Andelen kvinnor i filosofin är låg. Redan på grundkurserna är de studenter som är kvinnor få och de blir relativt männen färre för varje steg i den akademiska ordningen. Mot bakgrund av detta är det inte att förvånas över att även andelen kvinnliga forskare, lektorer och professorer i filosofiämnena är låg och att relativt lite av kurslitteraturen är skriven av kvinnor.

Vad gäller kurslitteraturen är det nog på litteraturlistorna för kurser i filosofihistoria som förekomsten av texter skrivna av kvinnor är som allra mest sparsam. Det visade sig så sent som försommaren 2020 att det inte är okontroversiellt att försöka ändra något litet på det. Då fick en förändring av en litteraturlista i filosofiämnet på ett av de svenska universiteten rentav massmedial uppmärksamhet. Allt för att en text av Mary Wollstonecraft sattes upp på litteraturlistan, medan man också plockade bort en text av Immanuel Kant (Wyndhamn & Arpi 2020; Jelmini 2020; Andersson 2020). Naturligtvis läser man fortfarande Kant i andra delkurser vid samma institution.

Den västerländska filosofihistoriens kanon består nästan enbart av texter skrivna av män, och då företrädesvis män ur privilegierade samhällsskikt. De flesta ansatser till att vidga filosofihistorisk kanon något tenderar att leda till att ytterligare texter skrivna av män ur samma privilegierade samhällsskikt kanoniseras. Det verkar som att texter skrivna av kvinnor bara kan ta sig in i filosofihistorisk kanon om syftet är just att vidga kanon genom att tillföra texter skrivna av kvinnor – och då kan det, som vi ser ovan, väcka ganska starka reaktioner.

Förutom att i stort sett uteslutande vara skrivna av män, så har också rätt många texter i filosofihistorisk kanon ganska tråkiga saker att säga om kvinnor. Aristoteles till exempel menar att kvinnan är en ofullkomlig eller defekt man. Enligt Malebranche (1997 [1674-5]) är kvinnors hjärnor så beskaffade att abstrakt tänkande blir i det närmaste omöjligt, medan Hegel hävdar att kvinnor förvisso inte är obildbara, men trots det inte heller kapabla att själva utveckla avancerad vetenskap eller filosofi (1973 [1820]). För att ägna sig åt filosofi, behöver alltså kvinnor medan de gör just det, också hantera att läsa den här sortens påståenden om sin filosofiska förmåga.

Sammantaget pekar det hittills sagda på att ett svar på frågan, eller en del av svaret på frågan, om varför det finns så få kvinnor i filosofin handlar om att filosofihistorien inte är särskilt välkomnande mot kvinnor och att det dessutom råder brist på kvinnliga förebilder i ämnet. Filosofi verkar vara maskulint genuskodat. Det betyder i sin tur att det som kallas stereotyphot kan vara ännu en del av svaret på frågan. Stereotyphot innebär att om man på något sätt förmedlar till en grupp att de är mindre lämpade för en viss verksamhet, så presterar de också sämre i den verksamheten – eller undviker den helt för att slippa misslyckas (Spencer, Steele & Quinn 1999; Reuter 2015).

I det lärarkollegium där jag själv ingår har vi ibland funderat på om debattklimatet i vårt ämne är så hårt att kvinnor (särskilt då mot bakgrund av ovanstående) inte finner sig till rätta. En delförklaring till att kvinnor i högre grad än män försvinner från filosofiämnet kan naturligtvis vara att kvinnor genom att studera filosofi alltså hamnar i en situation där de är i numerärt underläge, i en ämnestradition med drag av misogyni som de som redovisas ovan och dessutom i ett ofta ganska hårt debattklimat. Sådana villkor kan göra studierna lite väl jobbiga för vem som helst. Kanske är faktiskt klimatet ovälkomnande mot kvinnor? Det vore inte första gången i världshistorien som kvinnor inte välkomnas särskilt varmt när de ger sig in på mansdominerade domäner. Bloggen What is it like to be a woman in philosophy? presenterar exempel efter exempel på hur kvinnor blir illa åtgångna i det sociala klimatet bland andra (mestadels manliga) filosofer.

Ett intressant svar på frågan om varför det finns så få kvinnor i filosofin presenteras av Hutchinson (2013). Det kan vara svaret på frågan, eller en del av svaret. Ett tilltalande drag hos just det svaret är att det inte handlar om att kvinnor och män är olika, utan om filosofi som ämne. Hutchinson (se även Reuter 2015) menar att filosofins karaktär av att vara ett icke-empiriskt ämne som inte heller så ofta använder sig av någon tydligt preciserad metod, gör filosofi till ett ämne där kriterierna för vad som är en bra filosofisk text eller ett kvalificerat filosofiskt resonemang kan vara ganska otydliga, eller i vart fall mångtydiga. Det kan i sin tur göra det svårare för den som redan tillhör en minoritet i ämnet att veta vad som krävs för att anses som en god filosof – och kriterierna för vad som är god filosofi kan alltså se ganska olika ut från stund till annan och inte minst mellan olika filosofiska akademiska miljöer. Det betyder alltså i sin tur att det där som vi ganska ofta hör om att kvinnor måste arbeta hårdare och vara duktigare än män för att nå samma karriärmål blir ogenomskådligt i just filosofiämnet. Tillsammans med väletablerade, könsbundna maktstrukturer är det kanske inte att förvånas över att uppförsbacken framstår som oöverkomlig och inte alls värd besväret för en hel del kvinnor som annars gärna hade ägnat sina yrkesliv åt filosofi.

Eller kanske, för att citera Simone de Beauvoir, som skriver ”I teoretiska diskussioner med män har jag ibland blivit irriterad av att höra dem säga till mig: ’Ni tänker så för att ni är kvinna’. Men jag visste att mitt enda försvar var att säga: ’Jag tänker så för att det är sant’, och därigenom eliminera min subjektivitet. Det var inte tal om att invända: ’Ni tänker motsatsen för att ni är man’.” (2002 [1949]). Ett sätt att tolka detta, mot bakgrund allt det ovanstående, är att säga att om filosofin kräver att kvinnor eliminerar sin egen subjektivitet, så blir priset för högt. En människa utan subjektivitet, vad är det för något, kan man fråga sig. Och att som ensam kvinna bland män (som oftast står över henne själv i den akademiska hierarkin) returnera en anspelning på sitt eget kön genom att anspela på mannens – ja, det är ganska jobbigt. Och, strängt taget, det bör inte behövas. De frågorna är inte vad filosofi handlar om, och därför bör kvinnor i filosofin slippa att hantera dem.

Referenser

Andersson, Per. 2020. ”Bokrecension: Genusdoktrinen är en bok som bör tas på allvar”, Svt Nyheter, 200601. https://www.svt.se/kultur/litteraturrecension

Arpi, Ivar & Wyndhamn, Anna-Karin. 2020. ”Författarna: Kant ratades för att han var man”, Sydsvenska Dagbladet, 200605. https://www.sydsvenskan.se/2020-06-04/forfattarna-kant-ratades-for-att-han-var-man

de Beauvoir, Simone. 2002 [1949]. Det andra könet. Översatt av Anna Pyk m.fl. Stockholm: Norstedts.

Hegel, Georg Wilhelm Friedrich. 1973 [1820]. The Philosophy of Right. I Hegel i urval, urval och översättning av Kurt Wickman. Stockholm: Gidlunds förlag.

Hutchison, Katrina, & Jenkins, Fiona (red.) 2013. Women in Philosophy: What Needs to Change? Oxford: Oxford University

Hutchison, Katrina. 2013. “Sages and cranks: The Difficulty of Identifying First-Rate Philosophers”, Women in Philosophy: What Needs to Change?, Katrina Hutchison & Fiona Jenkins (red.), Oxford: Oxford University Press

Jelmini, Maria. 2020. ”Nu är det kvinnorna som får åka räkmacka”, Svenska Dagbladet, 200612. https://www.svd.se/nu-ar-det-kvinnorna-som-far-aka-rakmacka

Malebranche, Nicolas. 1997 [1674-5]. The Search after Truth. Cambridge: Cambridge University Press.

Reuter, Martina. 2015. ”Varför så få kvinnor? Könsfördelningen inom den akademiska filosofin”, Tidskrift för politisk filosofi nr 3:2015.

Lite fler lästips

Tidskrift för politisk filosofi, nr 3, 2015. Numret är redigerat av Lena Halldenius och handlar i sin helhet om kvinnor och feminism i filosofin.

Halldenius, Lena. 2016. Mary Wollstonecraft, feminismen och frihetens förutsättningar. Bokförlaget Thales.

Lloyd, Genevieve. 1979. The Man of Reason ”Male” and ”Female” in Western Philosophy. New York: Routledge

Malmström-Ehrling, Anna-Karin. 2014. Kvinnliga filosofer. Stockholm: Natur & Kultur.

Wollstonecraft, Mary. 2017 [1792]. Till försvar för kvinnans rättigheter. Översättning: Ingrid Ingemark. Stockholm: Ordfront förlag.