Varför har varelser som vi ett begrepp som kunskap?

Det är inte svårt att förstå varför vi skulle behöva samla på oss information om världen. Vi hade haft svårt att leva och frodas om vi inte hade haft något att gå på när vi rör oss runt omkring i vår omgivning. Att dessutom kunna skilja på information som är säker nog att handla på från vad som likaväl skulle kunna vara en synvilla är minst lika viktigt. Alla varelser behöver vara responsiva mot sin omvärld. Så här långt håller jag med Balder Ask Zaar: Även djur och små barn har ett behov av, och en förmåga att samla, god information.

Men är kunskap inget mer än god information? Eller finns det mer till vårt kunskapsbegrepp än att den som vet har varit responsiv mot världen?

Naturligtvis måste man ha varit responsiv för att kunna veta. Men det verkar för mig som att det finns två saker som saknas från den här bilden för att vi ska nå hela vägen fram till vårt kunskapsbegrepp. 

Det första handlar om rättfärdigande. För att säga att någon vet något så kräver vi att de kan ge ett rättfärdigande av den uppfattning vi tillskriver dem. Det räcker inte med att de har förstått världen rätt – de behöver kunna ge oss skäl som talar för den förståelsen. 

Men att en uppfattning är rättfärdigad eller inte är en normativ fråga. När vi karakteriserar något som kunskap, som Wilfrid Sellars formulerar det, så ger vi inte bara en beskrivning av ett särskilt mentalt eller kognitivt tillstånd; vi placerar det i vår praktik av att erbjuda och utvärdera skäl för vad man får eller bör tro på. 

Den andra poängen kommer i stället från J. L. Austin och handlar om vilka konsekvenser som följer när vi gör anspråk på kunskap. 

När jag säger till dig att jag tror att det kommer bjudas på lunch på konferensen har jag inte svikit dig om det visar sig att jag har fel. Men det är annorlunda om jag säger att jag vet det och du sedan går hungrig för att du lämnade lunchlådan hemma. När jag hävdar att jag vet är det som att jag har gett dig ett löfte. Jag har tagit på mig ansvaret för att du kan förutsätta att påståendet är sant. Vi kan ha fel när vi hävdar att vi vet. Men vi får inte ha det.

Vad både Sellars och Austin pekar på är att när vi tillskriver och hävdar kunskap så kommer det med både bakåt- och framåtblickande åtaganden. Och det gör kunskap till en normativ status, eftersom vi har gjort något fel när vi inte kan uppfylla de åtagandena.

Hade vi alla levt som enstöringar som bara samlade sin egen information så hade vi klarat oss utmärkt utan de här normativa aspekterna av vårt kunskapsbegrepp. Om jag har sett att det finns en glänta i skogen och är trygg i att jag sällan ser i syne under rådande förhållanden har jag allt jag behöver för att kunna agera lyckat och självsäkert. Jag behöver inte kunna ge något rättfärdigande för varför det är så.

I så fall hade det räckt att vara responsiv mot världen och att kunna göra skillnad på vilken av den information vi samlat som är tillförlitlig och vilken som inte är det. Men då hade vi inte alls behövt ett begrepp som kunskap!

Men vi lever inte – och har aldrig levt – som epistemiska eremiter. Så vi har inget skäl att tro att det är den livsstilen som har format vårt kunskapsbegrepp. En av de främsta fördelar vi människor har är graden till vilken vi delar information med varandra, vilket gör att vi har möjlighet att agera på bättre grunder än andra arter. Om någon annan redan tagit fram informationen är den tillgänglig för flera, utan att de också behöver göra samma undersökande arbete.

Det är just genom delandet av information som rättfärdigande och ansvarsutkrävande kommer in i bilden. De är två metoder som låter oss kvalitetssäkra den information vi får från andra. Genom att kräva en informant på ett rättfärdigande så kan vi utvärdera deras epistemiska läge innan vi accepterar vad de säger som sant. Och att kunskapsanspråk medför ett ansvar att inte ha fel ger informanter skäl att inte dela information lättsinnigt. Om något går fel till följd av att vi agerat på informationen de gav oss så är de öppna för klander.

Att kunskapsbegreppet placerar information i sådana normativa nätverk är precis det som gör att vi har nytta av begreppet. För att vi ska ha nytta av att dela information med varandra så måste informationen vi ger och får överlag gå att lita på. Och för att den tilliten ska uppstå och upprätthållas måste våra kunskapsanspråk vara uppbundna i ett nätverk av rättfärdigande och ansvarsutkrävande. 

Om kunskap är det vi gör anspråk på när vi säger att vi vet, då är det som utmärker just kunskap från trosuppfattningar att det har en särskild normativ status.