Jag inledde på allvar min offentliga bana som filosof i samhällsdebatten 1989, då jag introducerade bioetiska frågeställningar för allmänheten. Innan dess hade jag som ”vänsterdocent” tagit viss del i offentlig politisk debatt, men mer i det fördolda. I ett slag hamnade jag i centrum för det offentliga intresset då jag på DN Debatt argumenterade för ett frihetligt synsätt på fosterdiagnostik och selektiv abort.
Reaktionen blev häftig. Alf Svensson, ledare för Kristdemokraterna, krävde att jag skulle avsättas från min docentur vid Stockholms universitet. Det kunde tyckas hotfullt men jag erfor ett slags livsluft i vilken jag kunnat verka sedan dess. Ett hot var nog att man kunde tystas (men knappast avsättas) om man hävdade inopportuna åsikter offentligt.
Tack vare just DN Debatt kunde jag ändå fortsätta att skriva om känsliga ting. Om detta berättar jag i del två av mina intellektuella memoarer, Etikprofessorn. Länge var jag tämligen ensam filosof i offentligheten. Nu tillkommer många nya röster. Det finns plats för oss och ett stort intresse av att lyssna till vad vi har att säga.
Vad slags motstånd kan man förvänta sig? Risken är att man blir tystad men den risken övervann jag och av detta följer att den kan övervinnas. Vad kan man bidra med? Det viktiga är att göra olika möjliga ståndpunkter tydliga, att granska och värdera argument där sådana alls framförs, att argumentera där argumentation lyser med sin frånvaro. Man måste våga närma sig känsliga frågor med kyla och saklighet. Allt detta har jag efter bästa förmåga gjort.
Notabelt är att den offentliga filosofin, som förr hade en plats på de stora tidningarnas kultursidor (Hedenius vs Harald Ofstad i polemik om svåra existentiella frågor) nu är hänvisad till debattsidor. Se där ett bestående resultat av postmodernisms och antiintellektualisms intåg i kulturlivet! Där uppfattas filosofi per definition som obegriplig och högtravande. Men detta är inget att gråta över. På debattsidorna når vi en vidare publik än vad vi åtminstone idag skulle göra om vi fick tillgång till kulturens finrum.
