Lapo Lappin (@lapusinfabula) är filosofistudent vid Uppsala universitet och tidigare verksam vid Tidskriften Signum. Filosofiska intressen är religionsfilosofi, metafysik och filosofihistoria. Åke Gafvelin (@agafvelin) är filosofistudent vid King’s College, Cambridge och tidigare praktikant på Fri Tanke. Filosofiska intressen är metaetik, metafysik och pragmatism. De har redigerat boken Filosofi och pandemi som gavs ut på Norma bokförlag våren 2021.
Coronakrisen har betytt mycket för svensk filosofi. Från att ha varit relativt undanskymda dyker filosoferna numera upp i både tevesoffor och tidningsintervjuer, för att svara på allt från hur vi bör hantera etiska dilemman till vad tankar är för något. Detta uppsving är intressant, givet att den svenska kulturen inte är särskilt filosofisk. Hur ofta har man inte hört: “vad blir du på det?” som svar på att man läser filosofi? Filosofi anses vara något man bör ägna sig åt endast efter man gjort nytta. Och visst är det sant att pandemin delvis frigjort oss från nyttoskapande, kanske för att grubbla på filosofiska tankenötter. Men en mer direkt förklaring till filosofins återinträde är nog att coronapandemin visat att våra allra mest grundläggande praktiker – de som handlar om att upprätthålla livet själv – inte kan fortgå utan att vissa filosofiska frågor besvaras. Vi har ingen aning om vem som bör få den sista respiratorn. Men vi måste fatta ett beslut. Hur gör vi?
För att få någon klarhet i de frågor coronan får oss att ställa startade vi podcasten Det Metafysiska Laboratoriet. Där intervjuade vi elva av Sveriges mest profilerade filosofer om coronapandemin – tänkare från både praktiska och teoretiska hörn av den analytiska filosofin samt filosofer från den kontinentala traditionen. Vi berörde frågor i politisk filosofi och etik: Hur bör staten agera i en sådan här situation? Vilka normativa grundvalar vilar den så kallade “svenska strategin” på? Hur bör åldersprioriteringar se ut?
Dessa uppenbart praktiska frågor föranledde mer basala frågor om etikens grund. Innan vi ska börja svara på första ordningens moralfrågor, vore det ju bra att veta om det finns några svar att få. Så vad är det egentligen vi gör när vi fäller moraliska omdömen – hyser vi våra känslomässiga inställningar eller försöker vi beskriva ”etiska fakta”? Detta faller inom ramen för metaetiken som berör etikens grundläggande status. Här blev konflikten särskilt tydlig mellan moralrealisten Torbjörn Tännsjö och emotivisten Folke Tersman.
Därifrån rörde vi oss mot mer metafysiska territorium. När människor pusslar ihop upp livsvärldar som är styrda av Qanon och Bill Gates, kan vi säga att vi lever i en gemensam värld överhuvudtaget? Är kanske “alternativa fakta” isåfall teoretiskt möjliga? Här var Åsa Wikforss tydlig med att påpeka att en sådan idé inte går att upprätthålla, eftersom våra utsagor korresponderar till en verklighet som är oberoende av oss.
Andra ställde sig frågande till den korrespondensteori som underbygger detta antagande. Folke Tersman, med hänvisning till den amerikanske filosofen Nelson Goodman, menade att det är otvivelaktigt sant att stjärnhimlen till stor del är beroende av människans perspektiv och intressen. Och om vi går med på att stjärnhimlen är konstruerad av oss, vad stoppar oss från att säga att stjärnorna själva också bara en teoretisk konstruktion som fyller vissa vetenskapliga syften? “Varför tro att stjärnorna är mer en del av världens objektiva uppbyggnad än stjärnbilderna? Var ska man dra gränsen?”, frågade han.
Jonna Bornemark uttryckte också skepsis mot korrespondensteorin, eftersom den enligt henne tycks förutsätta en “språklös verklighet som vi helt kan spegla i språket”. Detta är “en helt vansinnig idé”, som tycks föra med sig grundläggande epistemiska problem: “Var vi står då, för att jämföra de här, det har ingen någonsin kunnat reda ut,” som hon uttryckte det. Så helt plötsligt har vi hamnat i ett mycket abstrakt område som placerats högst upp på den filosofiska agendan sedan Kant: frågan om hur det är möjligt för oss att representera verkligheten utan att i samma stund forma den efter våra egna kognitiva och språkliga kategorier.
Detta är möjligtvis en filosofisk tankenöt som man kan grubbla på efter man gjort nytta. Samtidigt är det inte tydligt att frågan är helt praktiskt irrelevant i pandemin. Coronarelaterade kampanjer mot desinformation, pseudovetenskap och informationskrigföring tycks förutsätta idéen om en verklighet som är oberoende av våra inställningar och tolkningar av den. Utan korrespondensteorin, kan vi försvara idéen om en objektiv sanning oberoende av de teoretiska ramverk vi väljer? Och om vi accepterar korrespondensteorin, kan vi underbygga de metafysiska antaganden som den kräver?
Självklart fick vi inga definitiva svar på några av de ovan nämnda frågorna, men vi har samlat ihop filosofernas förslag i boken Filosofi och pandemi som gavs ut av förlaget Norma den 22a april. Den presenterar tematiska utdrag från intervjuerna i en förlängd konversation med de medverkande filosoferna. Förhoppningsvis kan boken fungera som en lättillgänglig introduktion till de filosofiska frågor som corona öppnar upp för. Vare sig de är tankenötter eller frågor på liv och död (eller både och).
Medverkande: Per Bauhn, Jonna Bornemark, Karim Jebari, Ulf Jonsson, Erik J Olsson, Lars Sandman, Marcia Cavalcante Schuback, Fredrik Svenaeus, Folke Tersman, Torbjörn Tännsjö, Åsa Wikforss.
