Filosofin i Sverige och utomlands

Martin Peterson

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar själv för åsikterna i den.

Martin Peterson är professor vid Department of Philosophy, Texas A&M University. Här berättar han om sina erfarenheter från att ha varit verksam som filosof vid universitet i fyra olika länder.

Efter min disputation 2003 har jag arbetat vid fem universitet i fyra länder: Sverige, Storbritannien, Nederländerna, och USA. Det finns stora skillnader mellan de akademiska systemen och filosofiska traditionerna i de olika länderna, men det är inte uppenbart vilket system som är bäst.

Sverige är ett litet land. Alla känner alla. Detta är på det stora hela positivt. Samtidigt leder litenheten till att makt över pengar och resurser är koncentrerad till ett litet antal centralt placerade personer, vilket jag tror leder till viss intellektuell inavel och ovilja att utforska utmanande idéer. Fokus ligger ofta på att söka externa pengar, vilket tenderar bli viktigare än forskningen i sig. Den internationella utblicken i Sverige är också snäv. Den bredd som filosofin har i USA märks inte i Sverige. Samtidigt bör det påpekas att kvaliteten på den filosofiska forskningen i Sverige är förvånansvärt hög givet vårt lands litenhet och allmänna obetydlighet. Så det finns all anledning att vårda de delar av systemet som fungerar väl.

Min erfarenhet från Storbritannien begränsar sig till tre år som post doc i Cambridge (2005–2008). Vad jag framförallt minns är att jag hade väldigt trevligt. Ingen annat universitet jag arbetat vid har erbjudit så goda möjligheter till nätverkande. Ur strikt akademisk synpunkt kan man dock tycka att det goda självförtroendet i Cambridge ibland inte återspeglas i faktiska resultat. Mycket var och är bra, en del är rent lysande, men ganska mycket är enligt min uppfattning på ungefär samma nivå som i Sverige. Mitt intryck (baserat på betydligt mindre evidens) är att detsamma gäller Oxford, även om miljön där nog är något starkare. Det brittiska systemet är precis som det svenska toppstyrt, men landets storlek gör att antalet inflytelserika personer blir större, vilket nog är bra för alla inblandade. 

Nederländerna är ett mycket trevligt land att bo och arbeta i. Under min tid vid TU Eindhoven (2009–2014) bodde jag mitt i medeltidsstaden ‘s-Hertogenbosch. Holländare är lätta att ha att göra med och mitt allmänna intryck av det akademiska systemet är gott, men jag är inte riktigt lika positiv till filosofiämnet. Det lider tyvärr av ett naturvetenskapligt komplex som gör att unga filosofer förväntas tillhöra en ”grupp” som leds av en professor, likt en fysiker eller kemist. Liksom i Tyskland har professorn lika mycket makt som en kejsare. Detta är ingen bra grund för nytänkande. Alltför mycket tid går åt till att trampa runt i hjulspår någon annan redan plöjt upp. (Ett par positiva undantag är VU Amsterdam och Groningen.)

Sedan 2014 jobbar jag vid Texas A&M University. Förutom att lönen är ungefär den dubbla jämfört med Europa är friheten i tänkandet också större. Jag förväntas inte anpassa mina intressen till mina kollegors. Intellekull självständighet värderas högre än i Sverige, ibland till den gräns där det blir svårt att skilja mellan självständigt tänkande och nonsens. De organisatoriska skillnaderna är också stora. Alla fast anställda lärare (tenured professors) får rösta i nästan alla frågor, inklusive frågor som rör anställningar, befordringar, och rekommendationer om löneförhöjningar. En positiv effekt av detta är att klimatet på arbetsplatsen blir gott. Det ligger i allas intresse att hålla sig väl med sina kollegor. Avsaknaden av externa sakkunniga vid anställningar tror jag också är av godo. Vi är mycket måna om att aldrig anställa våra egna studenter, vilket man knappast kan säga om svenska universitet. Det svenska systemet med externa sakkunniga tycks påfallande ofta leda till att den lokala kandidaten anställs efter att noga utvalda sakkunniga legitimerat processen. 

Låt mig avslutningsvis säga att mina mest kreativa perioder ofta varit de första åren vid en ny arbetsplats innan allt blivit rutin. Att byta intellektuell miljö emellanåt är av godo, jag önskar att fler akademiker vore beredda att göra det lite oftare.

Bidra till att främja filosofins roll och närvaro i samhället.

Foto: Miikka Luotio/Unsplash
Privata universitet i andra länder har inte kunnat värja sig mot makthungriga politiker, menar Erik Angner. Olle Risberg replikerar att det finns fler – och mer lovande – alternativ till status quo, och att pratet om ”privata universitet” har snedvridit debatten.
Olle Risberg
Foto: Kristian Pohl/Regeringskansliet
Regeringen har delat ut uppdraget att utforma ett medborgarskapsprov till två svenska universitet, något som väckt protester. "Våra universitet är statliga myndigheter som lyder under regeringen", svarar migrationsminister Johan Forssell. Erik Angner, professor i praktisk filosofi på Stockholms universitet, menar att Forssells uttalande är en auktoritär förskjutning och att vi tillsammans behöver sätta ned foten innan det är för sent.
Erik Angner
Foto: Markus Spiske/Unsplash
Att svara på klimathotet kräver att vi radikalt ställer om vårt sätt att leva, men samtidigt att vi hanterar de förväntningar som människor har på vad ett gott liv innebär. Eric Brandstedt skriver om hur vi kan förstå spänningen och hur frustrerade förväntningar kan stå i vägen för en lyckad klimatomställning.
Eric Brandstedt
Foto: Bundesarchiv, bild 146-1969-065-24 / CC-BY-SA 3.0
Den här krönikan är från Svensk filosofis nyhetsbrev den 15 april 2025. Nästa nyhetsbrev skickas den 18 juni. Teckna en stödprenumeration innan dess för att ta del av de senaste uppdateringarna från filosofin och forskningspolitiken.
Jesper Ahlin Marceta
Foto: Processingly/Unsplash
Björn Brunnander saknar ett perspektiv i diskussionen: En begriplig definition räcker inte för att tal om existentiell hälsa ska vara en bra idé.
Björn Brunnander
Den senaste Augustprisvinnaren är rik på explicit filosofi. Men vilka är egentligen tankegångarna? Niklas Dahl lyssnar in romanen och nystar ut tankarna.
Niklas Dahl
Foto: Sai Kiran Belana/Unsplash
William Bülow O’Nils eftersöker reda och förståelse i debatten om existentiell hälsa. Vilka dimensioner rör frågan? Vilken är fackfilosofens roll i det hela?
William Bülow O’Nils
Foto: Thierry Ehrmann
Emet Brulin är kritiker och utbildad i filosofi. Här varnar han för att filosofin måste stå emot kulturjournalistikens reduktiva logik och race mot botten.
Emet Brulin
Albert Camus menade att det finns människor som lever större och sannare än andra. De hör till Sällskapet. Jenny Maria Nilsson är kulturjournalist med ett särskilt intresse för filosofi – och för det Sällskap som Camus ville hedra.
Jenny Maria Nilsson
Foto: Noah Silliman/Unsplash
Är existentiell hälsa ett meningslöst begrepp? Kan filosofi hjälpa personer som lider av mental ohälsa? Här är Kalle Grills slutreplik i debatten.
Kalle Grill