Få saker känns för tillfället lika omoderna som att göra sitt yttersta för att förstå ”riktighetens natur”. Ännu värre kanske att vilja handla rätt för sakens skull och att sträva efter att vara en god person för att det i sig skulle vara gott att vara en sådan person.

Det gör i så fall den skotske moralisten och aristoteleskännaren David Ross så omodern man kan bli.

För så kan man nog förstå honom, tänker jag, som en typisk moralist. En sådan som inte drar sig för att påpeka när någon gör fel. Som läxar upp oss och ber oss fundera ett varv till.

Ross skulle till och med hävda att det som spelar mest roll är att handla riktigt för att det är riktigt – och att det här är självevident, något man inser bara man funderar över det.

Här kan man nästan höra hur samtidens debattörer vrider sig av skratt.

Om Ross varit vid liv hade han nog tyckt att en sådan reaktion var oroväckande bekant. Ursprungligen publicerades hans bok 1930, knappt ett decennium innan Hitler gick in i Polen, och sedan vet vi ju hur det gick. Ross visste förstås inget om det när boken kom ut, men jag har en känsla av att han skulle se en del likheter mellan vår tids ”debattklimat” och hur det lät åren innan kriget.

Därför kan man nästan se det som en motståndshandling att fördjupa sig i Ross resonemang om hur vi med sans och eftertanke kan fundera över vilka plikter som väger tyngst i olika situationer. Sådant behövs i en tid när några av världens rikaste raserar samhällets demokratiska fundament. En anständig demokrati måste ha medborgare som tar moraliska frågor på allvar.

Det är ett bra argument för att översätta och ge ut Ross. Plus att jag gillar hans bok och har haft behållning av den sedan jag läste den första gången. Det räcker för mig.

Att översättningen kommer ut just nu är dock en slump. Förra året var ett svagt år för enmansorkestern Ad hoc förlag. Så i stället för att publicera några titlar bevakade vi svartsjukt vår nisch av den svenska filosofiutgivningen så att ingen skulle få för sig att ge ut bortglömd moralfilosofi som vi planerat att ge ut.

Nu när vi äntligen ger ut några titlar kan man ifrågasätta att vi publicerar två titlar samtidigt. Det råkade bli så att vi parallellt med Ross även ger ut den kanadensiske filosofen Thomas Hurkas pigga lilla bok Det bästa i livet. En skickligare marknadsförare hade kanske valt ett annat upplägg.

Hurkas bok är till skillnad från Ross bok avsedd för en bredare publik. Och han ägnar bara 200 sidor åt att reda ut alltihop, inklusive några av moralfilosofins ”eviga” frågor – oväntat nog med hjälp av fler hockeyspelare än filosofer (så arbetar naturligtvis en kanadensisk moralfilosof).

Det finns emellertid en poäng med att ge ut dessa böcker så tätt inpå varandra. De hänger ihop, trots de 80 år som skiljer dem åt. Hurkas bok är en modern variant av Ross bok. De undersöker samma slags frågor och landar till och med i likartade slutsatser. Och de tillämpar samma slags metod – helt enkelt att kliva tillbaka några steg, fundera över vad vi verkligen anser, och om det verkar rimligt och sammanhängande eller om vi tänkt fel någonstans.

Just detta är nog viktigast för oss, i dag, i den sits vi satt oss i. Vi behöver förlika oss med att vi kan tänka fel, och att vi troligen kommer att behöva revidera flera av våra uppfattningar. Och vi måste förstå att poängen med våra diskussioner är att komma fram till något bättre, inte att få tyst på motståndaren. Inte heller detta är ju något som ligger i tiden.

På vissa sätt kräver Ross mer av sina läsare än vad andra gör. Bland annat för att han menar att det finns en mängd saker som i varje situation kan göra handlingar riktiga eller felaktiga. Exempelvis det faktum att en handling innebär ett löfteshållande. Det är enligt Ross en riktiggörande egenskap hos handlingen, men det betyder inte nödvändigtvis att det vore rätt att hålla alla löften. Kanske skulle vi kunna rädda någon i nöd i stället för att hålla vårt löfte, då skulle det eventuellt vara rätt att bryta det. Så vad vi måste göra är att försöka komma fram till vilken handling som är ”mest av en plikt” i det enskilda fallet. Och det är ju inte helt lätt.

Det här kan nog göra en rastlös läsare lite irriterad på Ross. Man vill ju ha vägledning. Borde inte Ross sätta ner foten – vad består egentligen våra plikter i? Det kan rimligtvis inte vara olika från fall till fall, eller?

Då är det enklare att fråga en utilitarist, för då får man i alla fall ett rakt svar: Handla så att konsekvenserna blir så bra som möjligt, totalt sett. Varför kan inte Ross vara lika tydlig?

Ett problem med en sådan teori, menar Ross, är att den verkar lite för enkel. Är det verkligen rimligt att tänka att en korrekt moralteori är så enkel när världen vi lever i är så komplex?

Ross svarar nej. Vi behöver en teori som bättre stämmer överens med verkligheten.

Det kan låta lite rörigt, men faktum är att den som tar sig an Ross bok genomgående blir belönad med kvalitetsresonemang. Han gör nödvändiga distinktioner och reder ut begrepp. Dessutom skriver han (oftast) effektivt och rakt, och lyckas (nästan hela tiden) hålla resonemanget begripligt. Och när han klargör vad som spelar mest roll, vad som faktiskt är värdefullt, så gör han det i bokens kortaste kapitel, det är tacksamt. Vad mer kan man önska?

Jag tror att för oss som misstänker att vi nog lever i den dummaste av tidsåldrar kan Ross mödosamma analys och lågmälda resonemang om moralens krav vara en inspiration. Vad kräver moralen egentligen av oss i en tid när oligarker plundrar det gemensamma och monterar ner demokratin? Ross hjälper oss att tänka på sådant.

Men även om det i dag är en motståndshandling att ta sig tid att läsa, och tänka, så får vi inte fundera för länge. Framför allt måste vi göra det moralen kräver, det borde vi ha lärt oss första gången Ross bok kom ut.