Mattias El Mansouri (@onlykhlavkalash) studerar kandidatprogrammet i filosofi och lingvistik på Stockholms universitet. Hans huvudsakliga intressen är inom medvetandefilosofi, språkfilosofi, kognitionsvetenskap och neurolingvistik.

Det finns ett japanskt uttryck som jag kommit att tänka mer och mer på i dessa pandemitider: Mono No Aware. Uttrycket syftar till att medvetandegöra varandets och tingens förgängliga natur och de känslor som det inseendet för med sig. Man skulle kunna översatta det med ett ömsint vemod som dels adresserar det flyktiga tillståndet mellan någontings tillblivelse och successiva försvinnande, men också som ett tankeväsen som ser den inneboende skönheten i den flyktigheten.

Vad japanska begrepp om förgänglighet nu kan tänkas ha att göra med filosofistudier kan kanske verka intuitivt till en början; de förenas delvis genom att göra anspråk på abstrakta begrepp om tid och vårt förhållande till dem. Det finns förstås många olika språkliga uttryck och ord som är exklusiva för det språk eller de sammanhang där de uppkommit och Mono No Aware är bara ett av dem. Men uttrycket har också andra inneboende kvalitéer som lätt kan snärja in en i frågeställningar som först inte fanns där till att börja med. Hur kommer det sig till exempel att olika språk har ord som saknar motsvarigheter i andra språk? Vad får det för implikationer på vår förståelse för de begrepp som orden adresserar?

Mono No Aware utgör således lite av en metateoretisk förklaring till varför jag halkade in på den teoretiska filosofin. Som jag ser det kan vi kan lägga hur mycket tid som helst på att reflektera över vad ett uttryck som Mono No Aware faktiskt betyder och hur det bör förstås i olika sammanhang. Men språkliga uttryck som gör anspråk på abstrakta begrepp som tid och varande kommer förr eller senare (om man är som mig, förstås) föranleda ännu mer abstrakta frågor om vårt medvetandes natur, hur språk och tanke hänger ihop och om det finns någon korrelation mellan det språk vi talar och vår världsbild – eller åtminstone delar av den.

Det verkar alltså finnas ett ganska så relevant och intressant förhållande mellan vårt språk, våra tankar, den verklighet vi erfar och vår kunskap om den. Kanske var Ludwig Wittgenstein något på spåret när han i sin kryptiska och svårlästa Logicus Tractatus Filosoficus (1922) skrev: “Mitt språks gränser är mitt universums gränser”. Det är ett påstående som fångar något som lingvister, filosofer och hjärnforskare tillsammans fortfarande försöker kartlägga; språkets neurala korrelat och språkets anspråk på̊ människans perception av tid, rum och hennes plats i den.

Teoretisk filosofi och lingvistik är två fält som korsbefruktar varandra på många olika sätt och jag tror att en fundamental förståelse för det ena fältet förutsätter en bekantskap med båda. Det är därför jag valde att studera kandidatprogrammet i Filosofi och Lingvistik på Stockholms Universitet hösten 2020. På bara några månader har programmet gett mig följande saker:

• grundläggande förståelser för kunskapsteori och vetenskapsteori och hur de hänger ihop
• förståelse för och värdering av argument och hur man konstruerar dem
• färdigheter i att värdera, konstruera och översatta argument från naturligt språk till formell logik
• kunniga, pedagogiska och entusiasmerande lärare som själva är mycket intresserade av ämnet
• en väldigt bra kursomgång med härliga människor från olika bakgrunder och med olika intressen som förenats för att stilla sin nyfikenhet över de tidlösa frågor som filosofin gett upphov till

Vilken inriktning jag kommer att välja återstår att se. Jag har ett år kvar innan jag behöver bestämma mig för om jag väljer att fördjupa mig i lingvistik och i sådana fall vilken inriktning (Datorlingvistik, typologi eller experimentell lingvistik) – eller om jag vill fortsätta på det språkfilosofiska spåret och ta en kandidat i det.

De gamla grekerna hade två ord för tid. Chronos och Kairos. Det första avser kronologisk tid. Kairos däremot, avser en tid som förflutit eller ett obestämt ögonblick där något av subjektivt värde hände – som en sorts tidpunkt för när man kom till insikt om något. Huruvida jag någonsin kommer att komma till insikt om något får tiden utröna. Däremot tror jag att programmet redan har gett mig och kommer att fortsätta ge mig den kunskap och de analytiska verktyg jag behöver för att kunna ta mig an det som komma skall.

Kanske kommer jag till insikt om något.