Var får vi våra värderingar ifrån? Det är frågan som Alexandre Lefebvre ställer sig i Liberalism as a Way of Life (2024). Lefebvre menar att detta är en fråga som fler och fler utav oss i västvärlden får svårt att svara på, i takt med att tilltron till religion eller stora ideologier minskar. Förut kunde vi peka på den kyrka vi tillhörde eller någon av trons centrala texter som det som ligger till grund för vilka vi är och hur vi ser på vår omvärld och vår plats i den.

I dag är det, enligt Lefebvre, få utav oss som kan identifiera en källa stor nog. Källan till våra värderingar måste vara större, mer omfattande, än ”min familj och mina vänner” eller ”mina erfarenheter”. För våra erfarenheter och människorna runt omkring oss måste ha formats av något större. Frågan är bara: Vad?

Lefebvre menar att svaret på frågan för många av oss är liberalismen. Människor som växt upp i mogna demokratier är stöpta i liberalism då vår omvärld i stort är formad av liberalismen. Med hjälp av en uppsjö av (populär)kulturella referenser (för att nämna några: TV-serierna Parks and Recreation och The Good Place, satirtidsskriften The Onion, Nobelpristagaren Kazuo Ishiguro, och komikern Dave Chapelle) visar Lefebvre på hur djupt liberalismen har trängt in i den västerländska världens ”bakgrundskultur”, och hur detta har påverkat oss. Lefebvre vill påvisa att liberalismen kan vara en källa till ”en personlig världssyn, ett sätt att leva, och andlig vägledning”. Att vara liberal kan vara ett bland flera sätt att leva det goda livet.

Det ska sägas att detta i första hand är en bok för liberaler, och då speciellt för socialliberaler och socialdemokrater. Den syftar till att badda våra pannor och lugna oss – detta är ett bra sätt att leva. Boken har tre syften: att beskriva vad det är att vara liberal, att visa att det liberala livet kan vara ett själsligt rikt och tillfredställande liv och att ge oss verktyg att fördjupa och odla vårt liberala levnadssätt.

Den stora filosofiska hjälten i Lefebvres bok är John Rawls. (Det bör noteras att Lefebvres läsning av Rawls stundtals är oortodox, vilket han själv är tydlig med, men icke desto mindre intressant.) Efter att ha gett oss en överblick över 1600- och 1700-talets liberala förfäder och de första ”renodlade” liberalerna från 1800-talet, tar Lefebvre Rawls i handen och argumenterar för att det som förenar liberaler är synen på samhället som ett system för rättvist samarbete. Även om få av oss ser på våra faktiska samhällen på detta vis menar Lefebvre att denna idé är central för hur vi ser på samhället och på oss själva som medborgare. Från denna övertygelse följer många av liberalismens centrala idéer, så som personlig frihet, jämlikhet och tolerans.

Liberalism ska här förstås som mer än ett politiskt fenomen, nämligen som något som sipprat in i vårt sätt att leva – liberalismen syns i populärkultur och (social) media, vårt privatliv och arbetsliv. Liberalism är den centrala referenspunkten för västerländska samhällen, både för kritiker och för anhängare, till den utsträckning att den som inte är stöpt i den liberala kulturen skulle ha svårt att greppa de fenomen som existerar i den, även om fenomenen i sig själva inte nödvändigtvis är explicit liberala.

Det är alltså inte bara våra politiska värderingar som är liberala. Även de värderingar som styr våra privata mellanmänskliga interaktioner (vänskapsrelationer, relationen mellan barn och förälder, med kollegor och andra medmänniskor), det liv vi väljer att leva och vad vi ser som värdefullt och kul är, enligt Lefebvre, liberala. Detta är något som många liberaler har missat för att i stället fokusera på de strikt politiska aspekterna av liberalism.

Lefebvre menar vidare att det liberala levnadssättet kan vara ett gott, tillfredsställande och själsligt rikt sätt att leva. Det är både värdefullt i sig självt och har konsekvenser som är värdefulla: Det liberala livet präglas av autonomi och en frånvaro av snobberi (även om många påstådda liberaler lätt framstår som rätt självgoda av sig), vilket leder till en förmåga att kunna ta andras perspektiv på allvar och att inte ta sig själv på för stort allvar. Det präglas också av att glädjas åt andra.

Samhällen är aldrig rakt igenom liberala, hur mycket liberalismen än tagit sig in i bakgrundskulturen. Dels hotas våra liberala värden utifrån – andra motsätter sig och motarbetar dem. Dels har vi själva vissa värderingar och övertygelser (till exempel den materialism och individualism som följer av att leva i ett kapitalistiskt samhälle) som konkurrerar med våra liberala övertygelser.

Båda dessa källor leder till en inskränkning och urvattning av liberalismen, både i samhället i stort och inom oss själva: Vi förespråkar jämlikhet, men drar gärna fördel av skattelättnader och försöker placera våra barn i de bästa skolorna. Således är vi (som mest) liberaler i en pseudoliberal värld.

Bokens praktiska syfte består i att ge oss verktyg (några ”själsliga övningar”) för att fördjupa och kultivera vårt liberala levnadssätt i en sådan pseudoliberal värld. Med andra ord finns det inslag av ”självhjälpslitteratur” i denna bok, något som Lefebvre är explicit med. Likt mycket annat i boken hämtar Lefebvre dessa verktyg från John Rawls. Lefebvre uppmanar oss att med hjälp av dessa verktyg komma i närmare kontakt med våra liberala övertygelser och att leva i överensstämmelse med dem.

Ett av dessa verktyg är Rawls tankeexperiment ”okunnighetens slöja”, i vilket vi försöker skala bort många av våra attribut – så som kön, etnicitet och social status – för att sedan tillsammans med andra nå en överenskommelse om hur vårt samhälle bör se ut. Om vi går in bakom okunnighetens slöja igen och igen kan vi bli mer osjälviska och mer autonoma, på så sätt att vi tillåts sätta oss in i fler perspektiv än vårt eget och därmed befriar vårt tänkande från inverkan av våra egna omständigheter.

Det mest intressanta med Lefebvres bok är fokuset på liberalism som ett sätt att leva, som något som omfattar våra liv som helheter. I en tid då mycket politisk filosofi och moralfilosofi blir mer och mer specialiserad och nischad (i likhet med andra delar av akademin) är detta livsövergripande tillvägagångssätt uppfriskande. Även om detta i sig inte är ett nytt påfund (Lefebvre hänvisar själv till de gamla grekerna) står det i kontrast till ett fält som i övrigt har kommit att dra åt det tekniska och detaljorienterade hållet.

Även om Lefebvre främst riktar sig till liberaler pekar han på att det finns andra möjliga levnadssätt som kan ha en struktur liknande den som Lefebvre föreslår. Vidare tycks uppmaningen att granska, vara beredda att omvärdera och leva i enlighet med våra övertygelser som nyttig även för de som motsätter sig liberalismen. Framför allt i tider av polarisering verkar detta nyttigt då olika läger benhårt håller fast i sina egna ståndpunkter och snabbt avfärdar sin motpart utan närmare reflektion.

Liberalism as a Way of Life, Alexander Lefebvre. Princeton University Press 2024. 304 sidor.