Leo Sokolow Romin (@sokolow_leo) studerar Politik, filosofi och ekonomi vid Stockholms universitet. Här berättar han om utbildningsprogrammet och om sitt filosofiintresse.
Mitt namn är Leo Sokolow, jag är 21 år och har intresserat mig för filosofi ända sedan jag läste filosofi på gymnasiet. Det som väckte mitt intresse då var att jag tyckte att jag fick en del värdefulla verktyg i att orientera mig i den värld där en stor del av mitt tankeliv utspelade sig. Det var som ett svar på en längtan efter att bättre förstå frågor som ofta förbisågs, som till exempel, ”vad är vetande?”, ”är nationalstatens principer rättfärdiga?” och ”hur kan det vara möjligt att härleda moral?” Det var nog det som fick mig att omedelbart efter gymnasiet söka till Politik, filosofi och ekonomi (PPE) på Stockholms universitet. Programmet svarade mot den idé jag hade om att kombinera min personliga passion – filosofi – med andra matnyttiga fält som statsvetenskap och ekonomi. Nu har jag snart gått programmet i två och ett halvt år.
Lärde jag mig det jag väntade mig att få lära mig? För att förstå det kan det vara bra att gräva sig ner i vad PPE-programmet faktiskt är.
PPE, efter engelskans Philosophy, politics and economics, är ett så kallat tvärvetenskapligt universitetsprogram som hade sin start på Oxford University för nästan 100 år sedan. Sedan ett par år tillbaka går det att studera på Stockholms, Lunds och Södertörns universitet. Programmet går ut på att fördjupa sig i strukturen, de filosofiska och ekonomiska principerna av vårt samhälle. Fastän det i Storbritannien har anklagats för att ha utbildat en elit med intresset av att bevara status quo skulle jag tvärtom mena att PPE ger de studerande verktyg för att kunna visualisera och skapa något helt annat än det rådande. Och då menar jag inte att vi uppmuntras till revolution utan att vi uppmuntras att formulera argument för nya rättviseprinciper, nya sätt att se på vetenskap och ekonomi, samtidigt som vi kan föra oss i de faktiska institutionella system som vi vill utveckla. Programmet fungerar som en brygga mellan filosofi och samhällets/nationalstatens faktiska vara, och motverkar det annars stora glappet mellan de stora tänkarnas idéer och de som sitter vid det beslutfattande bordet.
Efter två år som student på detta program kan jag orientera mig i de filosofiska frågeställningarnas värld samtidigt som jag fått kunskap om politikens ramverk och nationalekonomins förklaringsmodeller på både mikro- och makronivå. Trots programmets okonventionella karaktär att blanda filosofi med de hårda vetenskaperna statsvetenskap och nationalekonomi har jag kunnat kultivera mitt filosofiska intresse inom den givna ramen. Det var extra tydligt när jag skrev en B-uppsats där jag fick svara på Torbjörn Tännsjös tes att människorna i världens utvecklade länder lever liv som är på gränsen till att inte vara värda att leva, i texten ”Why we ought to accept the repugnant conclusion” (2009). Då fick jag gräva mig ner i något så teoretiskt om lyckans karaktär och dess moraliska innebörd, för att sedan med hjälp av nationalekonomiska modeller formulera ett argument för vikten av försäkringssystem. Att relatera filosofi till faktiska praktiska problem återupptar filosofins vikt i samhället och ger det därför extra utrymme att blomstra.
Förutom kunskaper om moral, politik, metafysik, “nytta”, finanspolitiska expansioner (och så vidare) har jag också genom PPE fått en bra inblick i den akademiska världen. Programmet har med sin långa historia blivit mer av en akademisk tradition än bara ett sätt att ordna kurser efter varandra. I mars 2020 fick jag, samtidigt som land efter land stängde sina flygplatser, åka till New Orleans för att delta i den årliga PPE Society Conference där akademiker från hela världen samlades för att föreläsa om sin forskning, en resa jag sent kommer att glömma. Förhoppningsvis kommer jag själv stå där och föreläsa en dag.
