Det är en spännande tid för Svensk filosofi.
Vi lämnar vår grundares sköte för att bli något eget, för att visa och vinna vår självständighet. Men till skillnad från vissa emancipatoriska projekt så hoppas åtminstone jag att det alltid ska vara uppenbart var vi kommer ifrån.
Jesper Ahlin Marceta (eller JAM som han är känd inom redaktionen) har drivit tidskriften med målet att göra filosofin rolig – eller roligare, också för de redan inbitna.
Jag började i redaktionen 2022, när Svensk filosofi precis började växa på riktigt. De senaste åren har jag gått en sorts skola i populärfilosofi. JAM har drillat oss alla till att närma oss filosofin på nya sätt – och återupptäcka den.
De flesta av oss kom till filosofin – upplevde först glädjen och frustrationen i att filosofera – inte genom Nikomachiska etiken eller via Kritik av det rena förnuftet. Än mindre genom, låt säga, “The Strike of the Demon: On Fitting Pro-Attitudes and Value” eller någon annan av de mest citerade vetenskapliga artiklarna från de senaste decennierna.
Vi fick våra övertygelser ifrågasatta och var tvungna att hitta nya, eller lära oss leva utan.
De flesta av oss kom till filosofin genom att tänka på sådant som ligger livet nära, även om det kan vara oerhört abstrakt. Vi grubblade och debatterade frihet, i relation till ansvar eller politik. Eller mötte moraliska dilemman som krävde ett svar, och som kanske stannade med oss långt efter att något svar kunde vara till hjälp. Vi fick våra övertygelser ifrågasatta och var tvungna att hitta nya, eller lära oss leva utan.
Kanske fastnade vi lite i språket eller kände verklighetens krav på våra ord. Som när Sabrina Carpenter i sin senaste hit velar mellan “stupid”, “slow” och “useless” – men landar i “manchild”, av alla ord. Varför?
Mitt uppdrag är nu att befästa det som skapats: Ett fönster för allmänheten att blicka in genom och för forskare att blicka ut ur. Arbetet med att säkra tidskriftens plats i filosofi-Sverige är redan i full gång. Svensk filosofi är här för att stanna.
Men det är ingen platå. Det blir också mitt uppdrag att utveckla Svensk filosofi, att sträva efter dess fulla potential. Att vårda det som finns samtidigt som vi hittar nya sätt på vilka filosofi kan göras på, utan kunskapsbarriärer eller betalväggar.
Ska vi börja med TikTok? Nej.
Vi kommer fortsätta att producera en mängd olika sorters texter – överblickande och argumenterande, personliga och debatterande. Den tredje uppgiften kan ta många olika uttryck, och vi stänger inga dörrar till filosofisk reflektion: Vi öppnar nya.
Kanske är det också dags att vi tydligare knyter filosofin närmare dess naturliga ursprung.
Vi fortsätter också med fler spännande artikelserier. I höst kommer ni bland annat att kunna läsa texter från disputerade filosofer utanför akademin, en omfattande artikelserie som Luise Mirow har tagit fram. Det är ett viktigt steg för att ytterligare belysa, inte bara mångfalden hos filosofin, men också hur mångbottnat filosofiskt tänkande är, alla de platser där det kan slå rot och frodas.
Kanske är det också dags att vi tydligare knyter filosofin närmare dess naturliga ursprung, dessa samtidigt vardagliga som existentiella och moraliska frågor som tenderar att ta tankarna till fånga.
Att Christoffer Wollters sexmissbruk täckt löpsedlarna på sistone kanske bör bjuda in till en filosofisk diskussion om otrohetens natur och moral? Kanske det. Men ni får hia er lite. Och hålla korpgluggarna öppna.
Jag är övertygad om att Svensk filosofi kommer att fortsätta nå nya höjder.
Jag är övertygad om detta – en epistemisk status som skriker ut efter rättfärdigande – för vi har en helt fantastisk redaktion, som arbetar målmedvetet och kreativt för att vi ska göra filosofi på svenska, och göra det både spännande och roligt.
Jag är övertygad, för runt om i landet, och långt bortom det, har vi goda vänner, tidigare redaktörer, engagerade läsare och, inte minst, helt strålande skribenter.
Det är tillsammans som vi gjort Svensk filosofi till vad det är. Det är tillsammans som vi kommer göra Svensk filosofi till allt som det kan bli.
