Det ekar av filosofiska tankar genom Kungen av Nostratien. Men att urskilja just vilka filosofers ledmotiv som sammanvävs är inte alltid det enklaste. 

Man behöver visserligen inte lyssna så noggrant för att hitta Noam Chomskys tankar om universell grammatik – idén att människor redan från födseln har vissa språkliga strukturer på plats i hjärnan. De nämns explicit.

Men det är något som skaver i läsningen när det bara är Chomsky jag letar efter. Det filosofiska ekot klingar kakofoniskt om man bara lyssnar efter de rent Chomskianska tonerna.

Anledningen till att Chomskianer tror att vi föds med grammatiskt förberedda hjärnor är att det verkar vara nödvändigt för att förklara hur barn behöver så pass få exempel och instruktioner för att ta till sig de komplicerade regler som styr vårt språkbruk. Det är alltså i grunden en Kantiansk tankegång: Att vissa kategorier är nödvändiga förutsättningar för att våra erfarenheter ska leda till kunskap.

Men romanens första filosofiska anspelning är inte till de grundförutsättningar för språk vi föds med. Den är till verklighetens eget språk: Ett språk som “doldes i och kring materien eller verkligheten”.

Här är tankegången snarare Platonsk. Alla världsliga ting är uppdelade i kategorier, och verklighetens språk är det vars ord korresponderar med världens struktur. Ett sådant språk består av meningar som reflekterar varje världsligt tillstånd. Begynnelsen kan vara ordet, eftersom ett sådant språk kan skriva ut alla naturens lagar.

Men världens eget språk ryms inte i något världsligt språk. Och eftersom våra vokabulär inte kan reflektera världen själv så slås man lätt av tanken av att de förvränger den. 

Precis som invånarna i Platons grotta bara kan se skuggorna av vad som verkligen försiggår så står språket som en slöja mellan oss och världen som vi försöker förstå. Att nå kunskap, då, är en fråga om att avslöja: Att hitta ord som presenterar saker precis såsom de är. 

Men Platons projekt är inte Kants. Platon förklarar kunskap genom förnuftets förmåga att komma i kontakt med de generella kategorier som finns i världen. Kant ser kunskap som ett resultat av att vi tvingar våra kaotiska sinnesupplevelser in i en kategorisk struktur som gör dem möjliga att förstå. 

Där Platon ser förnuftet som en mottagare av världens regelbundenheter, ser Kant det som den lagstiftande källan till de kategorier som krävs för att skapa ordning i sinnenas anarki. Om de här båda motiven ska gå ihop så måste det vara någon annan tänkare som är nyckeln.

Till slut gick ljuset upp för mig.

Det är Augustinus det handlar om.

Jag började med att säga att filosofin ekar genom romanen av en anledning. Stundvis är det helt tyst på den fronten; som om ett slukhål har uppstått i det tematiska partituret. I stället möts vi av en roman om den osäkerhet som kommer när man lever på att skriva. En osäkerhet som särskilt aktualiseras av spökskrivandet, när författaren slits mellan viljan att uttrycka sig själv och uppdraget att inte själv synas i texten. 

Det är först i de sista delarna av romanen som ekot har sitt ursprung. Där är det tätt med de filosofiska anspelningar som man tidigare hört dämpade spår av. 

Kan språket ha en existens och betydelse bortom vår förståelse? Jag tror det. Det har jag gjort sedan jag var liten grabb och stirrade upp i stjärnhimlen. Jag tror att språket är mycket äldre och större än människans användning av det. Tänk om människor bara är värddjur för språk?

När det är Augustinus man lyssnar efter så kan man plötsligt höra tankarnas harmoni. Från Platon ärver han idén om att kunskap kräver kontakt med de kategorier som världen är uppdelad efter. Men han förnekar att ett mänskligt språk skulle kunna sättas i den sortens kontakt. Vi hade helt enkelt inte kunnat lära oss det blott genom erfarenhet och instruktioner.

Augustinus sträcker sig såklart inte efter ett språkcentrum i hjärnan på sättet som Chomsky gör för att leta efter hur sådan kunskap ändå är möjlig. I stället är det genom Guds förtjänst som vi kan komma i kontakt med det urspråk som krävs för att blottlägga världen. Det avslöjande som kunskapen kräver är en uppenbarelse.

Tanken om att det är Gud som sätter oss i kontakt med det språk som krävs för att förstå världen rätt kan tyckas långsökt, men den är inte främmande för romanen. Som huvudpersonen vid ett tillfälle beskriver en annan karaktär: “han trodde sig vara ’mottagare’ för en hittills okänd livsforms sökande efter ’kontaktytor’ i den mänskliga hjärnan. Kommunikationsspråket var förstås nostratiska”.

Nostratiskan är det urspråk som romanen diskuterar. I verkligheten är det en språkstam som föreslogs som en hypotetisk föregångare till såväl de indoeuropeiska som de uraliska språken. I dag är det en hypotes som mer eller mindre har avfärdats på empiriska grunder. Men för karaktären som beskrevs i förra stycket är det något mer. Det är språket vi talade när vi befann oss i “ett fritt och fulländat tillstånd […] ett språk som kan öppna våra ögon för naturen igen”.

Det är också i det Augustinska ljuset som vi kan förstå tanken att världens eget språk också är ett urspråk – ett språk från vilket våra moderna språk har sitt ursprung. Idén om ett Eden vi fjärmat oss från – och därmed tappat direktkontakten med världen – finns i både Samuelssons Kungen av Nostratien och Augustinus De libero arbitrio, även om den tidigare gör ett undantag. 

Barnen är fortfarande öppna mot Eden. […] Barnens språk var så självklart att det kunde misstas för verklighet, ren natur.

Att börja tala ett vuxet språk blir vårt sekulära syndafall; det som separerar oss från sanningen.

Även om många av de tankarna som ekar genom Kungen av Nostratien drivs till sin spets, så är det nog många som känner igen dem. Just att de har så djupa rötter i vår idéhistoria – såväl i den hellenistiska filosofin som den kristna traditionen – är en del av förklaringen till varför de ter sig så naturliga, om än kanske inte i de extrema former de får mot romanens slut.

Men när vi kan se de här tankarna som ett idéhistoriskt arvegods, snarare än som självklara sanningar, så ger det oss utrymmet att ställa några väsentliga frågor: Varför ska vi egentligen tro att världen har en struktur som vårt språk kan spegla? Om språket kan spegla världen, varför ska vi tro att det är just ett “urspråk” som är bäst på det? Och, kanske viktigast, varför är det hur väl det avbildar världen som ska vara måttet på hur bra ett språk är?