Filosofins förhållande till skönlitteraturen, och den inverkan bilder, historier och berättelser har på vår verklighetsuppfattning, har så klart diskuterats ända sedan den framväxande grekiska filosofin kände sig tvungen att positionera sig gentemot den episka dikttraditionens kulturella ramverk. Även om litteratur kanske inte är filosofi (vilket Lyra Koli skrivit om här) så var ändå inte filosofins inträde på scenen det skarpa brott med en mytisk föreställningsvärld det ibland framställs som (se till exempel Platons diskussion i Staten 607 b). Tvärtom var, och är fortfarande, litteraturen och filosofin nära sammankopplade i sitt intresse för frågor om till exempel världens yttersta beskaffenhet och moraliska dilemman.  

Även om diskussionen om filosofins förhållande till skönlitteraturen alltså går tillbaka till filosofins begynnelse så kan man i en samtida anglo-amerikansk kontext ändå tala om en ”litterär vändning” inte bara inom den akademiska filosofin utan också inom relaterade vetenskaper såsom juridiken under den senare halvan av nittonhundratalet, en rörelse som är med oss än i dag. I den ”kontinentala” traditionen har kopplingen till litteraturen varit mycket mer självklar hos filosofer såsom Sartre, de Beauvoir och Derrida. 

Filosofer såsom Iris Murdoch, Gilbert Ryle, Stanley Cavell, Peter Winch, och D. Z. Phillips för att nämna några, började under femtio-, sextio- och sjuttiotalen att närmare granska filosofins förhållande till skönlitteraturen för att, med litteraturens hjälp, utmana invanda tankemönster och ifrågasätta, nyansera eller komplettera filosofins dragning mot det generella och teoretiserande. Detta arbete fördes vidare av filosofer såsom Martha C. Nussbaum, Cora Diamond, D. D. Raphael och andra i huvudsakligen två inriktningar på moralfilosofins område: Dels spelade skönlitteraturen en viktig roll för den framväxande dygdetiken som en källa till mer fullödiga exempel på mänsklig motivation och karaktär, och dels verkade litteraturen kunna fylla ett tomrum i samband med att partikularistiska och antiteoretiska tankegångar fick fäste. Denna ”litterära vändning” på moralfilosofins område har även en motsvarighet i den så kallade ”etiska vändningen” inom litteraturvetenskapen med företrädare såsom Wayne C. Booth och Samuel Goldberg. 

Även inom den teoretiska filosofin har intresset för skönlitteraturen ökat. Dels har man diskuterat frågor såsom hur fiktiva entiteter kan agera sanningsgörare (hur kan det vara sant att Kurt Wallander frekventerar Ystads Stadshotell när han bara är påhittad?) eller vara mål för genuina emotiva responser (hur kan vi känna medlidande med Selma Berg i Pengar samtidigt som vi är fullt medvetna om att hon är Victoria Benedictssons skapelse?). Dessutom har nya naturvetenskapliga landvinningar och de utmaningar som senkapitalismen fört med sig inneburit en utmaning för mer restriktiva inställningar till metafysiken. Kan vi ge en metafysisk grund för att tala om till exempel sociala fakta och konstruktioner samt det biologiska artbegreppet genom att knyta an till det sätt vi kategoriserar vår omvärld genom berättelser och liknelser? 

I Sverige kan vi hitta exempel på alla dessa inriktningar och jag kan här bara nämna några företrädare. Det post-Wittgensteinianska arvet från Cavell och Diamond förs vidare av filosofer såsom Niklas Forsberg och Nora Hämäläinen (med rötter i Sverige respektive Finland men nu verksamma i Pardubice, Tjeckien) samtidigt som filosofiska estetiker såsom Elisabeth Schellekens Dammann och Jeremy Page (båda i Uppsala) har intresserat sig för skärningspunkten mellan konst, kunskapsteori, och moralfilosofi. Irene Martinez Marin (även hon i Uppsala) har intresserat sig både för estetiska dygder och för känslornas betydelse för hur vi närmar oss konsten medan Rebecca Wallbank (Uppsala) bland annat har intresserat sig för läsupplevelsens rytmik. Dan Egonsson (Lund) har undersökt värdet av konstnärlig provokation och intresserat sig för litteraturens förmåga att förleda oss och förvränga vår bild av verkligheten. Johan Brännmark (Malmö) har intresserat sig för litteraturens förmåga att framställa moraliska dilemman och jag själv har arbetat med filosofiskt influerade närläsningar av både pjäser och romaner på ett sätt som lånar en del metodologiskt gods från litteraturvetenskapens etiska vändning. På den teoretiska filosofins område har Ylwa Sjölin-Wirling (Göteborg) forskat kring fiktionalism, inlevelseförmågans natur och dess implikationer för modalepistemologin, samt föreställningsförmågans roll i metafysiska förklaringar och Carl-Johan Palmqvist har undersökt fiktionalistiska tankegångar i relation till icke-doxastisk religiositet och hoppets natur i relation till vår föreställningsförmåga.    

Att det filosofiska intresset inte bara för litteratur utan även för estetik i allmänhet på senare tid har ökat bör nog sättas i samband med ”upplevelsens industrialisering” och den medföljande känslan av att vi kanske bör se över antaganden om vår relation till och kontakt med den medvetandeoberoende yttervärlden. Kanske blir idén att mänsklig subjektivitet och vad som är verkligt är intimt sammankopplade på en fundamental nivå mer tilltalande i en massmedial tidsålder där det hyperreella har en avgörande inverkan på vår självbild och vår plats i världen. 

Filosofer som vänt sig till litteraturen har så klart gjort detta av en mängd olika anledningar, men frågeställningar som de jag har försökt ge exempel på här innebär nya utmaningar för den filosofiska diskussionen om litteraturens roll och väsen, även om mer traditionella frågor om det litterära språkets natur, fiktiva entiteters ontologiska status, litteraturens förhållande till sanningen och dess värde därmed inte upphör att vara av intresse.