Kan skönlitteraturen vara mer verklig än verkligheten?

Foto: Oscar Chevillard/Unsplash
På 1950-talet utforskade Maurice Merleau-Ponty det litterära skrivandet genom närläsningar av romankonstens stora mästare. Han fann att litteraturen för oss närmare den verklighet som skildras. Lovisa Andén skriver om tänkaren som bröt med Jean-Paul Sartre och förenade modernismens litteratur med fenomenologins filosofi.
Lovisa Andén

Hur förhåller sig det litterära skrivandet till verkligheten? Förändrar våra litterära berättelser vårt sätt att se och att erfara världen? I boken Mer verklig än verkligheten utforskar jag de frågorna utifrån den franske fenomenologen Maurice Merleau-Pontys föreläsningsserier vid Collège de France.

Merleau-Ponty erbjöds 1952 professuren i filosofi vid Collège de France, den mest prestigefulla position en fransk filosof kan inneha. Under åren 1953–1961 höll han varje år en eller två olika föreläsningsserier under teman såsom naturbegreppet, historieteori, passivitet, dialektik och den litterära språkanvändningen. De handskrivna föreläsningsmanuskripten utgör en helt unik form av filosofiskt material, därför att de låter oss följa hur Merleau-Pontys filosofiska tanke utvecklas, steg för steg, under nästan tio års tid.

Det är en period som inleds med ett fördjupat intresse för litteratur och som avslutas med alltmer ontologiskt inriktade föreläsningsserier. Manuskripten vittnar även om hur Merleau-Ponty tidigt upptäckte tänkare som ännu inte fått sitt stora genomslag: Han är den förste filosofen i Frankrike att intressera sig för Ferdinand de Saussure, och 1954 ägnar han en stor del av sin föreläsningsserie om talets problem till en fenomenologisk läsning av just Saussures lingvistik.

Under åren 1953–1954 utforskar Merleau-Ponty det litterära skrivandet genom närläsningar av Paul Valéry, Marcel Proust och Stendhal. Föreläsningarna hölls bara ett år efter den definitiva brytningen med Jean-Paul Sartre, och diskussionen har en tydlig udd riktad mot den tidigare vännen. Merleau-Ponty parafraserar de frågor Sartre undersöker i Vad är litteratur? såsom: Vad innebär det att skriva? Vem skriver? Och för vem skriver man? Trots att de bägge undersöker frågorna från samma fenomenologiska och existensfilosofiska ramverk, rör sig dock deras diskussioner i nästan diametralt olika riktningar.

För Stendhal är det politiska i litteraturen som ett ”pistolskott mitt under en konsert”.

Medan Sartre beskriver hur författaren förmedlar ett budskap framhåller Merleau-Ponty i sin läsning av Stendhal hur författaren upptäcker den värld han uttrycker genom sitt skrivande. För Sartre kan litteraturen inte undgå att vara politisk, för Stendhal är det politiska i litteraturen som ett ”pistolskott mitt under en konsert”. I Stendhals romanvärld är de politiska övertygelserna en del av människorna – de griper tag i dem, präglar deras relationer till varandra och deras syn på sig själva – men det politiska engagemanget saknar någon vidare existentiell betydelse än den som den just där och just då har för den enskilde.

Med fenomenologins betoning av den subjektiva erfarenheten och meningstillblivelse som en aktiv tolkningsprocess, öppnas ett nytt sätt att närma sig det litterära skrivandet. Här förenas för Merleau-Ponty den modernistiska litteraturen med den fenomenologiska filosofin i en enda gemensam ansträngning att på nytt upptäcka världen omkring oss. I Prousts skrivande finner han en författare som utforskar det levda som om det var nytt och främmande för honom, i Cézannes måleri en målare som målar som om han inte vet vad det är han ser och i fenomenologin en filosofi som ständigt måste börja om sin tankeansträngning för att försöka gripa tingens framträdande innan de blivit välbekanta för oss.

Genom undersökningarna av litteratur ställs också frågor om filosofins egna gränser. Var går gränserna för det filosofiska utforskandet? För det filosofiska språket? När Merleau-Ponty ställer fenomenologin axel mot axel vid den modernistiska litteraturen vidmakthåller han samtidigt deras skilda förutsättningar. Även om författaren kan bistå fenomenologen så är det den senare som måste utforska den filosofiska innebörden i den förras verk.

När Prousts berättare stannar upp inför plötsliga intryck, ofrivilliga minnen eller tillståndet mellan dröm och vakenhet, då stannar han upp inför en varseblivning vi ännu inte hunnit lägga till rätta.

Jag vill särskilt framhålla hur Merleau-Pontys litteraturfilosofi innebär ett nytt sätt att närma sig litterära verklighetsanspråk. Det är en självklar utgångspunkt i föreläsningsmanuskripten att litteraturen för oss närmare den verklighet som skildras, och tillsammans med Proust, Stendhal och Valéry utstakas i detalj hur detta sker. När fenomenologins förståelse av erfarenhet blandas med existensfilosofins breda grepp om livet, i ett sökande efter litteraturens, människans och språkets själva grundförutsättningar, då är denna litteraturfilosofi som allra mest lysande.

För att återvända till den inledande frågan: Hur förhåller sig det litterära skrivandet till verkligheten?

Merleau-Ponty beskriver en ömsesidighet mellan erfarenhet och uttryck, där våra skilda språkliga och konstnärliga uttryck på olika sätt formar och omforma vår erfarenhet. När Prousts berättare stannar upp inför plötsliga intryck, ofrivilliga minnen eller tillståndet mellan dröm och vakenhet, då stannar han upp inför en varseblivning vi ännu inte hunnit lägga till rätta. Hans berättare söker trevande efter de rätta orden för en värld som vi på nytt behöver orientera oss i. Med Proust framhåller Merleau-Ponty hur vi kan lära känna den varseblivna världen på nytt genom det litterära skrivandet, just i de passager där författaren vågar låta erfarenheten vara osäker och språket tvetydigt. Här framträder en verklighet vars betydelse ännu inte är säkerställd, och som bara kan gripas genom ord författaren mödosamt söker fram.

  • Förstelektor i filosofi vid UiT-Norges Arktiske Universitet och forskare i filosofi vid Åbo Akademi.

Bidra till att främja filosofins roll och närvaro i samhället.

Foto: Wikimedia Commons (CC BY-SA 4.0)
Mikael Johansson har gjort den första översättningen av Marcus Aurelius ”Självbetraktelser” på över hundra år. Här berättar han om den romerske kejsarens stoiska livsfilosofi och om vad vi kan lära oss av stoikerna i dag.
Mikael Johansson
Foto: Joshua Kettle/Unsplash
Hur kan vi egentligen veta någonting? Det har nog varit den mest centrala frågan inom epistemologin sedan Platon. En av de största debatterna handlar om huruvida kunskap är ett normativt begrepp eller inte. Balder Ask Zaar ger här en överblick av debatten och sina skäl för varför kunskapsbegreppet i slutänden inte är normativt.
Balder Ask Zaar
Faltonia Betitia Proba, född i Rom omkring år 320, betraktas i dag som den första kristna kvinnliga poeten. Sigrid Schottenius Cullhed berättar om Probas liv och gärning – och om hur hon under senantiken förde samman kristendomen och den romerska traditionen.
Sigrid Schottenius Cullhed
Foto: National Cancer Institute/Unsplash
I sitt forskningsprojekt undersöker Ellen Svensson frågor kring AI-paternalism inom sjukvården. Hur påverkar AI relationen mellan läkare och patient? Och vilka risker medför AI-baserade beslut för patienter?
Ellen Svensson
Foto: Stefano Zocca/Unsplash
Antikens filosofer hade en föreställningsvärld som skilde sig fundamentalt från vår. I vår läsning av dem bär vi med oss våra egna idéer till deras texter, vilket kan påverka vår förståelse. Idéhistorikern Anton Svanqvist reflekterar över problemet med att försöka förstå över tid och rum.
Anton Svanqvist
Foto: Patrick Tomasso/Unsplash
Ingenting finns bevarat av de texter som våra stora grekiska tänkare skrev. Det enda vi har tillgång till är kopior av kopior. Vad betyder det för hur vi läser antika filosofer? Hur långt från deras tankar står vi egentligen? Henrik Lagerlund reflekterar kring några av svårigheterna med att förstå antikens filosofi.
Henrik Lagerlund
Foto: Aarón Blanco Tejedor/Unsplash
Martin Heidegger beskrev ångesten som en spricka i vardagens blick. Hanna Tillberg har i sin litteraturvetenskapliga forskning tagit vara på Heideggers ångestteori. Här berättar hon hur.
Hanna Tillberg
Den antika tanken hade närhet till en levande praktik. Antikens filosofer riktade blicken mot hur makten utövades, vad för slags människor som hade makt och hur deras karaktärer påverkar styret. Sådana tankar tappar aldrig sin aktualitet, menar Hans Ruin.
Hans Ruin
Foto: Mia Swerbs/Unsplash
De flesta är överens om att människor behöver tvingande institutioner som upprätthåller ordningen i samhället. Tänk om de har fel. Kanske är det enda rättfärdiga styrelseskicket inget styrelseskick alls. Andrés G. Garcia skriver om anarkismens filosofi.
Andrés G. Garcia
Foto: Edgar Serrano (CC BY-NC-SA)
Platons dialoger visar vilket pris vi får betala om vi överlåter styret åt någon annan, i stället för att själva engagera oss som medborgare. Charlotta Weigelt skriver om Platon och demokratin.
Charlotta Weigelt