I inledningen till Rilke och filosoferna undrar redaktören Katarina O’Nils Franke vad det är med Rilke som gör honom så filosofiskt relevant. Rainer Maria Rilke (1875–1926), en av det tyska språkets främsta diktare, har onekligen influerats av och i sin tur influerat filosofer, och i antologin placeras Rilke jämte till exempel Kierkegaard, Husserl, Wittgenstein, Heidegger och Nozick.
Antologin består av nio korta essäer av olika författare. Varje essä föregås av ett uppslag med en dikt eller ett textutdrag av Rilke med det tyska originalet till vänster och redaktörens översättning till höger. Essän som följer knyter an den föregående texten av Rilke med någon filosof.
Resultatet av upplägget är inte någon systematisk utredning av frågan om vad det är med Rilke som gör honom så filosofiskt intressant. Snarare består antologin av olika nedslag i olika filosofers tankesätt och teorier, och i vissa fall är relationen till Rilke tydlig. Upplägget fungerar som bäst när essän ger läsaren en anledning att gå tillbaka och läsa Rilkes text igen, nu med något nya ögon. I vissa fall framstår dock kopplingen till Rilke som sökt. Allt liknar allt annat på något sätt, och vissa av essäerna erbjuder inte mycket till nya perspektiv på Rilke.
Det filosofiska innehåll som eventuellt kan hittas hos Rilke får aldrig stå på egna ben.
Det föreligger några frågetecken kring redaktörens översättning. O’Nils Franke är inte den första att översätta Rilke och en del beslut framstår som smått obegripliga.
I Abend in Skåne, till exempel, har “Wunderlicher Bau” översatts med “Ett bygge som få”. Det krävs inte avancerade kunskaper i tyska för att förstå att detta inte är en optimal översättning, om inte annat därför att det tyska originalet låter helt annorlunda. Det som på tyska kan sägas i en utandning, som en lättnadens suck, förvandlas till ett staccato där Rilke framstår som en själsfrände till konditor Ofvandahl snarare än en filosofiskt lagd person. Att översätta Rilke är förstås svårt, det görs klart redan i antologins inledning, men det är iögonfallande att det saknas en kommentar om vad som har väglett översättningen och vilka prioriteringar som har gjorts.
Själva essäerna har en blandning av idéhistoriskt och filosofiskt innehåll. Även här föreligger en rad frågetecken, dels rörande själva innehållet men även den tolkning av Rilke som i vissa fall impliceras eller uttrycks.
Det som är mest olyckligt med dessa essäer är dock fokuset som läggs vid just filosoferna. Det är en lång rad av män vars filosofi vi får snudda vid men fokuset ligger alltjämt på själva personen, snarare än den sakfråga som personen hade en åsikt om. Det filosofiska innehåll som eventuellt kan hittas hos Rilke får aldrig stå på egna ben. Detta är olyckligt dels därför att det gör texterna smalare men även för att det propagerar en sorts genikult där vad en person (ofta en död man) har sagt om något är mer intressant än själva sakfrågan.
Vad Rilke och filosoferna kan erbjuda däremot är en inblick i den idétradition som Rilke är en del av och som är högst levande även i dag.
Rilke och filosoferna, Katarina O’Nils Franke (red.). Ellerströms förlag 2024. 139 sidor.
