Eva Erman är professor och avdelningschef vid Statsvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet. Hon är specialiserad på politisk filosofi och berättar här om skillnaden mellan att bedriva politisk filosofi som statsvetare och filosof.
När man ägnar sig åt politisk filosofi träffar man forskare från såväl statsvetenskapliga som filosofiska institutioner. Är det någon skillnad mellan hur statsvetare och filosofer bedriver politisk filosofi? Här finns det naturligtvis inga enkla svar då den individuella variationen är enorm. Men efter många års forskning har jag ändå sett intressanta generella skillnader i angreppssätt som ibland orsakat missförstånd i den akademiska dialogen. Jag tror den politiska filosofin har mycket att vinna på att synliggöra dessa skillnader och undersöka vad de beror på.
Även om det är kontroversiellt, som det mesta i filosofin, så är de flesta som ägnar sig åt politisk filosofi överens om att det är något annat (eller mer) än tillämpad etik. Den politiska domänen är inte endast en domän för applicerandet av moraliska principer. Men vad är då politisk filosofi? Man kan väl förenklat säga att politiska filosofer ställer sig frågan hur vi bör leva och samarbeta i ett samhälle präglat av oenighet och olika moraliska övertygelser. Att det uppstår skillnader mellan statsvetare och filosofer i synen på hur denna fråga bäst besvaras är ingenting konstigt. Statsvetare är i allmänhet mer intresserade av det politiskt säregna och av den legal-politiska ordningens distinkta egenskaper, som har att göra med till exempel makt, auktoritet och beslutsfattande. Men min misstanke är att en del av oenigheten beror på missförstånd som har med metodologiska oklarheter att göra. Här tror jag att statsvetare har en del att lära av filosofernas strävan efter tydlighet och transparens.
I debatterna om social rättvisa, politisk legitimitet, demokrati och jämlikhet har statsvetare ofta använt empiriska premisser och villkor för genomförbarhet som normativa randvillkor för de principer som försvaras. Det är inget konstigt i sig att låta en viss princip begränsas av till exempel villkor för genomförbarhet – om detta är rimligt beror på teorins syfte och vad principerna är tänkta att reglera. Men när dessa empiriska antaganden varken explicitgörs, problematiseras eller försvaras uppstår missförstånd och teoretiker riskerar att prata förbi varandra. För när empiriska premisser är klargjorda och anses skäliga givet syftet kanske i själva verket två till synes motstridiga teorier visar sig vara kompatibla.
Sådana här metodologiska överväganden har under senare år diskuterats flitigt i debatterna om ideal och icke-ideal teori, om praktik-beroende och praktik-oberoende principer, samt om politisk moralism och politisk realism. En av de övergripande frågorna handlar om huruvida de normativa principer som är tänkta att reglera den politiska domänen är begränsade av sociala och politiska praktiker. Medan moralfilosofin ofta låtit normativa principer begränsas av förbehållet ’bör implicerar kan’ så undersöker den politiska filosofin i ljuset av dessa debatter genomförbarhet som en viktig aspekt av politiska teorier. Många menar att det inte räcker med att principer som är ämnade att appliceras på samhällets institutioner kan realiseras; de bör därtill uppfylla ett slags minimikrav på realiserbarhet för att vara giltiga. Här har statsvetare en del att bidra med, då de ofta har stor kunskap om institutioners uppbyggnad och funktion. Oavsett hur man ser på detta minimikrav är det viktiga för den politiska filosofins framåtskridande en tydlighet kring varför man antar ett sådant krav, på vilka grunder och till vilken politisk-teoretisk nytta.
Professor och avdelningschef vid Statsvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet.
