Så länge jag kan minnas har jag, som så många filosofistudenter före mig, brottats med existentiell ångest. När jag var liten tog det lätt över, men jag förstod snart att vissa saker måste man bara acceptera. Vissa frågor var inte menade att besvaras. Vissa frågor skulle man inte ens ställa. “Nobody thinks what I think”, typ, och det var bara att bita ihop.
Men sedan började jag gymnasiet och andra året skulle alla läsa en kurs i filosofi. Ganska snabbt märkte jag att, inte bara är det någon som tänker vad jag tänker; en hel grupp av människor tänker vad jag tänker. De har ställt alla frågor jag själv aldrig kunnat släppa – de har till och med svarat, eller i alla fall försökt svara, på dem – och dessutom har de ställt frågor jag inte ens visste fanns att ställa. Jag har nog aldrig varit så lättad av min egen brist på originalitet.
Efter gymnasiet flyttade jag från Stockholm till Lund för att läsa PPE-programmet (Philosophy, Politics, Economics). Min filosofilärare hade sagt att hon tyckte att jag borde läsa teoretisk filosofi, och det var min plan. Även om de frågor jag brottats med som yngre främst var moraliska frågor om ojämlikhet och sociala normer kunde jag nu inte riktigt släppa Humes provocerande skepticism om orsaker eller alla märkliga teorier inom epistemologi. I min iver hade jag inte förstått att den filosofi som ingick i mitt program var praktisk filosofi. Alltför exalterad över kombinationen av det uteliv jag föreställde mig ingick när man väljer ett färdigt kandidatprogram och att läsa filosofi på heltid hade jag kanske inte läst fullt så noga.
När jag insåg mitt misstag funderade jag faktiskt på att hoppa av för att i stället läsa både praktisk och teoretisk filosofi som fristående kurser. Men vid det laget, någon vecka in på terminen, hade jag redan träffat alldeles för många människor som jag inte var redo att skiljas ifrån och framför allt upptäckt hur bra jag trivdes med just praktisk filosofi. Jag var tillbaka till min barndoms frågor (nåja, en variant av frågorna, med något fler teknikaliteter). Men här var jag inte ensam.
Att välja filosofi var på så vis att välja otryggheten.
Tre år senare lade jag fram min kandidatuppsats. Då var det bara jag kvar från PPE-programmet som hade valt att fortsätta med filosofi. Det hade jag inte väntat mig. Även om många såklart föredrog statsvetenskap eller nationalekonomi så var jag absolut inte ensam om min kärlek till filosofin. Men rädslan av att inte få ett (attraktivt) jobb var stor bland många av mina kurskamrater, som hade fått frågan “Vad blir man egentligen som filosof?” någon gång för mycket.
Jag hade inte heller något säkert svar på den frågan. Att välja filosofi var på så vis att välja otryggheten. Inte bara om framtiden utan också om den egna världsbilden: Det är att ständigt vara ett enda argument ifrån att tvingas revidera allt man tror på. Men vissa människor, mig själv inkluderad, verkar inte kunna sluta ställa frågorna. Att välja filosofi var därför i slutänden ett enkelt val, om det ens var ett val över huvud taget.
Aldrig tidigare har jag stött på människor som varit så generösa med sin kunskap.
Min magisterutbildning började, i skarp kontrast till kandidaten, i ensamhet. I Lund finns det inte något masterprogram i filosofi och magisterstudenter har i regel inga lärarledda kurser. I stället fick jag en lista på så kallade läskurser – som består av att man själv läser en bok och sedan skriver en rapport om den – och sedan var det, något skrämmande, bara att börja.
Men någon vecka in på terminen fick jag ett mail om att alla masterstudenter var välkomna på institutionens doktorandseminarium som hålls varje vecka. Efter ytterligare ett par veckor av att i ensamhet skriva på en läsrapport om Philip Pettit och republikanismen vågade jag mig till slut dit. Om jag skulle peka på ett avgörande moment på vägen mot doktorandstudier skulle det nog vara den fredagseftermiddagen. Seminarierummet på filosofiska institutionen var fyllt av människor som alla var betydligt mer filosofiskt erfarna än vad jag var – jag lyssnade i förundran när de pratade om filosofi med en självklarhet jag aldrig tidigare stött på – och tänkte att det här vill jag också kunna. Som tur var så skulle det visa sig att de faktiskt var villiga att lära mig. Aldrig tidigare har jag stött på människor som varit så generösa med sin kunskap.
Den första fredagseftermiddagen fortsatte långt in på natten (jag vaknade upp nästa morgon med elva missade samtal, mina tidigare planer snabbt bortglömda), och jag fortsatte komma på seminarierna, jag fortsatte följa med ut, och över alldeles för många öl på Lunds alla barer så lyssnade jag, och efter ett tag vågade jag ge mig in i diskussionerna. Jag mötte inget annat än välkomnande.
Många tänker sig att filosofi är något som bedrivs i ensamhet. Det är förstås inte sant. Idéer utvecklas bäst i konversationer, genom såväl motstånd som uppmuntran. Möjligheten att få komma på fredagsseminarierna, att få vara med på institutionen – om än på ett hörn – var det som fick mig att inse att det faktiskt gick att fortsätta med filosofi. Kanske behövde det inte ta slut här. Om jag skulle ge ett enda tips till masterstudenter som vill fortsätta med filosofi skulle det vara att nyttja den möjligheten.
Det finns så mycket intressant och rolig filosofi, och som student behöver man inte veta vad som är allra roligast.
Jag avslutade mina magisterstudier med en uppsats i metaetik om (den begränsade!) relationen mellan rationalitet, skäl, och moral. Ett år tidigare hade jag skrivit en kandidatuppsats där jag försvarade Peter Singers jämlikhetsprincip. Baserat på mina sista uppsatser från magistern skrev jag två forskningsartiklar: en filosofihistorisk artikel om Nietzsche och Sellars’ medvetandefilosofi och en artikel i värdeteori om värdeinkommensurabilitet. Att försöka skriva artiklar, trots att man kanske inte känner sig helt redo, är nog något av det mest lärorika man kan göra – det skadar aldrig och lönar sig ofta. Men uppenbarligen kunde jag inte riktigt bestämma vad för sorts filosofi jag ville syssla med. Det fanns för mycket som lockade och drog samtidigt. Fortfarande var det enda jag visste det jag hade vetat från allra första början, nämligen att jag ville göra filosofi.
Så, jag fortsatte på temat absolut-inget-tema och skrev mitt projektförslag om ursäkter (“apologies”). Ursäkter är en stor del av vårt moraliska liv och hur vi navigerar våra moraliska relationer. Vi ber om ursäkt när vi kommer för sent till ett möte, när vi råkar trampa en främling på foten och när vi bryter ett viktigt löfte vi gav till vår partner. Trots att dessa ursäkter är så olika så har de alla en potentiell förmåga att generera skäl för förlåtelse och reparera relationer. Men hur kan det vara så? Var kommer den kraften ifrån? Vem kan egentligen be om ursäkt, och för vad? Det är med det projektet jag nu ska börja som doktorand.
Jag brukade vara (och är ibland fortfarande) avundsjuk på mina blivande kollegor som hittade sina husgudar tidigt, de som inte bara visste att de ville göra filosofi utan också precis vilka frågor de ville besvara. Därför var jag lite fundersam när jag först fick förfrågan att skriva om vägen till att doktorera. Min väg har ju varit så spretig. Men det har visat sig vara en möjlig väg det också. Det finns så mycket intressant och rolig filosofi, och som student behöver man inte veta vad som är allra roligast. Själv ska jag precis börja en (minst) fyra års lång resa som jag inte har någon aning om var den kommer att landa. Vem vet vad i min världsbild som kommer kunna bestå? Oavsett vilket är jag tacksam för att få göra den resan i samtal med andra.
