I en ledarartikel, som har publicerats bland annat i Kristianstadsbladet (25/1) och Ystads Allehanda (27/1), kommenterar Emma Jaenson att regeringen ska utreda om våra lärosäten borde drivas på annat sätt än som myndigheter. Frågan har aktualiserats inte minst av Shirin Ahlbeck Öberg, som påpekat att den akademiska friheten i Sverige i dag saknar säkerhetsräcken.
Hur väl det än må ligga till med den praktiska akademiska friheten i dag är svenska lärosäten vidöppna för politisk styrning. Jaensson varnar dock för att en ombildning snarast skulle kunna förvärra tillståndet. Hon tar upp två varnande exempel: De interna hoten från politiskt motiverade studenter och lärare samt Chalmers nya forum – DEI Office – som ska stärka arbetet med jämlikhet, mångfald och inkludering.
Jaenson har rätt i att det inte finns några garantier för att en stiftelseform skulle leda till en friare akademi. Den reella akademiska friheten, alltså det faktiska handlingsutrymmet, beror på hur verksamheten organiseras mer på detaljnivå.
Ändå är Jaensons resonemang för saken helt missvisande. Hon skriver: ”Läser man vad som skett på svenska lärosäten de senaste åren blir det tydligt att det inte primärt är staten som kringskär den akademiska friheten”. Detta är ett häpnadsväckande påstående för den som läst Universitetskanslersämbetets (UKÄ) rapport Akademisk frihet i Sverige.
Enligt rapporten är just statlig styrning det största hotet mot den akademiska friheten. Näst störst hot var forskningsfinansieringssystemet, också den ett exempel på statlig styrning.
I stället hänvisar Jaenson till dåvarande utbildningsministerns debattartikel i Expressen, som publicerades redan innan uppdraget gavs till UKÄ. Ministerns problembild bekräftades inte alls av rapporten.
Hon fortsätter: ”Exemplen på lärare som har blivit anklagade för rasism, diskriminering eller sexism för något de sagt eller föreläst om som inte fallit aktivistiska studenter i smaken har haglat de senaste åren.”
Nej, det har de inte precis gjort. En handfull exempel har tragglats i debatten om och om igen, ensidigt beskrivna för att driva just detta narrativ. I UKÄs rapport utgör den sortens incidenter en mycket liten andel.
Jaenson skriver också om Chalmers nyligen invigda DEI Office och menar att satsningen handlar om att främja vissa grupper ”baserat på sådant som kön, hudfärg och könsidentitet som man anser vara underrepresenterade”, vilket strider mot meritokratin. Sådan politik, menar Jaenson, splittrar och diskriminerar.
Ett par saker om detta: Chalmers DEI Office har varit extremt tydliga med att de inte förordar positiv särbehandling och kvotering. För tydliga, nästan. Deras företrädare har tvingats till en defensiv position som riskerar att underminera uppdraget.
Arbete på detta område går ut på att röja de hinder som kan finnas för att olika personer ska kunna blomstra och deras kompetens komma till sin rätt på ett lärosäte. Om lärar- och studentgrupper är homogena tyder detta på att faktorer som inte handlar om kompetens fått påverka urvalsprocessen.
Det kan till exempel innebära att undersöka om det meritvärderingssystem vi använder missar någonting. Om olika grupper undviker att söka sig till högre utbildning för att de inte ser möjligheterna för sådana som dem där har vi ett problem ur såväl demokratisk som rent meritokratisk synvinkel. Det är ett modigt initiativ av Chalmers i nuvarande politiska klimat, och det var modigt att kalla det för ”DEI” – en triggerterm för högerpopulister.