Att försöka sätta fingret på skillnaden mellan analytisk och kontinental filosofi är ganska hopplöst. Det är förvisso uppenbart att distinktionen har betydelse för människors filosofiska identitet, inte minst för synen på den egna traditionstillhörigheten, och därmed även på vilken litteratur man bör läsa respektive undvika.
Samtidigt finns det så många olika förgreningar inom dessa två traditioner att det är oerhört svårt att inringa något slags kärna hos var och en. Vissa kanske skulle vilja hävda att det finns en avgörande skillnad i fråga om stil: Medan den analytiska filosofin är inriktad på begreppsanalys och argumentation, är den kontinentala filosofin mer essäistisk och spekulativ. Här har jag dock valt att lyfta fram en filosofisk sakfråga som i viss mån verkar dela de två traditionerna, och som rör arvet från Kant – med förbehållet att det jag säger naturligtvis är extremt kortfattat.
Immanuel Kant är förmodligen den sista stora filosofihistoriska gestalten som både den analytiska och den kontinentala traditionen kan göra anspråk på som en förebild. Inom den analytiska filosofin har hans distinktion mellan analytiska och syntetiska satser, och mellan kunskap a priori respektive a posteriori, varit helt centrala verktyg för analysen av kunskapens beskaffenhet, även om Willard Van Orman Quine kom att kritisera den förstnämnda distinktionen som en av empirismens två dogmer (och empirismen har haft en helt annan ställning inom den analytiska än inom den kontinentala traditionen).
Den fråga man då intresserar sig för gäller vad det överhuvudtaget innebär att ha en värld, snarare än vad det innebär att ha kunskap om världen.
Men även Kants kunskapsteoretiska projekt att grunda vetenskapen, eller att visa på möjligheten av objektiv kunskap om världen, har haft störst betydelse inom den analytiska filosofin. När John McDowell i Mind and World diagnostiserar den moderna filosofin som hemsökt av en ängslan rörande relationen mellan medvetande och värld, och mer precist i fråga om hur sinneserfarenheten kan fungera som en rättsinstans för våra omdömen om världen, sätter han fingret på en problematik som i första hand har varit en angelägenhet inom den analytiska filosofin, såvitt jag kan se.
Inom den kontinentala filosofin har man nämligen följt ett annat spår som utgår från Kant, transcendentalfilosofin. Med detta projekt grundlägger Kant ett utforskande av erfarenhetens subjektiva betingelser som har haft nästan oöverskådlig betydelse för denna tradition. Inte bara rum och tid utan även sådant som språk, kön och andra identiteter har prövats som möjliga aprioriska betingelser för det mänskliga subjektets möte med världen. Den fråga man då intresserar sig för gäller vad det överhuvudtaget innebär att ha en värld, snarare än vad det innebär att ha kunskap om världen.
Vad vi här möjligen också kan urskilja är två olika uppfattningar om förhållandet mellan filosofi och vetenskap: Medan man inom den analytiska filosofin åtminstone emellanåt stöter på uppfattningen att filosofin ska ge ett positivt bidrag till utvecklingen av andra vetenskaper, är den överlägset vanligaste uppfattningen inom den kontinentala traditionen att filosofins uppgift är att kritiskt granska vetenskapens anspråk, genom att synliggöra dess mest grundläggande antaganden.
Det är tämligen vanligt att lokalisera delningen i dessa två traditioner hos Edmund Husserl och Gottlob Frege, vilka förenades i sin kritik av den så kallade psykologistiska tolkningen av logiken, enligt vilken den senare bottnar i vårt psykes faktiska beskaffenhet. Men medan denna kritik ledde Frege till att utesluta kunskapens subjektiva sida från den filosofiska logiken, menade Husserl tvärtom att det bara är en analys av subjektiviteten som kan ge oss en förståelse av bland annat sådant som logikens idealitet, eftersom det bara är i våra subjektiva akter som den objektiva världen framträder och får mening, just med sitt anspråk på objektivitet. Husserl delade alltså den analytiska filosofins intresse för möjligheten av objektiv kunskap, men detta intresse ledde honom in i subjektivitetens domän, och i det hänseendet blev han inte bara fenomenologins fader utan helt avgörande för den efterföljande kontinentalfilosofiska traditionen.
