När Theodore John Kaczynski läste på Harvard som ung man blev han rekryterad till en studie av den ledande psykologiprofessorn Henry A. Murray. Murray hade en bakgrund inom den amerikanska säkerhetstjänsten och studerade hjärntvätt. I experimenten utsattes en ovetandes Kaczynski för intensiva förhör. Förhören, som Murray själv beskrev som ”häftiga, svepande och personligt kränkande”, syftade till att bryta ner deltagarnas egon och ifrågasätta deras ideal och övertygelser.
Kaczynski är annars mer känd som “The Unabomber” – den inhemske terroristen som i flera år gäckade de amerikanska myndigheterna. Mellan 1978 och 1995 skickade han 16 brevbomber till bland annat forskare och akademiker. Tre människor dog och 23 skadades innan han stoppades.
Nu går det inte att dra en rak linje från experimenten till terrorismen. Men experimenten – som lär ha pågått i 200 timmar under tre år – kan ha triggat eller förvärrat Kaczynskis schizofreni. Och de verkar ha underblåst ett hat mot akademiker och en övertygelse om att vetenskapen är ond.
Ett projekt som Murrays skulle svårligen få genomföras i Sverige idag. Lag (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor ålägger forskare att i vissa fall i förväg pröva sin forskning på levande människor. Prövningen sköts av Etikprövningsmyndigheten. Myndigheten får godkänna en studie enbart om riskerna uppvägs av dess vetenskapliga värde (9§), och om det inte finns något sätt att uppnå samma resultat med färre risker (10§).
Etikprövningslagen skyddar inte bara forskningspersonerna, utan oss alla – inklusive ärliga forskare vars verksamhet skulle påverkas menligt av oetiska kollegor.
På DN Debatt 15/7 menar professor Mats Alvesson och docent Roland Paulsen att hela systemet med etikprövning med några undantag bör avskaffas. De skriver: ”Nackdelarna med juridisk etikprövning överstiger vida värdet av enstaka förhindranden av tveksam forskning. Etikprövningen bör därför, med undantag för särskilt utsatta grupper, skrotas.”
Det är ingen tvekan om att lagstiftningen på många sätt skulle kunna förbättras. Man skulle lätt kunna erbjuda fler undantag från kravet på etikgodkännande för specifika, väl avgränsade kategorier som är uppenbart oproblematiska. Därför finns det anledning att välkomna den översyn av etikprövningslagen som Mats Persson initierade och som ska redovisas senast i dag den 30 september.
Men Alvesson och Paulsen argumenterar inte för att systemet bör förbättras, utan för att det bör avskaffas. Därför är det slående hur lite de säger om skälen till att vi överhuvudtaget har en etikprövningslag – vad den är till för och vilka värden den är tänkt att befrämja. Den som vill göra gällande att nackdelarna överstiger fördelarna måste förstås artikulera båda.
Vad är då syftet med etikprövningslagen? Det huvudsakliga syftet är att ”skydda den enskilda människan och respekten för människovärdet” (1§). Tyvärr finns det alltför många exempel på forskare som på ett oacceptabelt vis äventyrat forskningspersoners väl och ve. Om vi forskare hade skött oss bättre hade det inte funnits något behov för en lag alls.
Men lagen har andra funktioner också. I förlängningen är oetisk forskning ett hot mot forskningens integritet, allmänhetens tilltro till vetenskapen, och på sikt hela vetenskapssamhället. I USA fick hela psykologkåren sig en törn när det visade sig att ledande psykologer, efter den 11/9, har samarbetat med CIA:s tortyrprogram. I Sverige har allmänheten ett stadigt förtroende för forskare, trots enstaka snedsteg. Det är bra, och något som är väl värt att bevara. Etikprövningslagen skyddar inte bara forskningspersonerna, utan oss alla – inklusive ärliga forskare vars verksamhet skulle påverkas menligt av oetiska kollegor.
Om syftet med lagstiftningen talar Alvesson och Paulsen med mycket små bokstäver. De berättar inte vad lagstiftningen är till för. Ordet ”människovärde” tar de inte i sin mun. De två ger inte ett enda exempel på det de kallar ”tveksam” forskning. De ger ingen bild av de historiska anledningarna till att vi över huvud taget har en etikprövningslag. Och det är oklart vad, om något, som skulle ersätta det existerande systemet och hur det mer effektivt skulle uppnå målen.
Det är något solipsistiskt över ett moraliskt och politiskt argument som inte uppmärksammar andra människors existens. Jag gissar att Alvesson och Paulsen vore helt oberörda av argument av följande slag:
”Vi måste skrota trafikreglerna för de gör att jag inte kan köra så fort.”
”Vi måste avskaffa vapenlagstiftningen för den gör det så svårt för mig att köpa vapen.”
”Vi måste göra oss av med alkohollagstiftningen för den förhindrar mig att köpa whiskey när jag är full.”
Självklart går det att diskutera för- och nackdelar med trafik-, vapen- och alkohollagstiftning. Men en diskussion som inte uppmärksammar vad lagstiftningen är till för är meningslös, speciellt när kritikerna så uppenbart argumenterar i egen sak.
I den mån man ska göra undantag från kraven på etikprövning bör undantagen vara definierade i termer av deltagare, metoder, risker och fördelar med mera – inte i termer av vilken disciplin forskaren tillhör.
Nu kan man invända att etikprövningslagen är onödig eftersom oetisk forskning är ovanlig. Jag kan inte säga hur vanlig eller ovanlig den är. Men detta är lite som att argumentera för att vapenlagstiftningen ska bort eftersom skolskjutningarna är så få. Skolskjutningarna kanske är så få eftersom lagstiftningen fungerar?
Alvesson och Paulsen vill göra undantag för vissa discipliner, och låta kravet på etikprövning stå för medicin och klinisk psykologi. Gott så. Men tanken att allt annat kan klara sig utan etikprövning tycks mig spegla en okunnighet om hur modern samhällsvetenskap ser ut. Vissa delar av nationalekonomin, till exempel, lånar sina metoder från neurovetenskaperna. Nutida nationalekonomer studerar hur människors beslutsfattande förändras när de utsätts för exempelvis syntetiska hormoner och elektromagnetiska chocker mot hjärnan. Det är nog klokt att bevara kravet på etikprövning för den sortens forskning.
I den mån man ska göra undantag från kraven på etikprövning bör undantagen vara definierade i termer av deltagare, metoder, risker och fördelar med mera – inte i termer av vilken disciplin forskaren tillhör.
Alvesson och Paulsen har förstås rätt i att etikprövningen är förenad med viss ansträngning från forskarens sida. Men lagen finns till av ett skäl, och den fyller en funktion. En meningsfull debatt måste ta hänsyn både till för- och nackdelar inklusive de värden som lagen är tänkt att befrämja – inte minst människovärdet och vetenskapens integritet.
