Marcus Willascheks bok, vars tyska originalutgåva utkom 2024 till 300-årsjubiléet av filosofens födelse, syftar till att ”göra Kants tänkande levande för moderna läsare utan större förkunskaper i filosofi”. Boken är (står det vidare i förordet) inte tänkt att vara en biografi över Kant, inte heller en lärobok eller ett bidrag till Kantforskningen.

Man skulle kunna vänta sig av en bok med den målsättningen att den skulle presentera några centrala områden i Kants filosofi på ett någorlunda lättfattligt vis. Kanske främst hans transcendentala idealism, hans försök att förena empirism och rationalism genom teorin om kunskapsförmågans uppdelning i en sinnlig och en intellektuell sida, kritiken av traditionell metafysik, den etiska teorin med begreppen om kategoriskt imperativ och autonomi, estetiken med dess analyser av det sköna och det sublima.

Vidare förväntar man sig något om hur dessa teorier förhöll sig till filosofin i Kants samtid och i den tidigare filosofihistorien, samt om varför tankarna i fråga fortfarande är av intresse i dag. Man skulle också räkna med att få veta något om Kants politiska tänkande och hans självpåtagna roll som representant för upplysningstidens ideal om ett mer förnuftigt inrättat samhälle. Och detta är också vad Willaschek ger i sin bok. Men han ger så mycket mer.

I stället för kanske 200 sidor som vore förväntat, får vi över 400 sidor. Trots att boken inte är tänkt att vara en biografi får vi veta en hel del om Kants liv (inte minst om hans akademiska karriär) och personliga egenskaper. Willaschek inleder ofta ett kapitel med att berätta något ur Kants liv vid en viss tidpunkt, för att därefter övergå till någon filosofisk fråga som han ägnade sig åt vid den tiden, varpå kapitlet avslutas med att återknyta till den biografiska episoden.

Detta grepp är tänkt att ge en konkretare ingång till de abstrakta teorierna, och samtidigt illustrera en av Willascheks käpphästar, att Kant även i sitt mest teoretiska tänkande aldrig släpper förankringen i livsangelägenheter och samhällsvisioner, i enlighet med den kantianska tesen om det praktiskas företräde över det teoretiska. Generellt fungerar detta bra, även om det någon gång kan kännas lite påklistrat.

Att boken är så lång beror inte bara på att en del biografiskt material inkluderats, utan än mer på att den är överraskande ambitiös vad gäller antalet filosofiska teser och teman hos Kant som tas med. Willaschek håller sig inte bara till de stora teman jag nämnde ovan, utan han vill ge läsaren information om i stort sett alla viktiga delar i Kants systembygge. Detta kan te sig som en tveksam strategi för en populär introduktion, men den lyckas i allmänhet tack vare Willascheks skicklighet i att kortfattat förklara filosofiska tankegångar på ett förenklat (men inte förvanskat) sätt.

Efter läsningen kommer jag egentligen bara på några få teman hos Kant som inte behandlas alls eller bara antyds lite väl snabbt: schematismen (teorin om hur kategoribegrepp får en åskådlig gestalt), formbegreppet i estetiken, och Kants teori om logik. Men det är inte givet att dessa saker behöver finnas med i en bok av denna typ, och det är förvånande att så många av Kants teser och argument har kunnat få plats utan att göra framställningen alltför tung.

Att Willascheks välskrivna, intresseväckande och faktiskt bitvis ganska underhållande text inte kommer att upplevas som för tung av den avsedda läsekretsen ”utan större förkunskaper i filosofi” är kanske inte uppenbart, men jag tror det finns goda chanser att den ska fungera på avsett vis. I vilket fall är det lovvärt att författaren vågat ha ambitionen att försöka förmedla så många sidor av Kants filosofi.

För Kant var filosofin ett systematiskt företag där de olika teorierna och teserna måste hänga ihop i en helhet där delarna belyser varandra, och det är ett skäl till att boken tar upp så många teman. Men detta avspeglar också Willascheks insats som redaktör för det stora Kant-Lexikon som utgavs av förlaget De Gruyter för några år sedan. Detta lexikon har en ambitionsnivå bortom alla liknande försök, med artiklar om samtliga termer i Kants omfattande filosofiska vokabulär, skrivna av specialister.

Willaschek refererar ofta till motsvarande artikel i lexikonet när han presenterar ett begrepp. Han är också en framstående Kantforskare i egen rätt, och vid några tillfällen hänvisar han till egna rön (till exempel om skillnaden mellan hur ordet ’kunskap’ används av Kant jämfört med i modern kunskapsteori).

Det är som sagt inte författarens avsikt att detta ska vara en lärobok, men det är svårt att tro att det finns någon läsare som inte lär sig något nytt om Kants filosofi av boken. Det är också slående hur mycket av innehållet i en introduktionskurs i filosofihistoria som kortfattat dyker upp i förklaringarna av Kants tankegångar, vilket gör boken ännu mer lärorik.

Teman hos Platon, Aristoteles, Thomas av Aquino, Descartes, Spinoza, Leibniz, Locke, Berkeley, Hume och Rousseau presenteras, ibland (som när det gäller Berkeley och Hume) kanske lite väl schematiskt, men tillräckligt för att placera Kants teser i ett sammanhang. En mer lokal tysk kontext som inte är lika välkänd men desto viktigare för Kant beskrivs också, med namn som Wolff, Lambert, Mendelssohn, Spalding, Hamann och Herder.

Willaschek utgår från idén om en revolution i tänkandet, och visar hur den yttrar sig i Kants så kallade kopernikanska omvälvning, enligt vilken vissa grundläggande drag i vår kunskap kommer från kunskapssubjektet snarare än från objektet (vilket utvecklas till transcendental idealism), men också i den praktiska filosofin genom tanken att moralen inte har någon yttre grund (till exempel nyttan eller Guds vilja) utan är autonom, det vill säga bygger på principer som är lika för alla och som man själv valt att följa av plikt. I båda fallen placerar Kant det mänskliga subjektet i centrum.

En tredje revolution, den franska revolutionen 1789, får en viktig roll i framställningen, då den fascinerade Kant och satte hans tankar om samhället på prov. I sin politiska filosofi hade Kant förklarat att en revolution är ett absolut lagbrott, då upphävandet av statsordningen innebär att mänskligheten störtas tillbaka till naturtillståndet, där ingen rätt finns.

Men hur mycket hans teori än förkastade revolutionen, kunde han inte låta bli att se den som ett hoppfullt tecken, då den visade att ett annat och mer förnuftigt styrelseskick var möjligt och kanske inte så avlägset (alldeles oavsett att det faktiska händelseförloppet ledde till massmord och knappast var särskilt förnuftigt). Willascheks slutsats blir att Kants attityd till revolutionen är ”kluven, men inte motsägelsefull”.

Lite osäkrare blir ställningstagandet till en annan paradox i Kants tänkande, hans teori om människoraserna. Kant försökte klassificera mänskliga raser utifrån yttre drag, främst hudfärg. Delvis var detta en skiss till en biologisk teori om ärftlighet, där vissa av Kants idéer är vetenskapshistoriskt intressanta. Men han kombinerade det med grovt rasistiska omdömen om de olika rasernas egenskaper och kapacitet till kulturell utveckling.

Kantforskningen har oftast sett dessa omdömen som beklagliga men tidstypiska fördomar, som inte har någon filosofisk vikt och kan sättas åt sidan utan att inkräkta på Kants etiska princip om alla människors lika värde. En nutida tendens är att i stället ifrågasätta att Kants fördomar så enkelt kan bortses ifrån, och vissa tolkar Kants utsagor om universellt människovärde som implicit exkluderande större delen av mänskligheten.

Willascheck presenterar de olika tolkningsalternativen men lämnar det som en öppen fråga, samtidigt som han pekar på att den indikerar ett djupare problem än hur pass rasistisk Kant var: nämligen att ”Kants människobegrepp vacklar mellan en rationell och en biologisk innebörd”. Denna dubbelhet är förstås central också vid tolkningen av den transcendentala idealismens tes att människans kunskapsförmåga möjliggör kunskap om objekt (varför dessa objekt inte kan räknas som ting i sig).

Det har nog framgått att jag tycker den här boken är väldigt välgjord och förtjänar att få många läsare. Willaschek är en mycket pålitlig guide genom Kants systems snåriga terräng. Möjligtvis är författaren ibland lite för villig att ge Kant rätt och att visa att filosofens handlande i stora drag harmonierade med hans etiska principer – undantagandes när han 1770 trixade till sig en bättre akademisk position. Men åtskilliga av Kants teser får också (välvillig) kritik.

Boken är utomordentligt väl översatt av Jim Jakobsson. Den är dessutom väl producerad med ytterst få korrekturfel. (Det enda av dem som har någon betydelse är att fel födelseår anges för F. W. J. Schelling på sidan 347.)