I mitt avhandlingsarbete fungerar filosofiska teorier om ångest och kuslighet som litteraturvetenskapliga verktyg för att undersöka något jag kallar för det mörka flickskapet. Detta kan beskrivas som en tematik, eller kanske ett stämningsläge, som återkommer bland annat i Mare Kandres författarskap. Det obehag som gestaltas i verken bottnar i svårigheter som rör flickskapets situation, men väcker samtidigt existentiella frågor som sträcker sig bortom kön, identitet och sociala omständigheter.
Jag vill i den här artikeln lyfta fram vad som kom att utgöra själva startpunkten för avhandlingsprojektet: hur Martin Heideggers ångestteori kan hjälpa till att staka ut konturerna i det mörka flickskap som framträder i Kandres roman Aliide, Aliide.
I romanen förknippas mörkret med smuts och oreda. Det beskrivs till och med ligga utspritt som fläckar över tingen, på golvet, vid den åttaåriga protagonistens fötter. När som helst kan inslag i Aliides vardag solkas eller vanställas, allt från kritorna hon håller i handen till klänningen hon bär. Orenheten och kaoset kan också yttra sig som en moralisk ruttenhet eller dekadens; en ingivelse att förstöra eller en känsla av att fördärvas av andras – ofta mäns – mörka begär.
Till vardags befinner vi oss inte öga mot öga med livets yttersta villkor, utan snarare odramatiskt invävda i tillvarons olika åtaganden och sysslor. När ångesten slår till faller dessa alldagliga sammanhang isär.
Smutsen och oredan framträder på kuslighetens vis både som ett förfrämligande av det bekanta och som ett varsel om en underliggande sanning. Dels handlar det om att Aliides känsla av att inte hålla sig ren också är en känsla av att inte längre vara en så kallad Riktig Flicka: en sådan som går fläckfri, oskuldsfull och ofördärvad genom världen. Samtidigt som Aliide skräms av sin avvikande femininitet hyser hon en misstanke om att aldrig ha varit Riktig; att smutsen och kaoset bara väntat på att tränga fram. Dels handlar det om en sorts ruttenhet i själva tillvaron. De söndersmulade kritorna väcker en känsla av att bära på en livshotande kraft, mäns snuskiga blickar och händer smälter ihop med den dödens hand som plötsligt upplevs treva runt i vardagen men som Aliide också anar hela tiden funnits där.
Romanens inslag av död och förfall har tolkats som symboliska uttryck för flickskapets svårigheter, och Kandres författarskap utmärks onekligen av ett rikt och ofta gotiskt bildspråk. Men i Aliide, Aliide – och delvis även i verk som ”Vilse” och Bübins unge – är skildringarna av dödens spökande i tillvaron inte enbart en estetisk inramning av en social verklighet utan också en konkret känsla som huvudkaraktären har, ett problem lika reellt som den kontaminerade flickidentiteten.
Här blir Heideggers ångestteori en möjlighet att komma skönlitteraturen nära. I Sein und Zeit beskriver Heidegger ångesten som en spricka i vardagens blick. Till vardags befinner vi oss inte öga mot öga med livets yttersta villkor, utan snarare odramatiskt invävda i tillvarons olika åtaganden och sysslor. När ångesten slår till faller dessa alldagliga sammanhang isär. Vi förmår inte längre betrakta saker och ting som inbegripna i en praktisk kontext, en ”hänvisningshelhet”, och oss själva som en del av ett ständigt sysslande sammanhang.
In sipprar ångesten som en livsnedbrytande röta, men också som ett plågsamt blottläggande av livet bortom sociala och kulturella meningskonstruktioner.
I stället uppstår en så kallad ”hänvisningsstörning”: ett glapp mellan ett tings förväntade hänvisningshelhet och dess nakna vara. I ångesten känns det kusligt, skriver Heidegger, eftersom tillvaron främmandegörs och samtidigt blottar sin grundläggande meningslöshet och – framför allt – ändlighet. När den till synes eviga kedjan av vardagliga sysslor bryts, avslöjas nämligen det faktum som vardagen döljer: att tiden är begränsad och att döden ”är möjlig i varje ögonblick”.
I Aliide, Aliide fungerar smutsen och oredan som en sådan hänvisningsstörning genom att skapa ett glapp mellan flickskapets förväntade associationer och det att faktiskt vara flicka. Huvudkaraktärens oförmåga att hålla sig inom ett slags könets hänvisningshelhet blir också en oförmåga att upprätthålla vardagens stämning. In sipprar ångesten som en livsnedbrytande röta, men också som ett plågsamt blottläggande av livet bortom sociala och kulturella meningskonstruktioner.
När Aliide betraktar sina egna såväl som väninnornas försök att hålla sig rena och prydliga är det plötsligt som att betrakta en löjeväckande charad; när hon ser på teve med familjen är det med en bisarr känsla av att delta i ett slags vardagens skådespel, en låtsad omedvetenhet om att ”DÖDEN GICK MOT SIN FULLBORDAN just i denna stund, en vanlig lördagskväll, när de alla satt församlade framför teven, åt chips och såg på Paul Temple!”
Det sociala lidandet glider över i en metafysisk svindel.
Heideggers perspektiv tillåter alltså en läsning av Aliide, Aliide där bilderna av död och förfall inte behöver översättas till en annan betydelsenivå än skildringarna av normavvikande femininitet. Beskrivningarna av ett slags dödens närvaro i det levande framstår med andra ord inte enbart som poetiska gestaltningar av en sviktande flickidentitet utan också som en narrativ följd av den; det sociala lidandet glider över i en metafysisk svindel på så sätt att känslorna utgör olika steg i en och samma inre process hos huvudkaraktären.
Samtidigt synliggör ångestteorin andra intressanta estetiska aspekter av romanen. När den utomstående berättaren ger plats åt protagonistens stämma tenderar exempelvis meningarna att omväxlande huggas av och tas om innan de når fram till en klar poäng. Detta stildrag blir kongenialt med den hänvisningsstörningens logik – eller brist på logik – som Aliide kan sägas uppleva.
På detta vis kan Heideggers ångestteori uppmärksamma hur det mörka flickskapet tematiseras och formar sig till ett säreget uttryck i Mare Kandres verk.
