Fredrik Österblom är doktorand i teoretisk filosofi vid Lunds universitet. Hans avhandling handlar om explikation, som är en metod för att precisera begrepp. Här skriver han om metametafysik.
Metafysik är det filosofiska studiet av verklighetens natur. Redan själva definitionen inbjuder till invändningar. Är det inte fysikens och de andra empiriska vetenskapernas uppgift att studera detta? Och hur kan filosofer ta reda på något om verkligheten från de skrivbords- och länstolar i vilka man brukar hitta dem? Den första frågan handlar om metafysikens ämnesområde. Är det samma som vetenskapens eller ett eget? Den andra frågan handlar om metafysikens metoder. Hur besvarar vi metafysiska frågor?
På senare år har frågor som rör metafysikens metoder, förutsättningar och legitimitet givits den gemensamma etiketten metametafysik (med två ”meta”). Om vi beskriver metafysiken som det filosofiska studiet av verklighetens natur kan vi beskriva metametafysiken som det filosofiska studiet av metafysikens natur.
Vilken typ av frågor är det då som debatteras inom metafysiken? Här är några exempel. Finns det utöver konkreta objekt också abstrakta objekt såsom matematiska tal och egenskaper? Är det förflutna och framtiden lika verkligt som nuet? I kraft av vad är en händelse orsaken till en annan händelse? Under vilka omständigheter bildar flera objekt ett nytt objekt?
Om frågor som dessa inte går att besvara genom vetenskapen så är frågan om de går att besvara överhuvudtaget. Den primära skiljelinjen inom metametafysik går mellan de som svarar nej, pessimisterna, och de som svarar ja, optimisterna. För pessimisterna är utmaningen att specificera vad det är för fel på metafysiska frågor och debatter. För optimisterna är utmaningen att visa hur metafysiska frågor kan besvaras.
Denna konfliktlinje går tillbaka till en debatt i mitten av 1900-talet mellan Rudolf Carnap (pessimist) och Willard Van Orman Quine (optimist). Det finns även en tredje grupp av så kallade ny-Aristoteliker som anser att utgångspunkten i debatten mellan Carnap och Quine leder till ett felaktigt fokus. Vi återkommer till dem på slutet.
Pessimisternas kritik mot metafysiken bottnar ofta i intuitioner om att metafysiska frågor är felställda eller att de är ytliga och att inget står på spel. Vissa frågor ger upphov till sådana intuitioner i högre grad än andra och det är såklart möjligt att vara skeptisk till vissa metafysiska frågor utan att avfärda alla. Den övergripande kritiken kan delas in i tre huvudteser:
(1) Metafysiska dispyter är verbala dispyter. En dispyt är verbal när det råder enighet om alla relevanta fakta men oenighet om hur vi ska tala om dem, som när en skåning och en uppsvensk bråkar om huruvida bullar är söta eller salta. På ett liknande sätt talar filosofer i metafysiska debatter förbi varandra.
(2) Metafysiska teser är obevisbara. Frågorna må handla om hur världen är, men det är lönlöst att försöka besvara dem. Jämför med en debatt om huruvida antalet elektroner i universum är ett jämnt eller udda tal. Även om alla termer är entydiga så finns det ingen utsikt att besvara frågan, och det vore ett misstag att ägna en forskarkarriär åt den.
(3) Metafysiska frågor är triviala. Enligt denna uppfattning, som Carnap förespråkar, finns det visserligen svar på metafysiska frågor, men dessa säger oss inget om en oberoende verklighet. Svaren följer helt enkelt av reglerna för våra språkliga ramverk. Inom ramen för aritmetik är det trivialt sant att matematiska tal existerar: ”fem är ett tal, alltså finns det tal”. Och inom ett empiriskt ramverk är det trivialt falskt att de existerar, eftersom de inte är lokaliserade i rumtiden. Valet av ramverk är enligt Carnap en rent praktisk fråga, som metafysiker har misstagit för en teoretisk fråga.
Ingen av de tre teserna är dock enkel att använda för att avfärda metafysiken med, och de leder ofta till oönskade konsekvenser som att även delar av vetenskapen sveps med. Vilket för oss vidare till optimisterna. En möjlig förklaring till att det är så svårt att avfärda metafysiska frågor är ju att det faktiskt inte är något fel på dem.
Optimisterna anser att (åtminstone vissa) metafysiska frågor är substantiella, icke-triviala och möjliga att besvara. Enligt Quine och hans efterföljare avgör vi frågor om vad som existerar genom att se vad som måste existera för att våra bästa vetenskapliga teorier, formulerade i vår bästa logik, ska vara sanna. Enligt detta synsätt är metafysiken sammanhängande med empirisk vetenskap, och precis som vetenskapliga hypoteser bedöms metafysiska hypoteser efter sina teoretiska dygder, såsom enkelhet, förklaringsstyrka och hur väl de låter sig integreras med vetenskap, logik och andra filosofiska fält.
Enligt så kallade ny-Aristoteliska metafysiker har dock Quines fokus på vad som existerar fört in metafysiken på fel spår. De anser, precis som vissa kritiker av metafysiken, att existensfrågor är triviala (”Det är klart att bord existerar”). I stället är den intressanta och distinkt filosofiska frågan enligt dem vad som är fundamentalt och hur det som är fundamentalt ligger till grund för eller förklarar allt annat. En vanlig uppfattning bland ny-Aristoteliker är att vetenskapen förutsätter vissa grundläggande metafysiska kategorier som exempelvis objekt, egenskap och naturlag. Enligt vissa sägs metafysiken också föregå vetenskapen i bemärkelsen att den empiriska undersökningen av vad som är förutsätter metafysiska antaganden om vad som är möjligt. Och om metafysiken är ofrånkomlig så är det bara att gilla läget. För att citera ny-Aristotelikern Jonathan Schaffer: ”Substantiell metafysik är oundvikligt. Man kan åtminstone försöka göra det bra”.
