Veronika Lönner (@pugillaria) är legitimerad gymnasielärare i svenska och filosofi och förstelärare på Ellen Fries gymnasium i Uppsala. Här skriver hon om skillnaden mellan att studera filosofi på gymnasiet och på universitet.
Något som är härligt med filosofi är att alla kan ägna sig åt det. På flera sätt är nybörjaren lika bra på att filosofera som professorn (kanske bättre, eftersom den inte fastnat i invanda tankemönster). Att fundera på vår existens, vår tankeförmåga och hur vi bör leva våra liv är en djupt mänsklig syssla, och något som vi alla kan göra. Det filosofistudier kan göra är ge oss nya perspektiv på de filosofiska frågorna och hjälpa oss skapa reda i våra egna tankegångar.
Det är därför inte konstigt att skillnaden mellan att studera filosofi på gymnasiet och att göra det på universitet inte är så väldigt stor. De filosofiska frågorna är i stor utsträckning desamma och har varit det i tusentals år. Kunskapen både breddas och fördjupas på universitetet, men rör samma frågor.
Den kanske största skillnaden mellan att studera filosofi på gymnasiet och på universitet är att man på universitetet i betydligt högre grad utgår från originaltexter. På gymnasiet får man lära sig om flera filosofer och filosofiska teorier, men man gör det i stor utsträckning genom filtret från en lärobok eller lärare som berättar om det. På universitetet går man i mycket större utsträckning direkt till filosoferna själva.
En viktig hjälp för att ta sig an de filosofiska texterna på universitetet är seminarierna, vilket kan förekomma på gymnasiet också, men är mycket vanligare på universitetet. Till seminarierna förväntas man komma påläst för att sedan diskutera dagens texter med de andra studenterna. Tillsammans reder man ut frågetecken, funderar över argumentationens styrkor och svagheter, och kommer förhoppningsvis närmare något som kan kallas sanning.
Redan i gymnasiet förväntas du förhålla dig självständig gentemot de filosofiska teorierna, men kraven på den här självständigheten ökar på universitetet. Detta möjliggörs ju av att man går direkt till filosoferna. Istället för att förlita sig till andras tolkningar, och andras kritik, av de filosofiska teorierna, får man bilda sig sina egna uppfattningar.
Ytterligare en skillnad som kan vara viktig att ha i beaktande om man vill börja studera filosofi på universitet är att det inte är ett enhetligt ämne. Vid många svenska lärosäten delas ämnet in i teoretisk och praktisk filosofi, där teoretisk filosofi berör frågor som existens- och kunskapsfilosofi, medan praktisk filosofi berör frågor som moral- och samhällsfilosofi. Dessutom finns det några lärosäten som fokuserar mer på kontinental filosofi, det vill säga filosofiska läror som strukturalism, hermeneutik och existentialism.
Slutligen vill jag säga något om ämnets svårighetsnivå. Jag har ibland hört att filosofi på universitetet är lätt, ofta av personer som läst någon enstaka kurs filosofi. Och kanske har de rätt. Själv har jag tyckt att mina filosofistudier varit många saker: utmanande, underhållande, frustrerande, insiktsfyllda, livsomvälvande, men aldrig enkla. Att verkligen sätta sig in i de filosofiska frågorna, hitta teoriernas styrkor samt svagheter, och på det sättet närma sig en djupare förståelse av världen är svårt.
