Föreställ dig att du råkar överhöra den här korta konversationen:

Anna: Min kyckling är borta!

Boris: Hm, det är ju rätt sus.

Vad Anna och Boris egentligen menar är inte helt uppenbart. Utan ytterligare kontext är det oklart om det Anna säger sig ha förlorat är ett livsmedel (till exempel en kycklingfilé) eller ett levande djur. Det här beror på att uttrycket ”kyckling” är ett polysem, det vill säga ett flertydigt uttryck med flera relaterade betydelser. Till skillnad från entydiga uttryck som till exempel ”soffa” så kan ”kyckling” användas i flera strikt taget skilda betydelser. 

Vidare är det inte heller uppenbart vad Boris menar med att beskriva situationen som ”rätt sus”. Det beror på att uttrycket ”sus” (förkortning av engelskans ”suspicious” och uttalat därefter) varken är ett allmänt känt eller använt uttryck i svenskan. I stället är det ett slangord använt bland svenska ungdomar, framförallt de som är aktiva på sociala medier, för att beskriva något som framstår som märkligt, misstänksamt, eller skumt.

Så här långt kan vi ganska väl beskriva vad som är anmärkningsvärt i konversationen mellan Anna och Boris. Men vad betyder det egentligen att ett uttryck är polysemt? Och varför använder vi egentligen slangord när det oftast komplicerar kommunikation? 

Det är de frågorna mitt avhandlingsarbete kretsar kring. Båda fenomenen skapar särskilda utmaningar för språkfilosofin och är värda att titta närmare på. Här sammanfattar jag två av mina mest centrala slutsatser. 

Om vi börjar med polysemi så ska det först sägas att det är svårt att förstå. Tittar vi närmare på ett ord som ”kyckling” är det inte uppenbart om det har flera olika betydelser eller om det snarare har en enda, flexibel betydelse. Ens intuitioner kan luta lite åt båda hållen. 

Många forskare har dock lutat åt det senare hållet, och den vanligaste uppfattningen bland både lingvister och filosofer är att polysema uttryck skiljer sig från andra former av flertydighet i hur de lagras i hjärnan. Alltså, i det som brukar kallas det mentala lexikonet.

Idén är denna: Vissa uttryck, till exempel “fil” och “gift”, är flertydiga mellan helt orelaterade betydelser. Sådana uttryck kallas för homonymer och de beskrivs bäst som två helt skilda ord som bara råkar låta och skrivas likadant. Den vanligaste uppfattningen är således att homonymer också lagras i hjärnan som två separata ord. Polysem förstås däremot bäst som ett ord associerat med flera relaterade bemärkelser. Så när vi säger ”Min kyckling smakar bra” och ”Min kyckling är snäll” använder vi inte två olika ord utan ett och samma ord i två olika bemärkelser. På så vis är polysem också mentalt representerade. 

Det här synsättet på polysemi kallas för en-representationsmodellen. Modellen tycks ha stöd i en omfattande psykolingvistik forskning om polysemi. Polysema uttryck har nämligen konsekvent visat sig vara lättare och snabbare att både bearbeta och tolka jämfört med homonymer. En en-representationsmodell för polysem och en så kallad fler-representationsmodell för homonymer anses därför i allmänhet vara nödvändigt för att förklara hur de här skillnaderna uppstår.

Den här analysen får dock rätt omfattande konsekvenser för språkfilosofin i stort. Om en en-representationsmodell krävs för att förklara hur vi mentalt representerar polysem, så är det också rimligt att anta att vi behöver en liknande modell för att beskriva hur polysemi representeras i språket i stort. Att anta att polysem är ord med flera relaterade bemärkelser skulle dock innebära att ett polysem bara har en bestämd betydelse relativt till en talares kommunikativa avsikter i den yttrandekontext i vilket ordet används. 

Ordet ”kyckling” skulle alltså på den här analysen inte ha en bestämd betydelse annat än relativt till en bestämd yttrandekontext. För att veta vad Anna säger i exemplet ovan skulle det inte räcka med att avgöra vilket ord hon använder (så som det skulle vara i det fall Anna använde en homonym), för vi måste också klura ut i vilken bemärkelse Anna använder “kyckling”.

Det empiriska stöd som en-representationsmodellen anses ha har därmed åberopats till försvar för den filosofiska tesen att språklig mening är i grunden kontextberoende. Tesen brukar kallas för språklig kontextualism.

I min avhandling visar jag dock att den vedertagna uppfattningen om polysemi inte kan förklara den tillgängliga forskningen på ett tillfredsställande sätt. Kärnantagandet att polysemi har att göra med ett ord med flera bemärkelser bör därför överges och i stället ersättas med en alternativ förklaringsmodell som faktiskt är förenlig med den empiriska evidensen. Jag ger också ett antal förslag på hur en sådan modell skulle kunna se ut.

Centralt i mitt argument är att avvisa ett utbrett men felaktigt antagande: Att skillnader i hur vi bearbetar olika former av flertydighet endast kan förklaras genom motsvarande skillnader i hur de mentalt representeras. De alternativa förklaringar jag föreslår vidhåller i stället att den relevanta skillnaden mellan polysem och homonymer är att polysem är associerade med flera olika betydelser som är, eller uppfattas vara, relaterade. 

Den här typen av kognitiva förbindelser mellan betydelser räcker för att förklara varför polysema uttryck uppvisar bearbetningsfördelar jämfört med homonymer. Detta utan att dra för stora slutsatser om hur polysemi lagras i det mentala lexikonet eller hur det fungerar i språket i stort. Det stöd som exempelvis språkliga kontextualister anser sig ha från forskningen om polysemi tycks därför inte vara befogat.

Den andra centrala slutsatsen som jag gör i avhandling handlar om slang. Fenomenet har länge fascinerat lingvister på grund av sin dynamiska och socialt betydelsefulla karaktär. Däremot har slang inte fått speciellt mycket filosofisk uppmärksamhet. 

Inom lingvistiken är det i dag väl etablerat att slang fyller en så kallad gruppidentifierande funktion, varigenom talare positionerar både sig själva och andra i det komplexa nätverk av grupper och relationer som utgör vårt samhälle. Hur den funktionen faktiskt fungerar finns det dock ingen gemensam uppfattning kring.

Jag föreslår ett sätt att förstå den här funktionen som grundar sig i två antaganden: Det första är att slangord är ord vars användning är nära sammankopplat med tillhörighet till en viss social grupp. Det andra är att kompetenta slanganvändare inte enbart har förståelse för vad slangord betyder utan också för av vilka, och i vilka sammanhang, orden används. Den talare som använder exempelvis ”sus” utan att veta att ordet används av framför allt ungdomar löper stor risk att både skapa förvirring (bland till exempel äldre talare) och att skämma ut sig (inför yngre talare).

För att klargöra vad den gruppidentifierande funktionen vi är intresserade av egentligen är gör jag först en uppdelning mellan tre typiska effekter som slanganvändning har. Dessa är:

1. Att en talares användning av slang vanligtvis avslöjar talarens tillhörighet till en grupp, till exempel en social grupp, åldersgrupp eller intressegrupp.

2. Att en samtalspartners kompetens (eller inkompetens) med slang vanligtvis avslöjar dennes tillhörighet (eller brist på tillhörighet) till en grupp. 

3. Att en talares användning av slang bland likasinnade vanligtvis förstärker den sociala identiteten och sammanhållningen inom gruppen de tillhör.

Alla tre har tillskrivits slang tidigare, och det är förhållandevis allmänt accepterat att dessa effekter uppstår systematiskt, och till synes oberoende av huruvida en talare avser att de ska uppstå eller inte. Med det i åtanke föreslår jag att vi bör se till den lexikala metadata som slangord är associerade med för att förklara deras effekter. Begreppet syftar på information om ett ords användning som går utöver dess faktiska betydelse och som en talare måste behärska för att anses vara fullt kompetent med ordet i fråga. 

Vanliga exempel på metadata som ett ord kan ha är att förolämpande ord, till exempel “glasögonorm”, är just förolämpande och att ett ord som ”ehuru” är arkaiskt (det vill säga, ålderdomligt). Jag argumenterar att det finns goda skäl att anta att slangord har metadata som relaterar till den grupp människor som ordet används av. Att vara fullt kompetent med ett slangord kräver alltså kunskap om gruppen som ordet används inom. 

Kompetenta slanganvändare kan därför förväntas vara i position (samt benägna) att dra slutsatser om andra personers grupptillhörighet, intressen eller värderingar på basis av deras användning eller behärskning av slangord. Slangords typiska effekter kan således förklaras helt i termer av dessa slutledningsprocesser, vilket ger oss en enkel men också attraktiv förklaring av hur slangs gruppidentifierande funktion fungerar.

Förslagen jag lägger fram i avhandlingen handlar till stor del om samma grundläggande insikt: Att våra trosuppfattningar om vad ord betyder, hur de står i relation till varandra samt hur de används spelar större roll för språklig användning, tolkning och kompetens än vad filosofer vanligtvis antar.

När vi väl uppmärksammar detta blir det tydligt att filosofer inte alltid har utforskat alla alternativa tolkningar av den evidens som kommer från, till exempel, psykolingvistiken. Men vi får även en ny förståelse kring hur vi använder språket för att navigera i vår sociala värld.