Begreppet existentiell hälsa kan inspirera och provocera. Det har inspirerat många hälsovetare, psykologer och filosofer. Grundtanken är ofta att mer traditionella hälsobegrepp är alltför frikopplade från frågor om mening och värde. Många har tänkt sig att ett fullt ut hälsosamt liv inte bara är ett liv fritt från fysisk och psykisk sjukdom, utan också ett liv som är meningsfullt, reflekterande och kanske rent av värdefullt.

En annan central tanke är att vårt förhållningssätt till våra grundläggande livsvillkor kan påverka den fysiska och psykiska hälsan. Ur detta perspektiv är existentiell hälsa parallell till social hälsa, i mening hälsofrämjande sociala omständigheter. Att ha god existentiell hälsa kan förstås som ett ha ett hälsofrämjande existentiellt förhållningssätt.

Begreppet har uppenbarligen provocerat Torbjörn Tännsjö, känd svensk filosofiprofil och professor emeritus vid Stockholms universitet. I Dagens Nyheter skriver Tännsjö att ”hur man än vrider och vänder på begreppet om existentiell hälsa [är det] räddningslöst förlorat” (DN 15/2). Tännsjös tes är alltså att begreppet är meningslöst eller på något sätt omöjligt att använda. Även om jag själv inte sett någon anledning att använda begreppet (tidigare), så tycker jag inte att det är svårt att förstå. Jag kan inte se vad som gör det omöjligt eller förlorat. Det tycks mig inte svårare än andra närliggande begrepp, som till exempel social hälsa, digital hälsa, sexuell hälsa eller helt enkelt hälsa.

Jag tror att Tännsjö har missförstått dem som intresserar sig för existentiell hälsa, eller att han låtsas missförstå dem för att driva en politisk uppfattning, eller kanske bara för att försöka göra sig lustig över dem.

Hans artikel är märklig på flera sätt. Han diskuterar inget av de många förslag som finns på vad existentiell hälsa är, utan hittar i stället på tre egna förslag. Dessa kritiserar han hårt. Eftersom han utgår ifrån att dessa tre förslag måste vara uttömmande för vad begreppet skulle kunna betyda sluter han sig till att det är förlorat.

Tännsjös första förslag är att existentiell hälsa är ”att ha en korrekt förståelse av vårt mänskliga predikament”. Det skulle alltså vara en form av teoretisk kunskap. Beroende på vad man menar med förståelse så kan detta vara ett intressant förslag. Men om jag förstår Tännsjö rätt så ser han teoretisk förståelse som helt frikopplat från livskvalitet, viket jag antar innebär att sådan förståelse är fullt förenlig med en djupt dysfunktionell inställning till våra grundläggande livsvillkor och livet i stort. I så fall håller jag med Tännsjö om att hans förslag är uppenbart orimligt.

Tännsjös andra och tredje förslag är att existentiell hälsa är fysisk och psykisk hälsa som är orsakad på ett visst sätt, antingen av ”reflektion över existentiella frågor” eller av ”tron på Gud”. Det är lite som att förstå ”sexuell hälsa” som fysisk och psykisk hälsa orsakad av sex, snarare än som funktion och välbefinnande relaterat till sexualitet. Det är anmärkningsvärt att Tännsjö inte kan tänka sig att existentiell hälsa är en sorts hälsa som inte är reducerbar till fysisk och psykisk. Ett ganska uppenbart och ofta förfäktat alternativ, diskuterat inom internationell hälsoforskning under decennier.

Tännsjös kritik mot sina egna förslag är en sorts oförarglig masochism. Slutsatsen är också på ett sätt oförarglig, eftersom den bygger på den så uppenbart grundlösa premissen att hans egna förslag är de enda möjliga.

Det är en annan aspekt av artikeln som motiverar den här texten. Tännsjö avfärdar förslaget att existentiell hälsa är hälsa orsakad av reflektion över existentiella frågor genom att avfärda möjligheten att sådan reflektion kan vara hälsofrämjande. Tännsjö: ”Om sådan reflektion verkligen skulle leda till hälsa vore det en bra nyhet för oss moralfilosofer, som har som jobb att tänka kritiskt och systematiskt över dem”. Orimligt, menar Tännsjö. Inte alls, menar jag.

Här finns en viktig uppgift för filosofin! Ett konstruktivt och kreativt sätt att förhålla sig till existentiell hälsa för oss filosofer är att notera att begreppet handlar om sunda (funktionella, kloka) förhållningssätt till existentiella frågor. Ett verktyg för att nå en sådan inställning är den teoretiska förståelse som vi filosofer i allmänhet har. Vi bör därför ta vårt ansvar och bidra till den existentiella hälsan, eller det existentiella välbefinnandet, oavsett vad vi tycker om själva begreppet.

Tännsjö tycks inte hålla med. Det vore intressant att höra några genomtänkta argument. I stället skriver Tännsjö att om existentiell reflektion skulle vara hälsofrämjande så ”skulle läkare kunna skriva recept på studier i praktisk filosofi för människor med sjukdomar som diabetes typ 2”. En premiss här är att om något är hälsofrämjande, då kan läkare skriva recept på det. Denna premiss använder för övrigt Tännsjö också för att avfärda existentiell hälsa som teoretisk förståelse – sådan förståelse är inte ”en uppgift för sjukvården”. Tännsjö tycks alltså avfärda en stor del av folkhälsoarbetet. Cykelbanor och cykelhjälmar, en varierad och fiberrik kost, måttlig alkoholkonsumtion – inget av detta kan vara hälsofrämjande eftersom läkare inte kan eller borde skriva recept på det.

Premissen att allt som har med hälsa att göra sker på sjukhus och skrivs ut av läkare är förstås helt orimlig och motargumentet därmed utan vikt. Men intressantare är att det faktiskt inte är så långsökt som man kan tro för en läkare att ordinera, rekommendera eller bjuda in till existentiell reflektion.

Anta att patienten har en ryggmärgsskada snarare än diabetes, och inte vill delta i fysisk rehabilitering med hänvisning till att livet är meningslöst nu när hen inte kan jobba eller ha sex som tidigare. Det en sådan patient behöver är att hitta ett mer konstruktivt förhållningssätt till sin nya livssituation. Reflektion över den situationen är ett uppenbart medel för att nå dit, jämte att hantera förlusten känslomässigt.

Som detta exempel visar är den reflektion som människor i allmänhet är betjänta av kring existentiella frågor inte densamma som den reflektion som bedrivs på akademiska seminarier. Däremot är jag övertygad om att filosofisk reflektion över tillvarons och det moderna livets förutsättningar, tillsammans med en välvillig och respektfull samtalspartner, som möter en där man är i sin kunskap och förståelse, kan leda till en större acceptans, upplevd mening och syfte i livet. Huruvida den bästa samtalspartnern är en psykolog, filosof, eller något annat, tror jag beror på vem man är och vilken situation man är i. Det finns viss men svag evidens för att existentiell psykoterapi är hälsofrämjande, en ganska spretig familj av terapiformer som huvudsakligen bedrivs av psykologer, men även i viss mån andra yrken, ibland utifrån filosofisk kompetens.

Faktum är att jag själv som filosofisk rådgivare har haft filosofiska samtal med människor som varit handikappade av sina egna inställningar till utmaningar i livet, och som efter våra samtal ändrat sin inställning och uppnått mycket högre funktion och välmående i vardagen, enligt de själva tack vare våra samtal. I vissa fall har dessa människor tidigare försökt få hjälp av sjukvården och provat flera sorters psykoterapi.

Detta visar förstås inte att filosofisk reflektion i allmänhet är bättre än psykoterapi, men om utsagorna tas på allvar så indikerar de starkt att en viss sorts filosofisk reflektion är bättre än viss psykoterapi i vissa fall. Detta är ju inte alls konstigt. Vi vet väl alla att i svåra livssituationer är samtal med en klok människa ofta det bästa medlet. Våra psykolog- och läkarprogram är nog bra, men jag har fått höra av många psykologer och läkare att de saknat filosofi i sin utbildning. Jag har också vidareutbildat tacksamma psykologer i filosofisk samtalsmetod och läkare och annan vårdpersonal i etiska frågor.

I en passage tycks Tännsjö överväga om existentiell reflektion kan vara hälsofrämjande trots allt, eftersom ett forskningsprojekt vid Göteborgs universitet visat just detta. Dock avfärdar han snabbt den tanken, baserat på två argument. Ett: Reflektion orsakar förbättrad hälsa via livsstilsförändringar. Två: Reflektion kan leda till existentiell ångest och därmed sämre hälsa. Premissen för det första argumentets relevans implicerar att incitament till motion inte kan vara hälsofrämjande, eftersom de påverkar hälsan bara via livsstilsförändringar. Premissen för det andra argumentet implicerar att de flesta mediciner inte kan vara hälsofrämjande, eftersom de för vissa individer kan ge allvarliga biverkningar.

Här avfärdar alltså Tännsjö i ett stycke hela den moderna medicinen, både den förebyggande och den botande, i sin iver att visa att filosofisk reflektion, hans egen livsgärning, omöjligen kan ha några positiva hälsoeffekter.

Det finns många intressanta frågor att dryfta kring existentiell hälsa. Vad är det? Hur kan man förstå begreppet? Bör man skilja på de engelska begreppen ”existential health” och ”spiritual health”? Vilka paralleller finns till begreppet social hälsa? Och hur ska vi se på det nyligen lanserade begreppet filosofisk hälsa? Bör det vara en uppgift för regionerna eller för Folkhälsomyndigheten att främja existentiell hälsa i någon mening? Och den för oss filosofer kanske mest angelägna frågan: Vilken roll kan vi spela för att främja den typen av reflektion, meningsskapande och välbefinnande som många människor önskar sig och som intresset för existentiell hälsa vittnar om? Jag finner att Tännsjös bidrag till undersökandet av dessa frågor är mycket måttligt.

Föreningen Humanisten måste ha haft en annan uppfattning, eftersom de sökt upp Tännsjö för en intervju för att fördjupa den kritik han framför i DN (Humanisten 20/4). I intervjun skjuter Tännsjö plötsligt in sig på Svenska Sällskapet för Filosofisk Praxis (SSFP), en ideell förening grundad 2011 med syftet att ”i Sverige sprida kunskap om och främja användandet av filosofi i samhället, i yrkeslivet och i vardagen”. Anledningen är kanske att några av föreningens medlemmar skrivit en replik på Tännsjös DN-artikel (SSFP). Tännsjö bemöter dock inget av innehållet i repliken utan förolämpar bara dess medlemmar.

SSFP samordnar filosofiska samtal på bibliotek och liknande platser, bjuder in till föreläsningar och seminarier om filosofi i samband med Världsfilosofidagen, och utbildar inom filosofisk samtalsmetod. Man samlar också praktiserande medlemmar som inom sitt yrke använder filosofiska metoder. Det handlar bland annat om professorer, lärare, läkare, sjukgymnaster, psykoterapeuter och filosofer. Jag är själv medlem sedan gammalt och var tidigare mer aktiv i verksamheten.

Tännsjös uppfattning är att föreningen ”utgörs av en grupp glada amatörer” som ”lajvar filosofi”. Jag vet inte varifrån han fått den uppfattningen. Det är visserligen en ideell förening och delar av verksamheten sköts och ska skötas av ”glada amatörer”. Men jag som gjort omfattande egna observationer kan rapportera min avvikande uppfattning, att detta är en förening som utmärker sig genom sina mycket kompetenta och professionella medlemmar. Det gäller både styrelsen, de praktiserande medlemmarna och många av de som bidrar på andra sätt.

Tännsjö hävdar i intervjun att SSFP har uppdrag inom vården. Det har föreningen inte och har aldrig haft. Vad jag vet finns heller ingenting som kan tolkas som att den har eller har haft det.

Filosofin förtjänar att vara relevant. Samhället behöver filosofin. För hälsan, för välbefinnandet, för förståelsen. Vi yrkesfilosofer bör känna och visa tacksamhet gentemot SSFP och andra som med sitt ideella arbete bidrar till att sprida intresse för och kunskap inom filosofi utanför akademin.