lägstanivån hos samhällsmajoriteten. Från en annan vetenskaplig synvinkel ska UNESCO:s hållbarhetsstrategi därför förstås som en enorm instans av det man inom beteendeekonomisk och psykologisk forskning kallar för boosting.
Får UNESCO:s underliggande filosofi några vidare konsekvenser? En intressant konsekvens är följande. En återkommande åsikt är att högre utbildning ska vara ett fullständigt fritt val från individens sida. Alltså, hon ska själv få välja vad hon vill förvärva för kunskaper. Men ovan nämnda filosofi kan inte lova en sådan absolut frihet eftersom friheten är villkorlig nödvändiga kompetenser för att främja hållbar utveckling. Skälet för att ge upp lite av friheten är ganska uppenbart.
På samma sätt som fascismen inte tog hänsyn till Russel så tar inte dagens globala problem hänsyn till en sådan frihet när människan, på egen hand, är inkapabel att införskaffa sig relevant och nödvändig kunskap. Hon måste få hjälp. Hon måste i sitt liv få en utsträckt hand som hjälper henne att ifrågasätta sig själv, och som vidare vägleder henne från att fastna i vad den praktiska realismen opartiskt skulle kalla för den konventionella fotbojan.
UNESCO:s Butler Yeats hade, tror jag, sammanfattat det som: De bästa saknar, rättfärdigat, dogmatisk övertygelse medan de fortfarande förstår nödvändigheten i att vägleda de värstas passionerade intensitet.
